I still believe in your eyes
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva inatt, men jag känner att jag måste tvinga mig själv att skriva annars kommer jag inte att fortsätta med bloggen!
Det senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på techno av olika slag. De har snygga beats och jag längtar efter att gå ut och dansa på en klubb! Snart, snart, har Lovi sagt. Det gör mig glad.
Jo! Häromdagen hade jag ÄNTLIGEN bestämmt mig för att fråga Cloud om han ville ta en fika med mig någon dag, för jag var så trött på att vänta och att göra ingenting och att vara så passiv så nu jävlar skulle jag göra det! Så, jag öppnar snyggt, vi pratar om ett konvent i maj och jag säger att jag känner mig opepp på det, och enda anledningen till att jag vill gå är för att typ, träffa honom igen.
Och vad händer då?
Den jäveln kastar mina tankebanor helt upp och ner genom att säga "men det är lugnt, vi kommer att träffas igen innan konventet!" men mer säger han inte för han vill inte förstöra överraskningen! AAAAUGH! Jag tappade helt fokus och allt blev snurr i mitt huvud och även om jag nu i efterhand ser sätt jag hade kunnat fråga om fika ändå så kunde jag inte fokusera längre! Augh!
Killar. Suck.
Jag har några stycken av det manliga könet jag är intresserad av för tillfället. Förutom den jag inte får vara intresserad av då, men jag gör ett rätt okej jobb med att ignorera honom för närvarande, mycket eftersom han ignorerar mig. Oh well. Först har vi en kille på jobbet, han är schysst, relativt rolig, spelar en hel del spel och häromhelgen frågade han mig spontant ifall jag spelar några roliga spel just nu. Han är inte sådär jättesnygg men helt okej och inte alls ful, så det duger. MEN vi jobbar tillsammans och jag har så svårt att tänka förbi den, även om jag är lite småkär i honom.
Högst upp på intresselistan är då Cloud, som jag så smått kallar honom för annars blir Lovi förvirrad. Han och jag hade väldigt bra kemi på konventet och jag tänker på honom rätt ofta, men jag är inte kär än. Mest för att jag inte träffat honom sen dess. Men jag får lite hjärtklappning när jag pratar med honom på msn. Nu fick jag någon slags dejavu till en annan kille, men jag minns inte vem. Hm, mystiskt. Men han är i varje fall gorgeous och han tränar varje dag har jag fått höra, dessutom tycker han om cosplay och konvent och tv-spel och han har börjat titta på anime, och han är bagare och gör otroliga chokladprylar. En vinnare all around. Det höll mamma och Joe med om också, men jag misstänker att de bara vill ha choklad!
Sen eh, en kille jag pratat med online ett tag. Han är väldigt rolig, och han lyckas alltid få mig att skratta och ändå har vi kunnat prata (även om det bara varit vagt) om lite tyngre saker. Han ser okej ut, inte något jag skulle kolla två gånger efter på gatan dock. Dessutom är han finne och säger själv att han har en väldigt tung brytning, något jag inte är säker på om jag skulle kunna förbise. Tänker bara på Jonas Gardell i "Tillfällig gäst i ditt liv". xD
Antar att man inte kan räkna Edward Cullen. Damn him, varför ska han vara fiktiv? Jäkla vampyr. Såg filmen häromnatten, WOW är allt jag säger. Förrutom att Jacob i filmen såg ut alldeles för mycket som en viss människa jag försöker glömma helt och hållet, även om jag inte vill glömma honom. Inte samma som den förbjudna, utan en som jag bara måste komma över, rent vänskapligt. Den förbjudna har jag accepterat att vi kommer nog aldrig fungera som ens vänner igen, jag har kommit över den delen, även om jag fortfarande sörjer. Men... Fei har jag inte kommit över. Jag kan fortfarande tänka att det här skulle jag vilja berätta, och jag har flera gånger önskat hans kramar eller hans tankar och ord. Jag får fortfarande ångest och till och med panikattacker över att han inte finns i mitt liv längre. Det har varit över sju månader sen vi pratade sist, om man ignorerar i den obesvarade födelsedagsgratulationen jag skrev till honom. Jag saknar honom så otroligt mycket.
På tal om filmer, för att helt byta ämne innan jag får ångest. Jag var med Ish och såg Watchmen i söndags. WOW, igen. Helt otroligt häftig, sättet de använde musik var otroligt, och BLÅ JÄVLA PENIS. That's all you need to know.
Eh... nu tappade jag tråden. Någon dag ska jag faktiskt ge en ordentlig review på Twilight-serien, jag vill bara... ha en ursäkt att läsa den flera gånger! Jag är så svag för Edward.
Och för att avsluta då, eftersom jag för tillfället inte har någon text att lägga upp, så kan jag ge er en bild jag nästan är färdig med, och som kommer att klä mitt nya bankkort om någon vecka!
That's all folks!
(Låt: Happy Hardcore No Doubt - Don't speak (Techno remix))
Det senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på techno av olika slag. De har snygga beats och jag längtar efter att gå ut och dansa på en klubb! Snart, snart, har Lovi sagt. Det gör mig glad.
Jo! Häromdagen hade jag ÄNTLIGEN bestämmt mig för att fråga Cloud om han ville ta en fika med mig någon dag, för jag var så trött på att vänta och att göra ingenting och att vara så passiv så nu jävlar skulle jag göra det! Så, jag öppnar snyggt, vi pratar om ett konvent i maj och jag säger att jag känner mig opepp på det, och enda anledningen till att jag vill gå är för att typ, träffa honom igen.
Och vad händer då?
Den jäveln kastar mina tankebanor helt upp och ner genom att säga "men det är lugnt, vi kommer att träffas igen innan konventet!" men mer säger han inte för han vill inte förstöra överraskningen! AAAAUGH! Jag tappade helt fokus och allt blev snurr i mitt huvud och även om jag nu i efterhand ser sätt jag hade kunnat fråga om fika ändå så kunde jag inte fokusera längre! Augh!
Killar. Suck.
Jag har några stycken av det manliga könet jag är intresserad av för tillfället. Förutom den jag inte får vara intresserad av då, men jag gör ett rätt okej jobb med att ignorera honom för närvarande, mycket eftersom han ignorerar mig. Oh well. Först har vi en kille på jobbet, han är schysst, relativt rolig, spelar en hel del spel och häromhelgen frågade han mig spontant ifall jag spelar några roliga spel just nu. Han är inte sådär jättesnygg men helt okej och inte alls ful, så det duger. MEN vi jobbar tillsammans och jag har så svårt att tänka förbi den, även om jag är lite småkär i honom.
Högst upp på intresselistan är då Cloud, som jag så smått kallar honom för annars blir Lovi förvirrad. Han och jag hade väldigt bra kemi på konventet och jag tänker på honom rätt ofta, men jag är inte kär än. Mest för att jag inte träffat honom sen dess. Men jag får lite hjärtklappning när jag pratar med honom på msn. Nu fick jag någon slags dejavu till en annan kille, men jag minns inte vem. Hm, mystiskt. Men han är i varje fall gorgeous och han tränar varje dag har jag fått höra, dessutom tycker han om cosplay och konvent och tv-spel och han har börjat titta på anime, och han är bagare och gör otroliga chokladprylar. En vinnare all around. Det höll mamma och Joe med om också, men jag misstänker att de bara vill ha choklad!
Sen eh, en kille jag pratat med online ett tag. Han är väldigt rolig, och han lyckas alltid få mig att skratta och ändå har vi kunnat prata (även om det bara varit vagt) om lite tyngre saker. Han ser okej ut, inte något jag skulle kolla två gånger efter på gatan dock. Dessutom är han finne och säger själv att han har en väldigt tung brytning, något jag inte är säker på om jag skulle kunna förbise. Tänker bara på Jonas Gardell i "Tillfällig gäst i ditt liv". xD
Antar att man inte kan räkna Edward Cullen. Damn him, varför ska han vara fiktiv? Jäkla vampyr. Såg filmen häromnatten, WOW är allt jag säger. Förrutom att Jacob i filmen såg ut alldeles för mycket som en viss människa jag försöker glömma helt och hållet, även om jag inte vill glömma honom. Inte samma som den förbjudna, utan en som jag bara måste komma över, rent vänskapligt. Den förbjudna har jag accepterat att vi kommer nog aldrig fungera som ens vänner igen, jag har kommit över den delen, även om jag fortfarande sörjer. Men... Fei har jag inte kommit över. Jag kan fortfarande tänka att det här skulle jag vilja berätta, och jag har flera gånger önskat hans kramar eller hans tankar och ord. Jag får fortfarande ångest och till och med panikattacker över att han inte finns i mitt liv längre. Det har varit över sju månader sen vi pratade sist, om man ignorerar i den obesvarade födelsedagsgratulationen jag skrev till honom. Jag saknar honom så otroligt mycket.
På tal om filmer, för att helt byta ämne innan jag får ångest. Jag var med Ish och såg Watchmen i söndags. WOW, igen. Helt otroligt häftig, sättet de använde musik var otroligt, och BLÅ JÄVLA PENIS. That's all you need to know.
Eh... nu tappade jag tråden. Någon dag ska jag faktiskt ge en ordentlig review på Twilight-serien, jag vill bara... ha en ursäkt att läsa den flera gånger! Jag är så svag för Edward.
Och för att avsluta då, eftersom jag för tillfället inte har någon text att lägga upp, så kan jag ge er en bild jag nästan är färdig med, och som kommer att klä mitt nya bankkort om någon vecka!
That's all folks!
(Låt: Happy Hardcore No Doubt - Don't speak (Techno remix))
So beautiful and wild
Tänkte att jag kunde ju använda Theas kommentar på mitt förra inlägg som bas för detta.
Postat av: Dorothea
basebollträ? ouch! den var bra, väldigt välskriven, vill läsa mer! Först
verkad det bara handla om en vanlig tjej, och sen ba pang! zombies!
oväntat, men kul :P
Har du några planer för den, eller e den bara skriven för ditt eget höga
nöjes skull?
Ja, jag har planer för den. Jag och Ish är i full planering.
Det är rätt så länge sedan jag började med text-baserat rollspel över internet. Jag undviker större forum, särskilt de fria sorterna, utan tycker om att ha en GM, någon som bestämmer och kan ta ploten i "rätt" riktning. Någon som har en plot planerad, någon som har lagt ner tid och tanke på att göra något ordentligt.
Det var i och med detta som jag själv började rollspela med Ish över PM på mewcons forum. Först var det fanfic-rollspel, inte så långa. Sedan började vi experimentera med våra karaktärer, leka runt med ideer och bara spela ut alla tänkbara scenarion.
Det var så vi insåg att Edward, hennes "Undead", passade rätt bra ihop med Lydia, en ung nekrofil som är min karaktär. Därefter utvecklades det, hon hade en värld där zombier och odöda jagades av en organisation kallad The Hunters och jag, fast i min författarhjärna som jag är, började leka runt med det, skapade plotlines och så i rollspelet med Ish.
För några månader sedan skulle Ish börja arbeta med sitt projekt i skolan eftersom hon ska ta studenten i år. Hon kom fram till att hon ville göra en serie. Vi har pratat ett tag om att göra en webcomic, men inte helt seriöst förrän hon insåg att det vore perfekt för hennes projekt. Då började vi spinna på riktigt - försöka lägga upp en ide om en timeline, en major plot, osv. Det var inte riktigt en fråga om att jag skulle vara involverad, och nu är det jag som är författaren för denna serie och Ish är tecknaren, no surprise there.
Jag har ett annorlunda sätt att skriva seriemanus än de flesta jag läst om (tutorials och så). Jag skriver inte manus, utan jag skriver precis som jag alltid gör, skönlitterärt, alternativt använder vi rollspelet rakt av som manus. Vi är uppe i typ 300 sidor av text. Sedan sätter vi oss ner och sketchar upp, lägger upp en layoutplan och skriver in små anteckningar här och var, inga fasta ord eller så dock. Så långt har vi kommit hittils, vi har ca 10 sidor kvar att sketcha upp av första kapitlet. Efter det ska Ish börja sketcha panel för panel ordentligt, samtidigt ska vi ta referensbilder för alla paneler som behöver det (jag är referenskaraktär dessutom). Efter det är vi inte helt säkra på processen, men när hela kapitlet är sketchat klart ska jag börja sätta ord i det.
Den specifika kvinnan jag skrev om i mitt senaste inlägg (Alexandra Jones) är en medlem i the Hunters, en team leader. Hon är 24, otroligt vacker och väldigt intelligent. Hon är också före detta alkoholist, ensamstående mamma till en flicka med sjukligt hög IQ som bor på en privatskola medans mamma jagar zombier. Tony Congelati är Ish karaktär till att börja med, italienare med väldiga sociala svårigheter.
Någon gång ska jag väl förklara magin som orsakar zombier och så, det är ett väldigt fascinerande system (tycker jag iaf, men det kan vara för att det är jag som skapat det. Tillsammans med Ish såklart.) och det är kul att prata om, och det har inte varit helt fel att skriva om heller.
(Låt: Reamonn - Tonight)
She knows that there's another little hole in her heart
Jag är sliten - jag vill skriva, men jag ska till affären och köpa morötter och vitlöksdip. Fredagssnacks.
Det gör ont inombords. Aj. Aj. Aj. Det krävs så lite för att tända ångestflamman.
En promenad, sen skriver jag mer.
Mår bättre, har morötter och cola och vitlöksdip och ska se på 28 days later med Joe.
Okej, vi såg inte på 28 days later utan övertalade pappa att bränna CSI säsong 6 istället, så vi såg på den.
Klockan är nu 02:40 och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill sova, men jag vågar nästan inte lägga mig i sängen. Den är så stor, så tom. Har suttit och skrivit i en och en halv timme, så även om jag inte skrev på bloggen så skrev jag. Bara mycket kreativare saker.
Har inte haft social kontakt med en utomstående människa (dvs inte jobb eller familj) sen i måndags. Imorgon ska jag ut och bowla med jobbet och på söndag ska jag och Ish se Watchmen of fangirla oss som vi gör när vi ser på nördfilm.
Jag vet inte riktigt. Det finns en tomhet som jag försöker fylla upp, men det går inte så bra.
Någon snygg knarkarkille som är intresserad? Haha. Internal joke.
Istället för att jag ska babbla på (vad är babbla när man skriver?) läs det jag har spenderat de senaste timmarna på. Eller, den delen av det som är färdig.
Moonlight shone in through the window in the office. Her office. It felt so odd, thinking that. Alex swept back her curtain of red hair, leaning against the window. She couldn’t sleep, too many thoughts occupying her mind. She could use a drink right now.
“Can‘t believe I‘m back in New York,” she mumbled to herself. Back in New York for the first time in five years. For the first time in her life, she was also in a position of power - being newly appointed as a Team Leader for the New York division of the organization known from the inside as the Hunters. She had served for the past 15 months in the Los Angeles division, and been referred by her Team Leader and the Head of Operations to this post.
She couldn’t believe only two years ago she had been dancing around poles for drooling, droning, middle-aged men.
She walked over to the desk, unused and clean, only a few pieces of paper and one framed photo there. Picking up the photo, she studied it carefully - it showed a woman who looked only a few years older then her and a girl of three - her mother, Suzanne and her daughter, Jessica. Of course, the people here would never guess that was the way it was, that she, 23 years old, had a daughter of four and that the woman, who looked barely 30, was her mother. Sometimes, even Alex herself had trouble imagining it.
Sitting down, Alex let out a sigh. “What am I supposed to do?” she mumbled, pulling up her legs and feeling very much like a little girl right then. “Can‘t just sit here,” she muttered, closing her eyes. “But I‘m really not tired.”
The habit had come when she had gotten Jessica. Talking to herself. Back then, she had been talking to the baby of course, but she had gotten used to talking out loud and still did when she was alone.
Feeling too nervous to sit still, she stood up again, pushing back the red hair once more. She stood tall, straight-backed and proud, much taller than the average woman at 189 cm. Her body was slimmed and athletic; once upon a time, she had won nation-wide dancing competitions and had been near a professional career as a proper dancer. Now, her body was hardened by little over a year of hunting zombies, but she still retained the elegance of a dancer.
Pulling on a blue cardigan, she decided to head down to the shooting range. Target practice would always let her vent frustration, why not help her relax a little? Besides, it was always important to practice, and she hadn’t tried sniping in some time.
It took her some time to find her way, but she felt better moving around instead of staring at the traffic from the window in her office. “My office,” she said the words out loud to get a better feel of them. The words tasted weird in her mouth.
Eventually, she managed to find the shooting range, located well below ground level, just above the holding cells. William had explained most things to her, and she knew the shooting range was the zone of a man named Tony. She had been there a week (though this was her first night shift) and still hadn’t met the man. He was Head of Weapons Development and doubled as a TL when Cecil wasn’t available, but now he wouldn’t have to do that as much anymore since they had gotten funding for one more team. Alex’ team.
The shooting range was silent, but the familiar feeling of guns stayed in the walls. The first time Alex had held a gun, she had been twelve. One of their neighbors had decided, after Suzanne had broken up with a particularly creepy and stalker-ish man, that she needed extra protection. Suzanne had refused, saying she had no intent to ever use a gun, but a few days later Alex had visited the neighbor and said that she could take the gun. So she could protect her mom, she told him, and he had laughed, but then he had also told her that she was a good girl. They had gone to a forest not too far away, and he had shown her how to shoot and let her fire some shots.
She hadn’t used the gun at any other time but that, and it lay, unused, in her bedside drawer. When she had joined the hunters, she had gotten a license to carry a concealed weapon, and since then she always carried the standard Glock with her out of fear of a zombie outbreak. She had also learnt how to properly use heavier weapons, and even though it was fairly ineffective she loved using sniper rifles.
She found the gun storage and took her time, running her fingers over the guns to get the proper feel, lifting them and feeling them. She was well-trained in AK-47s and both automatic and semi-automatic weapons. She disliked shotguns because they were too messy. Handguns were great, but sometimes they lacked the proper force. Her absolute preference was staying behind at a safe and hidden location above an open space, aiming with a sniper or a hunting rifle and hitting everything in sight in the head.
Picking up a hunting rifle, she felt it in her arms, aiming it carefully, then headed out to the shooting range. Being alone in there, she opted not to take any protection. She leaned the rifle carefully against the edge and pulled off the cardigan. Other then that, she was wearing a black tank top with thick straps, cargo pants, and heavy boots. Since she was so new they had decided not to allow her field missions just yet, thus she was still in civilian clothes.
She picked up the rifle again and aimed at her target. This was a zen state, a state of calm and peace of mind, she had to be relaxed and in focus. She fired. She reloaded. She fired again. The sound of the gun shot pierced her mind, broke through her thoughts and shattered her anxiety.
Being so focused on her aim, she never heard his footsteps as he approached, wondering who was up at this hour. She didn’t notice when he stopped dead in his step, and as such couldn’t see his jaw drop from the sight.
Now, Tony wasn’t a man to be surprised, even less so to show it. But it was late, he hadn’t slept in many hours and she was just so damn beautiful. Dark, fiery red hair cascaded down her round shoulders, ending just above the slimmed waist. She was on one knee, face entirely focused on her aim, her defined jaw line set with determination, her eyes narrowed as she peered into the scope. The arm holding the rifle steady was elegantly muscled, the wrist thin and the hand steady.
He drew a breath as his eye wandered down, taking in the natural curves of the hair, then gazing over her body, framed by the plain tank she was wearing. Her back was straight, she wasn’t very curvy - he would assume her hips were more shaped from a straight-on view, but like this her… chest was shown, hinted behind the arm, and her lower body was generally hidden beneath the baggy combat-pants. Her skin was very pale, especially in contrast with the vivid hair.
Just as he managed to reattach his jaw, she stood up, stretching. She was nearly as tall as he was, unusually tall for a woman, and frankly she seemed like more of a model then someone who knew how to use guns. The way she held the rifle showed that she wasn’t just some wannabe either, she knew what she was doing. That made him very interested.
Alex turned around, her eyes widening from the surprise that someone was standing there, watching her, and she gasped, her heart jumping from fright. “Oh,” she said after a few seconds, straightening up and smiling. “I didn‘t see you there,” she walked forward, but her walk was so effortless he might nearly have called it floating, even though she was wearing heavy combat boots. She put the safety back on the rifle before hitching it over her shoulder by the strap, and stretching out a hand. “Alex Jones,” she said confidently. “And I guess you‘re Tony, uh, Congelati?”
He slowly stretched out his own hand, and they shook, her grip every bit as firm as his only very different. “Yeah,” he muttered, leaving it at that. They stood in silence for a while, before she turned back to check how she did on the shooting. The target had come back, and she had gotten within the inner circle on almost all her shots.
“You uh, you shoot good,” he said finally, pointing needlessly to the target. She smiled. “Thank you,” she said sweetly. Pale hand shot up to push back the mane of hair, which seemed to threaten to consume her thin shoulders. Tony looked a little confused. “When did you come here?”
She shrugged, still smiling politely, but there was a protective wall behind her green eyes. “Don‘t think I‘ve been down here long, thought everyone would be asleep by now.” He shook his head. “Not the shooting range. How long have you been at this office?” he sounded honestly confused.
Crossing her arms, she waited with her answer, taking the moment of silence to study him. He was taller then she, something not many managed, but only by about a decimeter, she guessed. His face was broad, square, his jaw line very strong. His eyes were warm, but guarded, his skin tanned, his hair dark. She couldn’t see what color because there weren’t many lights on. His neck was thick, his shoulders broad, huge, and even though the height difference wasn’t that pronounced he could have been towering over her. But he didn’t - introversion shone through his body language. Large, burly arms clung close to the thick chest, his arms crossed as hers. He wore a light-colored t-shirt that clung to his upper body, and it was hard for her not to notice just how muscular he had to be.
As he noticed that she was looking him over, his jaw tightened, nearly clenching. This surprised her, and she almost took a step back, but stopped herself before the impulse shot through her body enough to see it. It was like she was on his territory, an invader, a foreign object, one that both piqued his curiosity and threatened his turf. Which in itself was a rather ridiculous thought and she almost laughed out loud, wondering where it had come from.
“I‘ve been here a few weeks,” she said carefully, smiling, trying to relax again. It might be paranoid, but large men did intimidate her, whether she wanted to admit it or not. The last few years before she had found the Hunters had put their trace on her, but even so, she shouldn’t judge this man in front of her. William was a very decent man, and he did not seem like the type of man who would hire jerks.
Surprise crossed his face again. Was it because he they hadn’t met before? It was very possible. He was hard to read, Alex realized and frowned slightly. Then she looked down, biting her cheek as she pretended that something else had caused her to frown.
“Well,” he said slowly, thinking hard on something. “I hope you‘ve been fitting in. I need to go again.” His voice broke into a mumble and he looked away, then shuffled back to what Alex could guess was an office, her eyes almost widened, confused. Who was this guy anyway? He seemed like such an outsider somehow. Not that it mattered, really. Big guy like him could only mean trouble.
She shrugged to herself, put the gun back in the storage and headed back to her own office to get a few hours of sleep.
I nästa del får hon skallbenet spräckt av ett basebollträ. Whoop.
(Låtar under tiden jag skrivit detta inlägg:
Scouting for Girls - Elvis ain't dead
Aqualung - Another little hole)
Det gör ont inombords. Aj. Aj. Aj. Det krävs så lite för att tända ångestflamman.
En promenad, sen skriver jag mer.
Mår bättre, har morötter och cola och vitlöksdip och ska se på 28 days later med Joe.
Okej, vi såg inte på 28 days later utan övertalade pappa att bränna CSI säsong 6 istället, så vi såg på den.
Klockan är nu 02:40 och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill sova, men jag vågar nästan inte lägga mig i sängen. Den är så stor, så tom. Har suttit och skrivit i en och en halv timme, så även om jag inte skrev på bloggen så skrev jag. Bara mycket kreativare saker.
Har inte haft social kontakt med en utomstående människa (dvs inte jobb eller familj) sen i måndags. Imorgon ska jag ut och bowla med jobbet och på söndag ska jag och Ish se Watchmen of fangirla oss som vi gör när vi ser på nördfilm.
Jag vet inte riktigt. Det finns en tomhet som jag försöker fylla upp, men det går inte så bra.
Någon snygg knarkarkille som är intresserad? Haha. Internal joke.
Istället för att jag ska babbla på (vad är babbla när man skriver?) läs det jag har spenderat de senaste timmarna på. Eller, den delen av det som är färdig.
Moonlight shone in through the window in the office. Her office. It felt so odd, thinking that. Alex swept back her curtain of red hair, leaning against the window. She couldn’t sleep, too many thoughts occupying her mind. She could use a drink right now.
“Can‘t believe I‘m back in New York,” she mumbled to herself. Back in New York for the first time in five years. For the first time in her life, she was also in a position of power - being newly appointed as a Team Leader for the New York division of the organization known from the inside as the Hunters. She had served for the past 15 months in the Los Angeles division, and been referred by her Team Leader and the Head of Operations to this post.
She couldn’t believe only two years ago she had been dancing around poles for drooling, droning, middle-aged men.
She walked over to the desk, unused and clean, only a few pieces of paper and one framed photo there. Picking up the photo, she studied it carefully - it showed a woman who looked only a few years older then her and a girl of three - her mother, Suzanne and her daughter, Jessica. Of course, the people here would never guess that was the way it was, that she, 23 years old, had a daughter of four and that the woman, who looked barely 30, was her mother. Sometimes, even Alex herself had trouble imagining it.
Sitting down, Alex let out a sigh. “What am I supposed to do?” she mumbled, pulling up her legs and feeling very much like a little girl right then. “Can‘t just sit here,” she muttered, closing her eyes. “But I‘m really not tired.”
The habit had come when she had gotten Jessica. Talking to herself. Back then, she had been talking to the baby of course, but she had gotten used to talking out loud and still did when she was alone.
Feeling too nervous to sit still, she stood up again, pushing back the red hair once more. She stood tall, straight-backed and proud, much taller than the average woman at 189 cm. Her body was slimmed and athletic; once upon a time, she had won nation-wide dancing competitions and had been near a professional career as a proper dancer. Now, her body was hardened by little over a year of hunting zombies, but she still retained the elegance of a dancer.
Pulling on a blue cardigan, she decided to head down to the shooting range. Target practice would always let her vent frustration, why not help her relax a little? Besides, it was always important to practice, and she hadn’t tried sniping in some time.
It took her some time to find her way, but she felt better moving around instead of staring at the traffic from the window in her office. “My office,” she said the words out loud to get a better feel of them. The words tasted weird in her mouth.
Eventually, she managed to find the shooting range, located well below ground level, just above the holding cells. William had explained most things to her, and she knew the shooting range was the zone of a man named Tony. She had been there a week (though this was her first night shift) and still hadn’t met the man. He was Head of Weapons Development and doubled as a TL when Cecil wasn’t available, but now he wouldn’t have to do that as much anymore since they had gotten funding for one more team. Alex’ team.
The shooting range was silent, but the familiar feeling of guns stayed in the walls. The first time Alex had held a gun, she had been twelve. One of their neighbors had decided, after Suzanne had broken up with a particularly creepy and stalker-ish man, that she needed extra protection. Suzanne had refused, saying she had no intent to ever use a gun, but a few days later Alex had visited the neighbor and said that she could take the gun. So she could protect her mom, she told him, and he had laughed, but then he had also told her that she was a good girl. They had gone to a forest not too far away, and he had shown her how to shoot and let her fire some shots.
She hadn’t used the gun at any other time but that, and it lay, unused, in her bedside drawer. When she had joined the hunters, she had gotten a license to carry a concealed weapon, and since then she always carried the standard Glock with her out of fear of a zombie outbreak. She had also learnt how to properly use heavier weapons, and even though it was fairly ineffective she loved using sniper rifles.
She found the gun storage and took her time, running her fingers over the guns to get the proper feel, lifting them and feeling them. She was well-trained in AK-47s and both automatic and semi-automatic weapons. She disliked shotguns because they were too messy. Handguns were great, but sometimes they lacked the proper force. Her absolute preference was staying behind at a safe and hidden location above an open space, aiming with a sniper or a hunting rifle and hitting everything in sight in the head.
Picking up a hunting rifle, she felt it in her arms, aiming it carefully, then headed out to the shooting range. Being alone in there, she opted not to take any protection. She leaned the rifle carefully against the edge and pulled off the cardigan. Other then that, she was wearing a black tank top with thick straps, cargo pants, and heavy boots. Since she was so new they had decided not to allow her field missions just yet, thus she was still in civilian clothes.
She picked up the rifle again and aimed at her target. This was a zen state, a state of calm and peace of mind, she had to be relaxed and in focus. She fired. She reloaded. She fired again. The sound of the gun shot pierced her mind, broke through her thoughts and shattered her anxiety.
Being so focused on her aim, she never heard his footsteps as he approached, wondering who was up at this hour. She didn’t notice when he stopped dead in his step, and as such couldn’t see his jaw drop from the sight.
Now, Tony wasn’t a man to be surprised, even less so to show it. But it was late, he hadn’t slept in many hours and she was just so damn beautiful. Dark, fiery red hair cascaded down her round shoulders, ending just above the slimmed waist. She was on one knee, face entirely focused on her aim, her defined jaw line set with determination, her eyes narrowed as she peered into the scope. The arm holding the rifle steady was elegantly muscled, the wrist thin and the hand steady.
He drew a breath as his eye wandered down, taking in the natural curves of the hair, then gazing over her body, framed by the plain tank she was wearing. Her back was straight, she wasn’t very curvy - he would assume her hips were more shaped from a straight-on view, but like this her… chest was shown, hinted behind the arm, and her lower body was generally hidden beneath the baggy combat-pants. Her skin was very pale, especially in contrast with the vivid hair.
Just as he managed to reattach his jaw, she stood up, stretching. She was nearly as tall as he was, unusually tall for a woman, and frankly she seemed like more of a model then someone who knew how to use guns. The way she held the rifle showed that she wasn’t just some wannabe either, she knew what she was doing. That made him very interested.
Alex turned around, her eyes widening from the surprise that someone was standing there, watching her, and she gasped, her heart jumping from fright. “Oh,” she said after a few seconds, straightening up and smiling. “I didn‘t see you there,” she walked forward, but her walk was so effortless he might nearly have called it floating, even though she was wearing heavy combat boots. She put the safety back on the rifle before hitching it over her shoulder by the strap, and stretching out a hand. “Alex Jones,” she said confidently. “And I guess you‘re Tony, uh, Congelati?”
He slowly stretched out his own hand, and they shook, her grip every bit as firm as his only very different. “Yeah,” he muttered, leaving it at that. They stood in silence for a while, before she turned back to check how she did on the shooting. The target had come back, and she had gotten within the inner circle on almost all her shots.
“You uh, you shoot good,” he said finally, pointing needlessly to the target. She smiled. “Thank you,” she said sweetly. Pale hand shot up to push back the mane of hair, which seemed to threaten to consume her thin shoulders. Tony looked a little confused. “When did you come here?”
She shrugged, still smiling politely, but there was a protective wall behind her green eyes. “Don‘t think I‘ve been down here long, thought everyone would be asleep by now.” He shook his head. “Not the shooting range. How long have you been at this office?” he sounded honestly confused.
Crossing her arms, she waited with her answer, taking the moment of silence to study him. He was taller then she, something not many managed, but only by about a decimeter, she guessed. His face was broad, square, his jaw line very strong. His eyes were warm, but guarded, his skin tanned, his hair dark. She couldn’t see what color because there weren’t many lights on. His neck was thick, his shoulders broad, huge, and even though the height difference wasn’t that pronounced he could have been towering over her. But he didn’t - introversion shone through his body language. Large, burly arms clung close to the thick chest, his arms crossed as hers. He wore a light-colored t-shirt that clung to his upper body, and it was hard for her not to notice just how muscular he had to be.
As he noticed that she was looking him over, his jaw tightened, nearly clenching. This surprised her, and she almost took a step back, but stopped herself before the impulse shot through her body enough to see it. It was like she was on his territory, an invader, a foreign object, one that both piqued his curiosity and threatened his turf. Which in itself was a rather ridiculous thought and she almost laughed out loud, wondering where it had come from.
“I‘ve been here a few weeks,” she said carefully, smiling, trying to relax again. It might be paranoid, but large men did intimidate her, whether she wanted to admit it or not. The last few years before she had found the Hunters had put their trace on her, but even so, she shouldn’t judge this man in front of her. William was a very decent man, and he did not seem like the type of man who would hire jerks.
Surprise crossed his face again. Was it because he they hadn’t met before? It was very possible. He was hard to read, Alex realized and frowned slightly. Then she looked down, biting her cheek as she pretended that something else had caused her to frown.
“Well,” he said slowly, thinking hard on something. “I hope you‘ve been fitting in. I need to go again.” His voice broke into a mumble and he looked away, then shuffled back to what Alex could guess was an office, her eyes almost widened, confused. Who was this guy anyway? He seemed like such an outsider somehow. Not that it mattered, really. Big guy like him could only mean trouble.
She shrugged to herself, put the gun back in the storage and headed back to her own office to get a few hours of sleep.
I nästa del får hon skallbenet spräckt av ett basebollträ. Whoop.
(Låtar under tiden jag skrivit detta inlägg:
Scouting for Girls - Elvis ain't dead
Aqualung - Another little hole)
I don't want you but
Så, här sitter jag, ett glas vin framför mig och en galen natt på jobbet bakom mig. Jag har inte skrivit på ett tag, av en rätt enkel anledning - jag tycker inte om att skriva här när jag mår dåligt.
Hela veckan har bestått rätt mycket av ångest, ända sen i fredags förra veckan. Innan dess egentligen, hela februari var rätt mycket ångest men den här veckan på ett annat sätt. Ytterligare en anledning att jag inte skrivit - jag vill inte erkänna, för mig själv eller andra, hur ont det egentligen gjorde. Det är inte en sammankoppling med det faktiska sveket, jag kan tänka på det utan att känna ångest eller så, men en underliggande ångest har markerat allting den här veckan. Därav att jag tagit små söta piller nästan varje kväll.
Jobbet är i alla fall snällt, Binnberg (chefen) jobbade ikväll och han sa att jag gjorde ett mycket bra jobb. Jag fick också veta att Maya inte får tillsvidareanställning, vilket gjorde mig lite ledsnare. Jag tycker om Maya, det slår mig varje gång hon jobbar hur underbar hon är. Men vi är på krama-varandra-hejdå-stadiet, så jag kan nog få hennes msn eller nåt. I smell a new friend!
Jag har på något sätt för mycket tid att tänka. Jag dränker min dötid i Something Awful eller i Edward Cullen. I onsdags ringde Gröna Lund och informerade att jag tyvärr inte fått jobbet. Jag orkar inte riktigt bry mig faktiskt.
Det här vinet är rätt gott för att vara rödvin. Inte sådär groteskt äckligt som första klunken kan vara ibland. Inte lika gott som vinet jag och Lovi drack förra helgen dock, det var gott vin, även om det bringar lite sämre minnen med sig. Usch, jag ska inte tänka på det, då får jag lust att bara svepa ner rödvinet och försöka glömma lite.
Det som stör mig allra mest är att jag inte kan sluta tänka på Fei. Jag saknar honom konstant, låtar triggar tankar och jag kan inte sluta. Samtidigt oroar jag mig väldigt mycket för Char, men med honom har jag lärt mig - om jag inte skickar sms med frågor behöver jag inte förvänta mig svar, därför skickar jag aldrig några frågor för jag skulle inte klara om han inte svarar. Särskilt idag känner jag, det är den 14e. Jag skickade sms '<3' i tisdags, den 10e, jag var fullt medveten hela dagen om att det var ett år sedan Strumpan, en annan, tog livet av sig.
Suicidalitet, woohoo!
Nästa månad är det fyra år sedan jag och Char blev tillsammans, och jag undrar om jag kommer känna av det den natten, den där specifika natten. Jag har minnen som är så klara och samtidigt minns jag alldeles för lite. Jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt. Samtidigt betyder april också att det är två år sedan Sigge - och den dagen minns jag så fruktansvärt väl, så fruktansvärt väl för vi var här, hemma hos mig, och mitt rum ser ut som det gjorde då och jag minns hur han grät och grät och grät och hur jag gick till jobbet helt död efteråt, rivmärken över armarna för att jag ville skada mig själv och helt avskärmad från verkligheten.
Jag har en filosofi av att inte ångra saker, utan se det positiva mina misstag förde med sig om det så bara är att jag lärt mig från dem. Men det finns en sak jag verkligen, verkligen ångrar, och det är hur jag betedde mig angående Sigge. Jag var så dum, så egoistisk. Bland annat sa jag en gång, "Jag önskar att det var jag, inte Sigge, som dött, så skulle du i alla fall ha honom kvar." Jag menade varje ord av det, och jag skulle fortfarande byta plats för Charlie förtjänar inte den sorgen.
Jag har gjort så många misstag, men jag känner att nu har jag äntligen tagit lärdom av dem och jag håller på att växa upp. Jag är inte klar på långa vägar men jag vet att jag har mognat på ett helt annat sätt än förr.
På onsdag kommer Ellie, underbara vackra Ellie, den första flickan jag var kär i (även om jag inte visste det då) till Kallhäll och vi ska ta en fika och prata. Första gången jag ser henne på många, många år. Vi har inte setts på fem år. Ändå pratar vi som om inget hänt, i alla fall över msn. Jag är nervös, men samtidigt känns det bra.
Annars vet jag inte. Det finns så myckt jag skulle vilja göra. Så mycket att sakna. Jag får ingen ordning på mitt liv, utan allt bara flyter på och januari blev februari blev mars och snart får jag panik eller något, allting försvinner från mig och jag är inte ens medveten om det.
Jag saknar en anledning att ha den andra halvan av min säng ren och bäddad.
(Låt: The Coral - Dreaming of You)
Hela veckan har bestått rätt mycket av ångest, ända sen i fredags förra veckan. Innan dess egentligen, hela februari var rätt mycket ångest men den här veckan på ett annat sätt. Ytterligare en anledning att jag inte skrivit - jag vill inte erkänna, för mig själv eller andra, hur ont det egentligen gjorde. Det är inte en sammankoppling med det faktiska sveket, jag kan tänka på det utan att känna ångest eller så, men en underliggande ångest har markerat allting den här veckan. Därav att jag tagit små söta piller nästan varje kväll.
Jobbet är i alla fall snällt, Binnberg (chefen) jobbade ikväll och han sa att jag gjorde ett mycket bra jobb. Jag fick också veta att Maya inte får tillsvidareanställning, vilket gjorde mig lite ledsnare. Jag tycker om Maya, det slår mig varje gång hon jobbar hur underbar hon är. Men vi är på krama-varandra-hejdå-stadiet, så jag kan nog få hennes msn eller nåt. I smell a new friend!
Jag har på något sätt för mycket tid att tänka. Jag dränker min dötid i Something Awful eller i Edward Cullen. I onsdags ringde Gröna Lund och informerade att jag tyvärr inte fått jobbet. Jag orkar inte riktigt bry mig faktiskt.
Det här vinet är rätt gott för att vara rödvin. Inte sådär groteskt äckligt som första klunken kan vara ibland. Inte lika gott som vinet jag och Lovi drack förra helgen dock, det var gott vin, även om det bringar lite sämre minnen med sig. Usch, jag ska inte tänka på det, då får jag lust att bara svepa ner rödvinet och försöka glömma lite.
Det som stör mig allra mest är att jag inte kan sluta tänka på Fei. Jag saknar honom konstant, låtar triggar tankar och jag kan inte sluta. Samtidigt oroar jag mig väldigt mycket för Char, men med honom har jag lärt mig - om jag inte skickar sms med frågor behöver jag inte förvänta mig svar, därför skickar jag aldrig några frågor för jag skulle inte klara om han inte svarar. Särskilt idag känner jag, det är den 14e. Jag skickade sms '<3' i tisdags, den 10e, jag var fullt medveten hela dagen om att det var ett år sedan Strumpan, en annan, tog livet av sig.
Suicidalitet, woohoo!
Nästa månad är det fyra år sedan jag och Char blev tillsammans, och jag undrar om jag kommer känna av det den natten, den där specifika natten. Jag har minnen som är så klara och samtidigt minns jag alldeles för lite. Jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt. Samtidigt betyder april också att det är två år sedan Sigge - och den dagen minns jag så fruktansvärt väl, så fruktansvärt väl för vi var här, hemma hos mig, och mitt rum ser ut som det gjorde då och jag minns hur han grät och grät och grät och hur jag gick till jobbet helt död efteråt, rivmärken över armarna för att jag ville skada mig själv och helt avskärmad från verkligheten.
Jag har en filosofi av att inte ångra saker, utan se det positiva mina misstag förde med sig om det så bara är att jag lärt mig från dem. Men det finns en sak jag verkligen, verkligen ångrar, och det är hur jag betedde mig angående Sigge. Jag var så dum, så egoistisk. Bland annat sa jag en gång, "Jag önskar att det var jag, inte Sigge, som dött, så skulle du i alla fall ha honom kvar." Jag menade varje ord av det, och jag skulle fortfarande byta plats för Charlie förtjänar inte den sorgen.
Jag har gjort så många misstag, men jag känner att nu har jag äntligen tagit lärdom av dem och jag håller på att växa upp. Jag är inte klar på långa vägar men jag vet att jag har mognat på ett helt annat sätt än förr.
På onsdag kommer Ellie, underbara vackra Ellie, den första flickan jag var kär i (även om jag inte visste det då) till Kallhäll och vi ska ta en fika och prata. Första gången jag ser henne på många, många år. Vi har inte setts på fem år. Ändå pratar vi som om inget hänt, i alla fall över msn. Jag är nervös, men samtidigt känns det bra.
Annars vet jag inte. Det finns så myckt jag skulle vilja göra. Så mycket att sakna. Jag får ingen ordning på mitt liv, utan allt bara flyter på och januari blev februari blev mars och snart får jag panik eller något, allting försvinner från mig och jag är inte ens medveten om det.
Jag saknar en anledning att ha den andra halvan av min säng ren och bäddad.
(Låt: The Coral - Dreaming of You)
Ashtray thoughts
Har inte skrivit på ett tag här. Inte så mycket att säga egentligen, fredagen var mycket trevlig, sake är äckligt, rollspel är wunderbar.
Lördag, trevligt, nivå 22 sen hem efter några shots på Banken i Kallhäll. Mysko ställe.
Söndag, Prince of Persia i 10 timmar och nu är jag helt fastkörd på bosshelvetet och det är så tråkigt att göra om och om och om igen.
Måndag, slött, försökte spöa bossen igen, sen jobb vilket var rätt chill för det var Martin som jobbade :3
Idag? Jobb i tre värdelösa timmar sedan förbi Kallhäll för att hämta ut resten av Twilight-serien.
Tittade in i bloggen för att se om jag hade skrivit och nej, det har jag inte. Jag har, i en stund av extrem svaghet, köpt Twilight. Joe ville ha den och jag tänkte why not, kan lika gärna göra henne lite glad och så får jag mig ett gott skratt över hur dålig den här boken är. För det måste den vara.
Så på kvällen när jag ska sova (för jag jobbade dagen efter, 15-00) bestämmer jag mig för att jag läser ett kapitel eller två, får mig ett gott skratt och sen sover jag. WRONG. Fyra timmar senare TVINGAR jag ifrån mig boken för att jag måste sova. Nästa natt? Jag läste till sex på morgonen, altså ca sex timmar. Då var boken slut. Sedan dess har jag inte fått Edward Cullen ur mitt huvud, han infekterar mina tankar och mitt humör och jag kan, när som helst, vid till synes random tillfällen brista ut i en lång, längtande suck och om någon frågar säger jag bara "Edward Cullen". Ish har tvingat mig att säga hela hans namn för annars blir hon förvirrad och får bilder av hennes Edward, också odöd men mer åt zombie-hållet.
Twilight altså. Det som verkligen slog mig är att boken är inte bra. Huvudkaraktären är sjukligt-klumpig-men-alla-tycker-det-är-gulligt, alla killar på skolan slås genast av hennes otroliga skönhet och flera verkar bli blixtförälskade redan första dagen och svartsjuka på alla andra killar hon pratar med, hon pratar ofta om hur mogen hon är, hamnar alltid i farliga situationer på något sätt och är allmänt en MARY-SUE. Edward Cullen, glittrande vampyr indeed, har visserligen kraften att charma vem som helst (till och med mig) men han har så många humörsvägningar att jag hade lust att lägga ner boken bara för att försöka hänga med, något jag dock inte kunde göra. Han växlar blixtfort mellan att vara vänlig, charmig, omtänksam till iskall och ilsken. Ibland känns det som om de säger en sak i dialog till varandra och sedan helt glömmer bort vad de sa, för nästa sak har ingenting med det första att göra eftersom de båda helt bytt humör.
Varför läste jag det då? Först och främst för min gamla svaghet för vampyrer och för romantiska noveller. Jag hatar chickflics, men som jag sa till Joe imorse är det här en chick-fic och jag har altid tyckt om sådana, oavsett hur cheesy de är. För det andra så har författaren (Stephanie Meyers) lyckats med något som de allra flesta författare söker - hon vet hur man skriver för att fånga en läsare. Inte konstanta cliffhangers eller så, utan det är något i orden. Vem som helst kan slänga ihop några ord och kalla det en berättelse, men det krävs talang för att fånga en läsare, för att få dem att vilja ha mer (och mer och mer och till slut har man helt plötsligt köpt alla tre uppföljare!) och att verkligen inte vilja lägga ner boken.
Well, those were my two cents. Jag återkommer när jag läst klart hela serien, för jag ser så fram emot möjligheten av ett krig mellan vampyrer och varulvar (mums!) och ifall Edward faktiskt gör Bella till en vampyr, något som känns rätt självklart egentligen men man vet aldrig.
Sen läser jag just nu, i väntan på uppföljarna, I am Legend av Richard Matheson som hittils är väldigt fascinerande om inget annat, så den ska jag väl också skriva om senare. Nu måste jag klä på mig, work awaits!
(Låt: Tom McRae - Killing Balloons)
Lördag, trevligt, nivå 22 sen hem efter några shots på Banken i Kallhäll. Mysko ställe.
Söndag, Prince of Persia i 10 timmar och nu är jag helt fastkörd på bosshelvetet och det är så tråkigt att göra om och om och om igen.
Måndag, slött, försökte spöa bossen igen, sen jobb vilket var rätt chill för det var Martin som jobbade :3
Idag? Jobb i tre värdelösa timmar sedan förbi Kallhäll för att hämta ut resten av Twilight-serien.
Tittade in i bloggen för att se om jag hade skrivit och nej, det har jag inte. Jag har, i en stund av extrem svaghet, köpt Twilight. Joe ville ha den och jag tänkte why not, kan lika gärna göra henne lite glad och så får jag mig ett gott skratt över hur dålig den här boken är. För det måste den vara.
Så på kvällen när jag ska sova (för jag jobbade dagen efter, 15-00) bestämmer jag mig för att jag läser ett kapitel eller två, får mig ett gott skratt och sen sover jag. WRONG. Fyra timmar senare TVINGAR jag ifrån mig boken för att jag måste sova. Nästa natt? Jag läste till sex på morgonen, altså ca sex timmar. Då var boken slut. Sedan dess har jag inte fått Edward Cullen ur mitt huvud, han infekterar mina tankar och mitt humör och jag kan, när som helst, vid till synes random tillfällen brista ut i en lång, längtande suck och om någon frågar säger jag bara "Edward Cullen". Ish har tvingat mig att säga hela hans namn för annars blir hon förvirrad och får bilder av hennes Edward, också odöd men mer åt zombie-hållet.
Twilight altså. Det som verkligen slog mig är att boken är inte bra. Huvudkaraktären är sjukligt-klumpig-men-alla-tycker-det-är-gulligt, alla killar på skolan slås genast av hennes otroliga skönhet och flera verkar bli blixtförälskade redan första dagen och svartsjuka på alla andra killar hon pratar med, hon pratar ofta om hur mogen hon är, hamnar alltid i farliga situationer på något sätt och är allmänt en MARY-SUE. Edward Cullen, glittrande vampyr indeed, har visserligen kraften att charma vem som helst (till och med mig) men han har så många humörsvägningar att jag hade lust att lägga ner boken bara för att försöka hänga med, något jag dock inte kunde göra. Han växlar blixtfort mellan att vara vänlig, charmig, omtänksam till iskall och ilsken. Ibland känns det som om de säger en sak i dialog till varandra och sedan helt glömmer bort vad de sa, för nästa sak har ingenting med det första att göra eftersom de båda helt bytt humör.
Varför läste jag det då? Först och främst för min gamla svaghet för vampyrer och för romantiska noveller. Jag hatar chickflics, men som jag sa till Joe imorse är det här en chick-fic och jag har altid tyckt om sådana, oavsett hur cheesy de är. För det andra så har författaren (Stephanie Meyers) lyckats med något som de allra flesta författare söker - hon vet hur man skriver för att fånga en läsare. Inte konstanta cliffhangers eller så, utan det är något i orden. Vem som helst kan slänga ihop några ord och kalla det en berättelse, men det krävs talang för att fånga en läsare, för att få dem att vilja ha mer (och mer och mer och till slut har man helt plötsligt köpt alla tre uppföljare!) och att verkligen inte vilja lägga ner boken.
Well, those were my two cents. Jag återkommer när jag läst klart hela serien, för jag ser så fram emot möjligheten av ett krig mellan vampyrer och varulvar (mums!) och ifall Edward faktiskt gör Bella till en vampyr, något som känns rätt självklart egentligen men man vet aldrig.
Sen läser jag just nu, i väntan på uppföljarna, I am Legend av Richard Matheson som hittils är väldigt fascinerande om inget annat, så den ska jag väl också skriva om senare. Nu måste jag klä på mig, work awaits!
(Låt: Tom McRae - Killing Balloons)
These city walls ain't got no love for me
Min rygg våldtar mig. Seriöst, jag kunde inte ens lyfta en fucking pommes-korg på jobbet de sista timmarna. FUCK THIS SHIT så nu har jag tagit en citodon, ska lägga mig ner och läsa och försöka sova om en stund.
Jobbet var trevligt, Henrik är rolig och snäll och Ahmed är alltid schysst. Shakil är lite jobbig men det funkade, han slutade 12 iaf. Runt ett-tiden kom det en väktare, han hade varit på väg mot ett lägenhetsbråk i Bro men det hade blivit avkallat så han stannade förbi mcdonalds. Han småpratade lite med mig, och sen i andra luckan (där man får mat) frågade han om jag jobbar på torsdag och undrade om jag inte skulle på Bandit-festen? Han sa att han kunde fixa in mig utan att jag behövde köa, han ska tydligen jobba där då. Så han sa åt mig att ta hans nummer och det var bara att ringa.
Han var lite söt. Jag vill så gärna gå, jag börjar ju närma mig att bli desperat (men ändå släpper jag aldrig på vissa krav verkar det som) och det skulle kunna vara kul. Men jag jobbar torsdag 15-00, vilket gör mig ledsen. Han sa att det var bara att komma iaf, och jag skrattade och sa att jag skulle tänka på saken.
Han var rätt söt. Hm. Jag vet inte. Allting är så jobbigt just nu.
Om 6 timmar ska jag vakna. Jag vill inte få panik. Ska inte få panik. Och inte försova mig heller. Jag kommer få panik. Aaah.
Jaja, nu är det dags att krypa upp i sängen med en bok. Ooh, jag ska nog göra lite te också. Så blir allting säkert jättebra, förr eller senare.
Jag kommer få panik imorrn.
(Låt: Nickelback - Savin' me)
(10:46)
NERVÖS!
Jag ser bra ut, lyckligtvis, så det är alltid något. Snart ska jag gå till stationen, för jag har inget busskort, och åka in och köpa (minst) en skjorta, ett par solglasögon och möjligtvis en ny pyjamas, bara för att pyjamasset är gulliga. Ingen panik än, knappt ens nervös faktiskt. Mer en isig kyla som punktueras av att min axel säger "fuck you" ungefär.
Ah well. Dags att röra mig snart.
(Låt: Coldplay - Viva la vida)
Jobbet var trevligt, Henrik är rolig och snäll och Ahmed är alltid schysst. Shakil är lite jobbig men det funkade, han slutade 12 iaf. Runt ett-tiden kom det en väktare, han hade varit på väg mot ett lägenhetsbråk i Bro men det hade blivit avkallat så han stannade förbi mcdonalds. Han småpratade lite med mig, och sen i andra luckan (där man får mat) frågade han om jag jobbar på torsdag och undrade om jag inte skulle på Bandit-festen? Han sa att han kunde fixa in mig utan att jag behövde köa, han ska tydligen jobba där då. Så han sa åt mig att ta hans nummer och det var bara att ringa.
Han var lite söt. Jag vill så gärna gå, jag börjar ju närma mig att bli desperat (men ändå släpper jag aldrig på vissa krav verkar det som) och det skulle kunna vara kul. Men jag jobbar torsdag 15-00, vilket gör mig ledsen. Han sa att det var bara att komma iaf, och jag skrattade och sa att jag skulle tänka på saken.
Han var rätt söt. Hm. Jag vet inte. Allting är så jobbigt just nu.
Om 6 timmar ska jag vakna. Jag vill inte få panik. Ska inte få panik. Och inte försova mig heller. Jag kommer få panik. Aaah.
Jaja, nu är det dags att krypa upp i sängen med en bok. Ooh, jag ska nog göra lite te också. Så blir allting säkert jättebra, förr eller senare.
Jag kommer få panik imorrn.
(Låt: Nickelback - Savin' me)
(10:46)
NERVÖS!
Jag ser bra ut, lyckligtvis, så det är alltid något. Snart ska jag gå till stationen, för jag har inget busskort, och åka in och köpa (minst) en skjorta, ett par solglasögon och möjligtvis en ny pyjamas, bara för att pyjamasset är gulliga. Ingen panik än, knappt ens nervös faktiskt. Mer en isig kyla som punktueras av att min axel säger "fuck you" ungefär.
Ah well. Dags att röra mig snart.
(Låt: Coldplay - Viva la vida)
Vi har en hel del tid att ta igen
Jag växlar mellan nervositet, nedstämdhet och rastlöshet så kraftig att jag biter mig själv i armarna. Jag vet, jag är skum.
Orkar inte, klarar inte. All självsäkerhet från i helgen är bortblåst. Det kommer gå åt helvete, jag har inte ens ett arbetsintyg att visa upp för Patrik har inte hört av sig än och jag vill ändå inte riktigt lämna min gymnasiementor som referens. Jag är så körd. Jag är helt körd. Jag funderar på att ställa in bara så jag kan få lite ordning på allt, få alla mina papper i ordning och så.
Jag får totalt panik, ångest växer inne i bröstkorgen. Kan jag gå dit och säga "Min chef har inte varit i kontoret, jag hade lite kort notis, men jag kan maila mina referenser så fort jag checkat av med dem och fått numrena?" Jag kommer ju verka helt psycho. Jag mår så dåligt just nu känns det som.
Och att jag mår såhär hjälper ju inte min längtan efter någon som håller om mig. Någon som kan ge mig styrka och kraft, någon som kan försäkra mig mjukt att jag är tillräckligt häftig, att jag klarar det här. Att det kommer gå bra. Och då längtar jag mer och mer efter... Ja.
Jag kan beskriva det såhär; It's not that I'm crushing, or in love, or falling in love. It's more like I've realized... I never really stopped.
(Låt: Bo Kaspers Orkester - Bara för din skull)
Orkar inte, klarar inte. All självsäkerhet från i helgen är bortblåst. Det kommer gå åt helvete, jag har inte ens ett arbetsintyg att visa upp för Patrik har inte hört av sig än och jag vill ändå inte riktigt lämna min gymnasiementor som referens. Jag är så körd. Jag är helt körd. Jag funderar på att ställa in bara så jag kan få lite ordning på allt, få alla mina papper i ordning och så.
Jag får totalt panik, ångest växer inne i bröstkorgen. Kan jag gå dit och säga "Min chef har inte varit i kontoret, jag hade lite kort notis, men jag kan maila mina referenser så fort jag checkat av med dem och fått numrena?" Jag kommer ju verka helt psycho. Jag mår så dåligt just nu känns det som.
Och att jag mår såhär hjälper ju inte min längtan efter någon som håller om mig. Någon som kan ge mig styrka och kraft, någon som kan försäkra mig mjukt att jag är tillräckligt häftig, att jag klarar det här. Att det kommer gå bra. Och då längtar jag mer och mer efter... Ja.
Jag kan beskriva det såhär; It's not that I'm crushing, or in love, or falling in love. It's more like I've realized... I never really stopped.
(Låt: Bo Kaspers Orkester - Bara för din skull)
Wewewwewew
Efter att ha haft ont i hela kroppen i två dagar, inte kunna slappna av och kännt mig väldigt stressad och väldigt trött kom jag på idag på jobbet vad det är som gör att jag är så stel just nu - jag är nervös inför intervjun. Jag är otroligt nervös. Jag vet att jag kan utklassa alla andra med min personlighet, men... Jag har fortfarande varken referenser eller arbetsintyg, jag har ingen aning om vad jag ska säga på frågorna. Funderar på att dra ifrån med "jag är bara en enkel arbetare, har inget intresse av att förbättra eller försämra bara göra mitt jobb därför tänker jag överlåta svaret på dessa frågor till någon annan" men vet inte om det skulle... passa. Det krävs nog en smula humor för att acceptera det som svar.
Det är lov så jag kan inte få tag på Susanne, och eftersom jag bara haft ett jobb någonsin och de vill ha två referenser vet jag inte vad jag ska göra! Särskilt om jag inte får svar från Patrik, men det borde jag få imorgon eftersom han inte jobbat i helgen.
Jag borde förmodligen sova, få lite extra timmar och inte ligga till tre imorgon också. Ska vara vid Gröna Lund halv två på onsdag, tänkte försöka hinna med att köpa en skjorta och en väst innan (för att få riktigt snygga kläder både till intervjun och till på lördag!) och köra på min svarta, knälånga kjol med enkla svarta strumpbyxor och kanske de regnbågsfärgade knästrumporna ovanpå. Sminkning såsom jag kör på jobbet, dvs lite kajal, mörkt gyllenbrun ögonskugga, mascara, lite färg på läpparna och brun rouge som gör att jag ser ut som om jag varit i solen några timmar. : D
Nervös, nervös. Det hjälper inte att jag har ont i hela kroppen och att min axel totalt fuckar ur just nu, för att inte tala om det jag skrev om igår. Suck.
Dessutom skrev Wertigon till mig idag men jag orkar bara inte. Jag funderar seriöst på att avsäga mig allt ansvar inom BG, jag orkar inte alls just nu. Klarar inte ansvaret, jag blir nästan illamående så fort jag tänker på det. Ska prata med Ish om det imorrn, kanske ringa Char igen och berätta för honom också, men måste berätta för Ish först.
Kanske ska skriva lite istället. Hm....
(Låt: En jättefunkig goon-version av X-men temat som jag SÅ vill ha som ringsignal på mobilen!)
SEN såg jag att oscarsgalan går på tv just nu! Jag har velat se den i åratal, men aldrig orkat vara vaken.
Så nu har jag lite köttbullar med ärtor i mikron och har krupit upp i soffan med ett täcke, ett sketchblock och en cider. Oscarsgalan whoo!
Vill också påpeka hur otroligt sexig Robert Downey Jr.s röst är! *swoon*
Hittills har jag skrattat så jag gråtit, men också gråtit tillsammans med Penelope Cruz, som var så rörande när hon tog emot sin statyett för Best Supporting Actress. Wall-e vann Best Animated Movie, en japan vann Best Animated Short (och sa Domo Arigato, Mister Roboto, vilket fick mig att asgarva) fina filmer verkade ha vunnit screenplays men jag har inte sett någon av dem (måste se Milk nu, och Doubt för den delen). Reklamerna stör mig eftersom jag VET att de klipper bort de delar där Hugh Jackman underhåller och jag vill se Hugh Jackman för han är jätterolig!
Nu tillbaka till soffan.
Är det bara jag eller är det väldigt många reklampauser?
Och de där två töntarna på tv-soffan är ju helt urlöjliga, även om den ena av dem har ett otroligt beundransvärt neckbeard som bara ber som att rakas av. FULT!
Jag grät. Jag verkligen bölade när Heath Ledger fick Best Supporting Actor. Hans roll som Jokern är den roll som allra mest av någon film, någon karaktär som jag någonsin sett, slagit mig av häpnad och jag minns att jag gick ut ur salongen helt hänförd och kunde inte ens prata, kunde inte diskuterar filmen för att Jokern var inte en skådespelare med lite smink, Jokern var en levande, talande varelse (jag tvekar att skriva människa) precis som det jag så försöker framföra i mina skrivelser.
Nu fortsätter det.
Det är lov så jag kan inte få tag på Susanne, och eftersom jag bara haft ett jobb någonsin och de vill ha två referenser vet jag inte vad jag ska göra! Särskilt om jag inte får svar från Patrik, men det borde jag få imorgon eftersom han inte jobbat i helgen.
Jag borde förmodligen sova, få lite extra timmar och inte ligga till tre imorgon också. Ska vara vid Gröna Lund halv två på onsdag, tänkte försöka hinna med att köpa en skjorta och en väst innan (för att få riktigt snygga kläder både till intervjun och till på lördag!) och köra på min svarta, knälånga kjol med enkla svarta strumpbyxor och kanske de regnbågsfärgade knästrumporna ovanpå. Sminkning såsom jag kör på jobbet, dvs lite kajal, mörkt gyllenbrun ögonskugga, mascara, lite färg på läpparna och brun rouge som gör att jag ser ut som om jag varit i solen några timmar. : D
Nervös, nervös. Det hjälper inte att jag har ont i hela kroppen och att min axel totalt fuckar ur just nu, för att inte tala om det jag skrev om igår. Suck.
Dessutom skrev Wertigon till mig idag men jag orkar bara inte. Jag funderar seriöst på att avsäga mig allt ansvar inom BG, jag orkar inte alls just nu. Klarar inte ansvaret, jag blir nästan illamående så fort jag tänker på det. Ska prata med Ish om det imorrn, kanske ringa Char igen och berätta för honom också, men måste berätta för Ish först.
Kanske ska skriva lite istället. Hm....
(Låt: En jättefunkig goon-version av X-men temat som jag SÅ vill ha som ringsignal på mobilen!)
SEN såg jag att oscarsgalan går på tv just nu! Jag har velat se den i åratal, men aldrig orkat vara vaken.
Så nu har jag lite köttbullar med ärtor i mikron och har krupit upp i soffan med ett täcke, ett sketchblock och en cider. Oscarsgalan whoo!
Vill också påpeka hur otroligt sexig Robert Downey Jr.s röst är! *swoon*
Hittills har jag skrattat så jag gråtit, men också gråtit tillsammans med Penelope Cruz, som var så rörande när hon tog emot sin statyett för Best Supporting Actress. Wall-e vann Best Animated Movie, en japan vann Best Animated Short (och sa Domo Arigato, Mister Roboto, vilket fick mig att asgarva) fina filmer verkade ha vunnit screenplays men jag har inte sett någon av dem (måste se Milk nu, och Doubt för den delen). Reklamerna stör mig eftersom jag VET att de klipper bort de delar där Hugh Jackman underhåller och jag vill se Hugh Jackman för han är jätterolig!
Nu tillbaka till soffan.
Är det bara jag eller är det väldigt många reklampauser?
Och de där två töntarna på tv-soffan är ju helt urlöjliga, även om den ena av dem har ett otroligt beundransvärt neckbeard som bara ber som att rakas av. FULT!
Jag grät. Jag verkligen bölade när Heath Ledger fick Best Supporting Actor. Hans roll som Jokern är den roll som allra mest av någon film, någon karaktär som jag någonsin sett, slagit mig av häpnad och jag minns att jag gick ut ur salongen helt hänförd och kunde inte ens prata, kunde inte diskuterar filmen för att Jokern var inte en skådespelare med lite smink, Jokern var en levande, talande varelse (jag tvekar att skriva människa) precis som det jag så försöker framföra i mina skrivelser.
Nu fortsätter det.
I gotta feel you in my bones again
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Rent fysiskt. Och jag har haft så fruktansvärt, fruktansvärt mycket tid att tänka inatt, mycket mer än jag borde med tanke på tidigare samtalsämne.
För jag känner precis likadant.
Och nu tvekar jag - hur mycket vågar jag skriva? Hur mycket svaghet vågar (orkar) jag visa? Jag vill bryta ihop och gråta.
Jag vill ha så mycket mer än jag får vilja. Jag insåg det ungefär samtidigt som jag förklarade för Lovi, när jag försökte sätta ord på det och då kom jag på det, och då stockade sig orden i halsen och jag ville inte säga mer men jag fortsatte ändå, för hon (och jag) behövde höra dem. Jag vet inte om jag klarar det här. Jag vet inte om jag klarar att inte förklara det.
Inte för alla. Alla behöver inte veta om min svaghet. Alla behöver inte veta för just nu känner jag mig så otroligt patetisk och jag vill inget mer än att krypa upp i Lovis soffa med en kopp te, oändligt massa cigg och bara gråta om det. Jag FÅR inte känna såhär. Det kommer bara såra (mig).
Har tvingat mig själv att tänka det om och om, för att få mig själv att inte börja förneka det som jag nu vet är den smärtsamma sanningen. Det fungerar inte. Det fungerar inte. Jag höll på att börja gråta när jag skulle plocka fram kakor ur frysen för tining på jobbet. Det fungerar inte. Att jag ens tänkt tanken är löjligt. Patetiskt? Kanske.
Det sjukaste är ju sättet som min hjärna fortsätter säga hur det skulle kunna fungera. Hur det inte skulle vara detsamma. Och hur det ändå skulle vara det.
Saknar någons armar runt mig när jag ska sova. Saknar en kropp som passar min så perfekt. Saknar någon att smsa ett hjärta till på det sättet och få ett tillbaka. Saknar någon att slötitta på tv med, någon att luta mig mot i biosalongen.
Jag måste ta en paus nu.
(låt: The Spill Canvas - All over you)
Om ni inte vet vilken låt det är, bara lyssna på den. Inte för att förstå det jag skrivit, men för att det är en väldigt, väldigt bra låt.
En Origins-video senare och nu känns det lite bättre. Funderar på att försöka skriva något av det som varit i mitt huvud (skönlitteratur, inte privata tankar) men det känns som om det här tynger på min kreativitet också.
Ungefär så ja. Det är antingen den här låten eller Everybody Hurts och den gör ännu mer ont. Klockan är visserligen fyra på morgonen så jag kanske borde försöka sova istället för att sitta här och leka emo.
(låt: REM - Everybody hurts)
För jag känner precis likadant.
Och nu tvekar jag - hur mycket vågar jag skriva? Hur mycket svaghet vågar (orkar) jag visa? Jag vill bryta ihop och gråta.
(when I
just want you
to love me back
why can't you just
love me back?)
just want you
to love me back
why can't you just
love me back?)
Jag vill ha så mycket mer än jag får vilja. Jag insåg det ungefär samtidigt som jag förklarade för Lovi, när jag försökte sätta ord på det och då kom jag på det, och då stockade sig orden i halsen och jag ville inte säga mer men jag fortsatte ändå, för hon (och jag) behövde höra dem. Jag vet inte om jag klarar det här. Jag vet inte om jag klarar att inte förklara det.
Inte för alla. Alla behöver inte veta om min svaghet. Alla behöver inte veta för just nu känner jag mig så otroligt patetisk och jag vill inget mer än att krypa upp i Lovis soffa med en kopp te, oändligt massa cigg och bara gråta om det. Jag FÅR inte känna såhär. Det kommer bara såra (mig).
Har tvingat mig själv att tänka det om och om, för att få mig själv att inte börja förneka det som jag nu vet är den smärtsamma sanningen. Det fungerar inte. Det fungerar inte. Jag höll på att börja gråta när jag skulle plocka fram kakor ur frysen för tining på jobbet. Det fungerar inte. Att jag ens tänkt tanken är löjligt. Patetiskt? Kanske.
Det sjukaste är ju sättet som min hjärna fortsätter säga hur det skulle kunna fungera. Hur det inte skulle vara detsamma. Och hur det ändå skulle vara det.
Saknar någons armar runt mig när jag ska sova. Saknar en kropp som passar min så perfekt. Saknar någon att smsa ett hjärta till på det sättet och få ett tillbaka. Saknar någon att slötitta på tv med, någon att luta mig mot i biosalongen.
Jag måste ta en paus nu.
(låt: The Spill Canvas - All over you)
Om ni inte vet vilken låt det är, bara lyssna på den. Inte för att förstå det jag skrivit, men för att det är en väldigt, väldigt bra låt.
En Origins-video senare och nu känns det lite bättre. Funderar på att försöka skriva något av det som varit i mitt huvud (skönlitteratur, inte privata tankar) men det känns som om det här tynger på min kreativitet också.
(all I'm asking for is love
but you never seem to have enough)
but you never seem to have enough)
Ungefär så ja. Det är antingen den här låten eller Everybody Hurts och den gör ännu mer ont. Klockan är visserligen fyra på morgonen så jag kanske borde försöka sova istället för att sitta här och leka emo.
(låt: REM - Everybody hurts)
Känsliga läsare varnas
(Jessica skriver PORR!!!!! Ja jag är konstig som skriver och lägger upp men ni är perversa om ni läser HAHA!)
Jag har för övrigt inget vettigt att skriva utan lämna allt åt det ni egentligen vill ha av det här inlägget efter den där parantesen, era pervon.
Det sagt så får ni (typ Sandyshrew då, kanske Lovi om hon orkar läsa?) gärna lämna kritik om det går att finna xD
Suddenly, she’s close, closer then she’s ever been. Their eyes meet and for a split second they lose themselves in each others eyes; no, that’s not quite true. They lose themselves in the moment, in the tension around them both. This moment, that’s been building up for weeks, months even, a moment they both have thought about more then either of them care to admit. To each other, but even less to themselves.
There is a sort of tenderness, a lingering affection, a half-smile and the sudden urge to look away because what’s in both of their eyes is truth. Emotion. Feeling. Love?
The moment breaks when she moves her head forward, pushing her lips against his, and suddenly what was there, is no more, replaces by raw urges and strong lust. The kiss is passionate, long, strong, something neither have had for years. His hands go naturally to her waist, hers around his neck, fingers interlacing with his hair.
There is no way of telling how much time passes before they break apart, both breathless. Her face is slightly flushed, his eyes intensely locked on her face. His left hand seeks upward, gently stroking her cheek, pushing through her long hair, hair like an ocean of dark flames. His eyes, dark, brooding, pensive, always thoughtful but never revealing, now showing something they have never shown, a longing that nearly shocks her, a kind of force that makes her want to give in.
They are only apart for a few seconds, though it feels like an eternity. The next kiss is fiercer on his behalf, and she is pushed back into the wall. He makes to break apart, to see if she is alright, but she grasps her head and holds him close still. Her legs wrap themselves around his waist, and his hands wrap around hers, holding her up with ease. Her fingers, neat, pale, slim, find their way to his shirt and begin unbuttoning with hasty need. The last button is found quickly and she pushed his shirt back, hands caressing the tanned skin, tracing the muscles that are tensed up from the passion.
He pulls her toward him, rough hands stroking her bare back, finding the knot that holds up her dress, pulling it up with ease. The dress falls down, her chest now bare against his, her skin paler the usual next to his tan, her breasts firm. They look soft. Her lips leave his, pulling him closer, roughly biting his neck, his shoulder, wrapping herself tighter around him. Then their lips meet again, harsher, more lustful, with a greater need for the other one, for the other ones body, to oblige to the carnal urge of the flesh.
With difficulty yet complete ease he finds his way to the bedroom, lips never leaving the other ones. They fall onto the bed, her dress disappears and he has to pause, he has to look at her. She is breathtakingly beautiful, the moonlight shining through the curtained window illuminating her skin, setting her red hair aflame, and for a moment he can’t believe she’s not just a dream, an illusion of his lonely mind.
Then she sits up and pulls him closer by his belt, which she swiftly unbuckles with expert fingers, unbuttoning his jeans. Her lips gently kiss his lower abdomen, moving over his hip bones, and she smiles as she hears him moan. This is where she excels, making them beg for it, for her. Slowly, gently, her fingers move at the edge of his boxers, playing with the hem, pushing them down and inch only to kiss the skin now uncovered, then another inch and doing the same.
She is surprised when she notices he is shaved, but doesn’t let it show. She is getting excited now as well, and it shows in her breathing, which comes out in short, harsh breaths, as though she has been exercising vigorously. Yet she knows the exercise has barely even begun.
A shudder runs through his body as she reaches the innermost shaft of his penis. Her lips are gentle and she knows what she is doing; she is in control. He isn’t quite hard, but he’s getting there, and she is more then willing to help. Her hands push down his pants and boxers so they won’t be in the way, and with her tongue she plays her way from shaft to tip, knowing precisely what to touch and how much to touch it.
He moans again, unsure of what to do with his hands, unsure of what to do with himself. His hands go to her hair, finding comfort in the thick waves, as she carefully closes her lips around his penis but only to play more with her tongue against the head. His hand goes up to his mouth, biting it for control, and she lets him, a smile tugging at the corner of her lips.
Then she goes deep, her nose touching his abdomen, his penis against her throat, and suddenly she is in paradise again. She loves this as much as he does. She pulls away and his hand, almost instinctively, pushes gently against the back of her head, not wanting her to leave.
This is power-play of the highest sort and she is the master. He can do nothing but accept her will.
It doesn’t take long before it is too much for him, before he has to push her down and kiss her so fiercely she doesn’t if he’s the same person for a second. He kicks off his pants, lying on top of her in the bed, and a large, rough hand finds her breast, the other holding him up so that he’s above her. Her breathing elevates, her chest rising higher, pushing slightly upward, as his lips leave hers and go down along her jaw, nibbling gently at her ear as they pass, then down her neck, her collarbones, until they find a nipple.
A sharp intake of breath and a shudder of pleasure as he kisses her breast, sucking her nipple gently, the hand that had played with her other breast now leaving to trail lower, along the slight curve of her hip and down her thigh, across, then traveling up along the inside, careful not to touch too much. It would seem he is not entirely new to driving a woman insane.
Her breathing is harsher then his now, as his hand crosses just along the line of her silk underwear and over to the other thigh, playing the same game there. His fingers graze the top of her inner thigh and again, she makes a sharp intake of breath, not quite a moan but not quite not. This is a game of teasing and even though he wants her so bad, it is too much fun to pass it up.
His lips leave her breast and travel down along her stomach, over her navel and down. With his teeth he pulls down her underwear far enough to lick the mound and here she can’t help herself but she moans, her body twisting with a wondrous agony. His tongue finds its way to her clitoris and gives it more then a gentle flick and she feels like screaming for him, so long has it been since she last felt like this. But she struggles to stay quiet, tearing at her own hair and biting her hands as he starts licking and kissing her.
He comes up again just when she gives up and gives a quivering whimper of pleasure, discreetly wiping his face on the cover underneath them but she pulls him to her, bites his earlobe and hisses to him, “Fuck you, fuck me now.”
He is not slow to oblige. Her underwear fall to the floor and he rolls off, swiftly finding a condom. She has a moment to wonder if he planned this, before he’s back and blocks all thoughts from her mind with a harsh kiss and a rough hand touching her inner thigh. Her hand tenderly reaches for his penis, but he grasps her by the wrist and pushes her down again, then pushes into her.
She moans without really knowing it as he enters, and so does he. They take a moment, just lingering in the feeling of being so close, before her free hand reaches for his back, nails scratching and fingers pushing him closer, trying to urge him on. She also pushes her hips against him, trying to force him deeper. Again he isn’t slow to oblige, but pushes further in, then raises his hips and pushes in again.
They find a rhythm fast, one that fits them both very well. Her moans go louder and louder, her shame forgotten now, all thoughts forgotten. The only thing left is to feel. And she feels, oh dear lord does she feel, every move and thrust and the beating of his pulse inside of her. And he feels, her warm skin, her soft hair, her gentle lips.
Her moans reach a crescendo and she pulls him closer, wrapping her legs around him again, so tight he is forced to stop moving for a while. He hears her heart beat between them, through himself, feels her chest rising and falling in a very rapid speed. “Just a moment,” she whispers, her voice dry and weak. She leans her head back, her back arching ever-so-slightly against him, and she moans, a long a drawn out sound that arouses him.
Then she kisses his lips, closing her eyes, and whispers, “Continue.”
She is a little quieter to begin with, but it doesn’t take long until she starts moaning again. Now he can’t help himself much anymore, his head is spinning from the effort and she starts making his job much harder, the muscles tightening around his shaft. A spark in her eye tells him she’s doing it on purpose.
He doesn’t hold out much longer - with a half-sigh, half-groan, he relaxes the muscles and releases the tension, and then he’s miles away, floating in a heavenly sky. His head is pressed against her shoulder, his hand gripping her arm tightly and she gasps, but not in a bad way. He can tell.
With great struggle he manages to return to reality, rolling off of her and pulling her close, so they are both lying on their sides facing each other. She doesn’t protest. His body shakes and she gently strokes his back, kissing his neck. No words are exchanged here. He closes his eyes and disappears from reality for a while, and when he opens them she isn’t next to him anymore. The door is open and he notices his robe gone from the wall.
He finds her outside on his balcony, shivering in the cold with only his thin robe around her. She’s smoking, a habit he ordinarily finds slightly disturbing but somehow, it suits her. She looks so beautiful with the cigarette in her hand, the dazedly thoughtful look on her face. He doesn’t go out to join her, it’s too cold and he feels too awkward to go out naked.
After a few minutes, she comes in, smelling of vanilla and cinnamon and a faint trace of tobacco underneath. She smiles, a little startled that he is there, but doesn’t say anything. Only that smile, enough to tell him that she is pleased, she is happy.
He takes her hand and leads her back to the bedroom, pushing the robe off of her shoulders and pulling her down under the covers. Her skin is cold now, and she shivers from the warmth of his body and the warmth of the bed. He trails kisses over her neck and shoulders, pulling her close, his arms embracing her. She doesn’t protest. She doesn’t mind.
Jag har för övrigt inget vettigt att skriva utan lämna allt åt det ni egentligen vill ha av det här inlägget efter den där parantesen, era pervon.
Det sagt så får ni (typ Sandyshrew då, kanske Lovi om hon orkar läsa?) gärna lämna kritik om det går att finna xD
Suddenly, she’s close, closer then she’s ever been. Their eyes meet and for a split second they lose themselves in each others eyes; no, that’s not quite true. They lose themselves in the moment, in the tension around them both. This moment, that’s been building up for weeks, months even, a moment they both have thought about more then either of them care to admit. To each other, but even less to themselves.
There is a sort of tenderness, a lingering affection, a half-smile and the sudden urge to look away because what’s in both of their eyes is truth. Emotion. Feeling. Love?
The moment breaks when she moves her head forward, pushing her lips against his, and suddenly what was there, is no more, replaces by raw urges and strong lust. The kiss is passionate, long, strong, something neither have had for years. His hands go naturally to her waist, hers around his neck, fingers interlacing with his hair.
There is no way of telling how much time passes before they break apart, both breathless. Her face is slightly flushed, his eyes intensely locked on her face. His left hand seeks upward, gently stroking her cheek, pushing through her long hair, hair like an ocean of dark flames. His eyes, dark, brooding, pensive, always thoughtful but never revealing, now showing something they have never shown, a longing that nearly shocks her, a kind of force that makes her want to give in.
They are only apart for a few seconds, though it feels like an eternity. The next kiss is fiercer on his behalf, and she is pushed back into the wall. He makes to break apart, to see if she is alright, but she grasps her head and holds him close still. Her legs wrap themselves around his waist, and his hands wrap around hers, holding her up with ease. Her fingers, neat, pale, slim, find their way to his shirt and begin unbuttoning with hasty need. The last button is found quickly and she pushed his shirt back, hands caressing the tanned skin, tracing the muscles that are tensed up from the passion.
He pulls her toward him, rough hands stroking her bare back, finding the knot that holds up her dress, pulling it up with ease. The dress falls down, her chest now bare against his, her skin paler the usual next to his tan, her breasts firm. They look soft. Her lips leave his, pulling him closer, roughly biting his neck, his shoulder, wrapping herself tighter around him. Then their lips meet again, harsher, more lustful, with a greater need for the other one, for the other ones body, to oblige to the carnal urge of the flesh.
With difficulty yet complete ease he finds his way to the bedroom, lips never leaving the other ones. They fall onto the bed, her dress disappears and he has to pause, he has to look at her. She is breathtakingly beautiful, the moonlight shining through the curtained window illuminating her skin, setting her red hair aflame, and for a moment he can’t believe she’s not just a dream, an illusion of his lonely mind.
Then she sits up and pulls him closer by his belt, which she swiftly unbuckles with expert fingers, unbuttoning his jeans. Her lips gently kiss his lower abdomen, moving over his hip bones, and she smiles as she hears him moan. This is where she excels, making them beg for it, for her. Slowly, gently, her fingers move at the edge of his boxers, playing with the hem, pushing them down and inch only to kiss the skin now uncovered, then another inch and doing the same.
She is surprised when she notices he is shaved, but doesn’t let it show. She is getting excited now as well, and it shows in her breathing, which comes out in short, harsh breaths, as though she has been exercising vigorously. Yet she knows the exercise has barely even begun.
A shudder runs through his body as she reaches the innermost shaft of his penis. Her lips are gentle and she knows what she is doing; she is in control. He isn’t quite hard, but he’s getting there, and she is more then willing to help. Her hands push down his pants and boxers so they won’t be in the way, and with her tongue she plays her way from shaft to tip, knowing precisely what to touch and how much to touch it.
He moans again, unsure of what to do with his hands, unsure of what to do with himself. His hands go to her hair, finding comfort in the thick waves, as she carefully closes her lips around his penis but only to play more with her tongue against the head. His hand goes up to his mouth, biting it for control, and she lets him, a smile tugging at the corner of her lips.
Then she goes deep, her nose touching his abdomen, his penis against her throat, and suddenly she is in paradise again. She loves this as much as he does. She pulls away and his hand, almost instinctively, pushes gently against the back of her head, not wanting her to leave.
This is power-play of the highest sort and she is the master. He can do nothing but accept her will.
It doesn’t take long before it is too much for him, before he has to push her down and kiss her so fiercely she doesn’t if he’s the same person for a second. He kicks off his pants, lying on top of her in the bed, and a large, rough hand finds her breast, the other holding him up so that he’s above her. Her breathing elevates, her chest rising higher, pushing slightly upward, as his lips leave hers and go down along her jaw, nibbling gently at her ear as they pass, then down her neck, her collarbones, until they find a nipple.
A sharp intake of breath and a shudder of pleasure as he kisses her breast, sucking her nipple gently, the hand that had played with her other breast now leaving to trail lower, along the slight curve of her hip and down her thigh, across, then traveling up along the inside, careful not to touch too much. It would seem he is not entirely new to driving a woman insane.
Her breathing is harsher then his now, as his hand crosses just along the line of her silk underwear and over to the other thigh, playing the same game there. His fingers graze the top of her inner thigh and again, she makes a sharp intake of breath, not quite a moan but not quite not. This is a game of teasing and even though he wants her so bad, it is too much fun to pass it up.
His lips leave her breast and travel down along her stomach, over her navel and down. With his teeth he pulls down her underwear far enough to lick the mound and here she can’t help herself but she moans, her body twisting with a wondrous agony. His tongue finds its way to her clitoris and gives it more then a gentle flick and she feels like screaming for him, so long has it been since she last felt like this. But she struggles to stay quiet, tearing at her own hair and biting her hands as he starts licking and kissing her.
He comes up again just when she gives up and gives a quivering whimper of pleasure, discreetly wiping his face on the cover underneath them but she pulls him to her, bites his earlobe and hisses to him, “Fuck you, fuck me now.”
He is not slow to oblige. Her underwear fall to the floor and he rolls off, swiftly finding a condom. She has a moment to wonder if he planned this, before he’s back and blocks all thoughts from her mind with a harsh kiss and a rough hand touching her inner thigh. Her hand tenderly reaches for his penis, but he grasps her by the wrist and pushes her down again, then pushes into her.
She moans without really knowing it as he enters, and so does he. They take a moment, just lingering in the feeling of being so close, before her free hand reaches for his back, nails scratching and fingers pushing him closer, trying to urge him on. She also pushes her hips against him, trying to force him deeper. Again he isn’t slow to oblige, but pushes further in, then raises his hips and pushes in again.
They find a rhythm fast, one that fits them both very well. Her moans go louder and louder, her shame forgotten now, all thoughts forgotten. The only thing left is to feel. And she feels, oh dear lord does she feel, every move and thrust and the beating of his pulse inside of her. And he feels, her warm skin, her soft hair, her gentle lips.
Her moans reach a crescendo and she pulls him closer, wrapping her legs around him again, so tight he is forced to stop moving for a while. He hears her heart beat between them, through himself, feels her chest rising and falling in a very rapid speed. “Just a moment,” she whispers, her voice dry and weak. She leans her head back, her back arching ever-so-slightly against him, and she moans, a long a drawn out sound that arouses him.
Then she kisses his lips, closing her eyes, and whispers, “Continue.”
She is a little quieter to begin with, but it doesn’t take long until she starts moaning again. Now he can’t help himself much anymore, his head is spinning from the effort and she starts making his job much harder, the muscles tightening around his shaft. A spark in her eye tells him she’s doing it on purpose.
He doesn’t hold out much longer - with a half-sigh, half-groan, he relaxes the muscles and releases the tension, and then he’s miles away, floating in a heavenly sky. His head is pressed against her shoulder, his hand gripping her arm tightly and she gasps, but not in a bad way. He can tell.
With great struggle he manages to return to reality, rolling off of her and pulling her close, so they are both lying on their sides facing each other. She doesn’t protest. His body shakes and she gently strokes his back, kissing his neck. No words are exchanged here. He closes his eyes and disappears from reality for a while, and when he opens them she isn’t next to him anymore. The door is open and he notices his robe gone from the wall.
He finds her outside on his balcony, shivering in the cold with only his thin robe around her. She’s smoking, a habit he ordinarily finds slightly disturbing but somehow, it suits her. She looks so beautiful with the cigarette in her hand, the dazedly thoughtful look on her face. He doesn’t go out to join her, it’s too cold and he feels too awkward to go out naked.
After a few minutes, she comes in, smelling of vanilla and cinnamon and a faint trace of tobacco underneath. She smiles, a little startled that he is there, but doesn’t say anything. Only that smile, enough to tell him that she is pleased, she is happy.
He takes her hand and leads her back to the bedroom, pushing the robe off of her shoulders and pulling her down under the covers. Her skin is cold now, and she shivers from the warmth of his body and the warmth of the bed. He trails kisses over her neck and shoulders, pulling her close, his arms embracing her. She doesn’t protest. She doesn’t mind.
Running up that road
Jahapp. Mars-schemat kom nu och tydligen har jag bytt helger, jobbar inte längre jämna helger utan ojämna. Det var det värsta! Jag vill veta sånt här i förväg, vilka helger jag jobbar var det enda fasta jag hade på schemat, jag kunde altid räkna med att jag skulle vara upptagen vissa helger och ledig andra! Dessutom så jobbar både Koski och mor min jämna helger! Suck!!!
I bättre nyheter så fick jag sms och mail ifrån Gröna Lund idag, med telefonnummer. Såg det inte förräns ca kvart över fyra, då hade jag 45 minuter kvar av telefontiden så jag tog tiden till att ringa och nojja för Sandyshrew istället : D Jag ringer imorgon eftermiddag, då jag inte är stressad eller så. Jobbar klockan 19-stägning, lika lördag, och på söndag är det 19-00 som gäller. Emma som ska ha skift, men också den nya skiftledaren, Mika heter han och han verkar trevlig, har för mig att jag har jobbat med honom förrut.
Känner mig väldigt trött just nu, på ett sånt där annat sätt än fysiskt. När jag såg schemat var det bara en ända stor "what... the... fuck?" och dessutom är den en 4-dagarsstägning på schemat i mars, torsdag-söndag. Avskyr 4 nätter i rad, blir så fasansfullt trött.
Det positiva med att byta helger är att jag får roligare medarbetare. Ahmed jobbar ojämna helger, Maya jobbar ojämna helger, och första helgen är Mika och andra är Henrik som kör skift. Annars brukar jag jobba med Blerina och Emma, båda mina "favoriter" så det är altid något. Jag blir bara irriterad över att jag inte jobbar samma helger som Ish längre.
Wow, vilken downer helt plötsligt. Allting känns väldigt tungt. Det är svårt att förklara, men helt plötsligt känns det som att gravitationen är starkare och alla färger lite, lite kallare. Det är stadiet precis innan verklighetsförlust. En tunghet som samtidigt känns väldigt lätt, som sedan mer och mer övergår i lättnad som tillslut blir så att jag svävar, utan kropp eller verklighet.
Svårt att förklara som sagt.
(Just nu: I am Legend)
Jag är AWESOME!
Ringde till rekryteraren efter några minuters ångest och det gick jättebra! Jag sa saker som typ lät jättesmarta och jag får gå på gruppintervju på onsdag! Nu är jag glad, och som belöning ska jag köpa choklad innan jobbet :3
Det är ju min grejj - jag vet hur häftig jag är in person, jag vet att jag kan svepa alla med storm, bara jag får träffa dem. Min nervositet när det kommer till att söka jobb är inte intervjun eller något sådant, utan att skicka in ansökan. Mitt CV ser okej ut, men jag har alltid stort problem med mitt personliga brev. När det kommer till intervjun är jag enastående och kan svepa mattan med alla andra, det är jag säker på. Om det inte dyker upp en "Charlie"-typ förstås, men så länge som det inte är någon jag känner så kommer allt gå galant! : D
Jag är en mycket glad människa nu. :3
I bättre nyheter så fick jag sms och mail ifrån Gröna Lund idag, med telefonnummer. Såg det inte förräns ca kvart över fyra, då hade jag 45 minuter kvar av telefontiden så jag tog tiden till att ringa och nojja för Sandyshrew istället : D Jag ringer imorgon eftermiddag, då jag inte är stressad eller så. Jobbar klockan 19-stägning, lika lördag, och på söndag är det 19-00 som gäller. Emma som ska ha skift, men också den nya skiftledaren, Mika heter han och han verkar trevlig, har för mig att jag har jobbat med honom förrut.
Känner mig väldigt trött just nu, på ett sånt där annat sätt än fysiskt. När jag såg schemat var det bara en ända stor "what... the... fuck?" och dessutom är den en 4-dagarsstägning på schemat i mars, torsdag-söndag. Avskyr 4 nätter i rad, blir så fasansfullt trött.
Det positiva med att byta helger är att jag får roligare medarbetare. Ahmed jobbar ojämna helger, Maya jobbar ojämna helger, och första helgen är Mika och andra är Henrik som kör skift. Annars brukar jag jobba med Blerina och Emma, båda mina "favoriter" så det är altid något. Jag blir bara irriterad över att jag inte jobbar samma helger som Ish längre.
Wow, vilken downer helt plötsligt. Allting känns väldigt tungt. Det är svårt att förklara, men helt plötsligt känns det som att gravitationen är starkare och alla färger lite, lite kallare. Det är stadiet precis innan verklighetsförlust. En tunghet som samtidigt känns väldigt lätt, som sedan mer och mer övergår i lättnad som tillslut blir så att jag svävar, utan kropp eller verklighet.
Svårt att förklara som sagt.
(Just nu: I am Legend)
Jag är AWESOME!
Ringde till rekryteraren efter några minuters ångest och det gick jättebra! Jag sa saker som typ lät jättesmarta och jag får gå på gruppintervju på onsdag! Nu är jag glad, och som belöning ska jag köpa choklad innan jobbet :3
Det är ju min grejj - jag vet hur häftig jag är in person, jag vet att jag kan svepa alla med storm, bara jag får träffa dem. Min nervositet när det kommer till att söka jobb är inte intervjun eller något sådant, utan att skicka in ansökan. Mitt CV ser okej ut, men jag har alltid stort problem med mitt personliga brev. När det kommer till intervjun är jag enastående och kan svepa mattan med alla andra, det är jag säker på. Om det inte dyker upp en "Charlie"-typ förstås, men så länge som det inte är någon jag känner så kommer allt gå galant! : D
Jag är en mycket glad människa nu. :3
You'll learn to see to find
Mor min är en mycket smart kvinna. Efter att vi diskuterat gårdagens inlägg lite kom hon fram med vad som mycket möjligt kan vara den bästa lösningen - dvs, berätta för den vän jag vet känner henne bättre än jag gör! Helt underbart. Lämna över saken, eftersom jag inte har något ansvar inför henne då vi inte är vänner och vi inte umgås, och jag har inte haft sex med hennes pojkvän. Det är inte mitt ansvar. MEN jag kan lämna informationen vidare, så får någon som känner henne bättre bedömma ifall det är nödvändigt att hon får veta.
Jag ska också säga ifrån ordentligt om han någon gång erbjuder mig "skjuts hem" igen, och säga till honom att jag blir väldigt obehaglig över att han har flickvän. Vilket jag blir.
Ah, skönt att det ordnade sig. Massor med annat som knasar lite, men det är inget som inte går att lösa :)
För övrigt är Apartment Life helt underbart! Har precis installerat det. Saw V också för den delen, såg den tidigare idag. Kanske ska försöka mig på ett inlägg dedikerat Saw-serien? Fast då måste jag se om hela. Jag har de första fyra i en dvd-box och femman kom idag på posten, tillsammans med Sims2 Apartment Life och filmerna I am Legend, Phantom of the Opera, och Fight Club (äntligen!), och böckerna Pet Semetary (Stephen King) och I am Legend (vadhannuheter). Yum yum. Jag måste ju ha något att fylla tiden med.
Sandyshrew ska höra av sig imorgon (imorgon är då när jag sovit och vaknat) och ifall hon inte jobbar ska hon komma över för att hämta kontrollerna och jag ska tvinga henne stanna på åtminstonde en kopp te :3 Torsdag hoppas jag på att Char-char är ledig, annars ska jag bara på Mini-Jesus skolpjäs på kvällen. Sen är det jobb i helgen, men det lär väl bli kul, eftersom det är en ny skiftledare som jobbar :) Och Hussein. Hm, dilemma där : D
(Låt: Tom McRae - Killing Balloons)
OMGD!
Lisa förstör hela min världsbild - är det en äkta mäniska?! D:
Efter lite efterforskning visar Helgon att JA - det är en riktig människa. WAAAAAH! Så får det ju inte vara!
Är inte helt säker på vad jag ska tycka och tänka om detta. Jag går och lägger mig istället.
Att gå och lägga sig betyder i min ordbok tydligen sätta mig och skriva i två timmar och ha Phantom of the Opera på i bakgrunden.
Jag minns exakt varför jag inte ska se på Phantom nu :3 Augh! Sist jag såg på Phantom hamnade jag i Char-chars lillebrors säng med Alvin! Det är den effekten Gerard Butler har på mig! (Kan vara en bra sak att komma ihåg, antingen för att undvika pinsamma situationer eller för att gå igång mig ordentligt. Iron man fungerar också).
I vilket fall som helst fick jag lite skrivet, tänkte lägga upp det här.
In the window
“Come on, Sean, what do you want me to say? That I‘ll stop?” she laughs and takes a drag from the cigarette; grimacing, she blows the smoke out. “It‘s just not the same, these smokes. They don’t taste nice.” Her focus shifts back. “But Sean, it‘s not, you know, just stop and everything will be gold and fucking sunshine. What if I told you to just shut up and eat? That wouldn‘t work now would it?”
She takes another drag, grimacing again. Her make-up is smudged after crying violently and screaming and even smashing things apart. She frightens me when she does this - the calm after the storm. Her icy demeanor, the impenetrable calm that always comes after her episodes. That’s what I call them, her episodes. They frighten me, but she interest me so. Her pain is her beauty, her destructivity is her strength.
She takes another drag, deeply inhaling the smoke, then puts the cigarette out against her wrist. She doesn’t even twitch at the pain, at the burning heat of the dying ember piercing through her skin. At the same time I catch a glimpse of fresh cuts on her wrist. I know there are more of them higher up, and the mere thought makes my skin crawl.
“What do you want me to say, Sean?” she says again, sounding a little impatient with me. I understand her. I’m not at all like her - she is strong, fierce and beautiful. I am weak, fragile, hideous in both person and appearance. I admire her so, with all her problems she still has the time to see me, to even look my way. It is me she comes to when she has her episodes, at least sometimes, and it is I who see her afterwards. I never touch her, I never clean her up, neither of us want that. But I clean her up emotionally, I let her empty her mind and her heart.
She sighs. “I love him, Sean, I love him so much it hurts. But even he sent me away!” she looks away from me, her blue eyes shining with tears. “Even he betrayed me in the end.” She lights up another cigarette, breathing deep the poisonous smoke, and then she offers me the package. “Won‘t kill you,” she mutters at me, and with shaking fingers I take one, and as I place it between my lips I notice I’m trembling.
“I wonder if it‘s even worth it anymore,” she mutters to the window sill, one lonely tear sliding down her cheek as her face slowly contorts with emotional turmoil. “I don‘t think I can do this without him. There‘s no fucking point. I don‘t fucking want to.” The lighter clatters against the table, falling as I tried to light the cigarette in my mouth, my hands too weak to manage the safety lock. Her head snaps to attention, sleeved arm quickly wiping away the tear, leaving smudged traces of black on both sleeve and cheek, and she picks up the lighter and lights the cigarette for me.
I mumble a thank you but I don’t think she even hears it. She is so deep within herself, within her own thoughts, her head burrowed so far down the sand that the surrounding world bears no interest. This is when I watch her the most, when I watch her the best. This is how I have come to see her true beauty. This is how I have come to realize how I care for her.
Jag ska också säga ifrån ordentligt om han någon gång erbjuder mig "skjuts hem" igen, och säga till honom att jag blir väldigt obehaglig över att han har flickvän. Vilket jag blir.
Ah, skönt att det ordnade sig. Massor med annat som knasar lite, men det är inget som inte går att lösa :)
För övrigt är Apartment Life helt underbart! Har precis installerat det. Saw V också för den delen, såg den tidigare idag. Kanske ska försöka mig på ett inlägg dedikerat Saw-serien? Fast då måste jag se om hela. Jag har de första fyra i en dvd-box och femman kom idag på posten, tillsammans med Sims2 Apartment Life och filmerna I am Legend, Phantom of the Opera, och Fight Club (äntligen!), och böckerna Pet Semetary (Stephen King) och I am Legend (vadhannuheter). Yum yum. Jag måste ju ha något att fylla tiden med.
Sandyshrew ska höra av sig imorgon (imorgon är då när jag sovit och vaknat) och ifall hon inte jobbar ska hon komma över för att hämta kontrollerna och jag ska tvinga henne stanna på åtminstonde en kopp te :3 Torsdag hoppas jag på att Char-char är ledig, annars ska jag bara på Mini-Jesus skolpjäs på kvällen. Sen är det jobb i helgen, men det lär väl bli kul, eftersom det är en ny skiftledare som jobbar :) Och Hussein. Hm, dilemma där : D
(Låt: Tom McRae - Killing Balloons)
OMGD!
Lisa förstör hela min världsbild - är det en äkta mäniska?! D:
Efter lite efterforskning visar Helgon att JA - det är en riktig människa. WAAAAAH! Så får det ju inte vara!
Är inte helt säker på vad jag ska tycka och tänka om detta. Jag går och lägger mig istället.
Att gå och lägga sig betyder i min ordbok tydligen sätta mig och skriva i två timmar och ha Phantom of the Opera på i bakgrunden.
Jag minns exakt varför jag inte ska se på Phantom nu :3 Augh! Sist jag såg på Phantom hamnade jag i Char-chars lillebrors säng med Alvin! Det är den effekten Gerard Butler har på mig! (Kan vara en bra sak att komma ihåg, antingen för att undvika pinsamma situationer eller för att gå igång mig ordentligt. Iron man fungerar också).
I vilket fall som helst fick jag lite skrivet, tänkte lägga upp det här.
In the window
“Come on, Sean, what do you want me to say? That I‘ll stop?” she laughs and takes a drag from the cigarette; grimacing, she blows the smoke out. “It‘s just not the same, these smokes. They don’t taste nice.” Her focus shifts back. “But Sean, it‘s not, you know, just stop and everything will be gold and fucking sunshine. What if I told you to just shut up and eat? That wouldn‘t work now would it?”
She takes another drag, grimacing again. Her make-up is smudged after crying violently and screaming and even smashing things apart. She frightens me when she does this - the calm after the storm. Her icy demeanor, the impenetrable calm that always comes after her episodes. That’s what I call them, her episodes. They frighten me, but she interest me so. Her pain is her beauty, her destructivity is her strength.
She takes another drag, deeply inhaling the smoke, then puts the cigarette out against her wrist. She doesn’t even twitch at the pain, at the burning heat of the dying ember piercing through her skin. At the same time I catch a glimpse of fresh cuts on her wrist. I know there are more of them higher up, and the mere thought makes my skin crawl.
“What do you want me to say, Sean?” she says again, sounding a little impatient with me. I understand her. I’m not at all like her - she is strong, fierce and beautiful. I am weak, fragile, hideous in both person and appearance. I admire her so, with all her problems she still has the time to see me, to even look my way. It is me she comes to when she has her episodes, at least sometimes, and it is I who see her afterwards. I never touch her, I never clean her up, neither of us want that. But I clean her up emotionally, I let her empty her mind and her heart.
She sighs. “I love him, Sean, I love him so much it hurts. But even he sent me away!” she looks away from me, her blue eyes shining with tears. “Even he betrayed me in the end.” She lights up another cigarette, breathing deep the poisonous smoke, and then she offers me the package. “Won‘t kill you,” she mutters at me, and with shaking fingers I take one, and as I place it between my lips I notice I’m trembling.
“I wonder if it‘s even worth it anymore,” she mutters to the window sill, one lonely tear sliding down her cheek as her face slowly contorts with emotional turmoil. “I don‘t think I can do this without him. There‘s no fucking point. I don‘t fucking want to.” The lighter clatters against the table, falling as I tried to light the cigarette in my mouth, my hands too weak to manage the safety lock. Her head snaps to attention, sleeved arm quickly wiping away the tear, leaving smudged traces of black on both sleeve and cheek, and she picks up the lighter and lights the cigarette for me.
I mumble a thank you but I don’t think she even hears it. She is so deep within herself, within her own thoughts, her head burrowed so far down the sand that the surrounding world bears no interest. This is when I watch her the most, when I watch her the best. This is how I have come to see her true beauty. This is how I have come to realize how I care for her.
They found themselves just floating free
Ah, kom ifrån jobbet halv tre idag, helt underbart! Grabbarna är underbara, det är de verkligen, även om jag blir sjukt störd på Ishmail ibland :# Men jag kom på något mysko idag. Jag är väldigt tänd på H!
Jag börjar undra om det inte bara är för länge sedan jag haft sex. Jag behöver sex. Jag är en väldigt sexuell människa och har en hög sexdrift, egentligen. Jag har inte haft sex sen i början av november! Börjar bli lite nyeh på det hela nu. Tröttnat på att vara utan. Varför ska jag vara så petig med vem och var för?
Sen har jag ett dilemma. Det är så att en kille kommer förbi jobbet ibland och frågar om jag vill ha skjuts hem (inte inatt men annars, fast jag tror han har börjat fatta vinken) saken är den att jag vet att han vill ha sex med mi (han har sagt det rent ut) och här är det inte ens på tal att det ska hända, eftersom jag vet att han har flickvän. En flickvän jag dessutom känner (kände?). Han har erkänt en del saker för mig när vi var ute och körde en morgon efter jobbet, bland annat att han varit otrogen mot henne flera, flera gånger och till och med haft sex med hennes bästa vän! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner inte hans flickvän längre, vet inget sätt att kontakta henne personligen, men det känns så oschysst att låta det här fortsätta för hon förtjänar bättre. Visst, jag tyckte kanske inte om henne sådär jättemycket men hon var ändå snäll och det gick att umgås med henne litegrann.
Blir så äcklad av killar som tror de kan hålla på hur de vill. Som när Alvin skrev ett mail till mig (usch vilken historia den killen har blivit) och skrev typ "Tack vare dig är monogami något jag ser mer som riktlinjer än regler" ungefär (har inte sparat mailet) och jag blir så äcklad av sånt. Vadå riktlinjer? Ska man gå och ha sex med vem man vill när man lovat någon att vara trogen bara för att man inte har sex "tillräckligt ofta"? I sånt fall borde jag fanimig ha sex både höger och vänster oavsett civilstatus eftersom jag skulle kunna ha sex hela tiden! Men nej, jag råkar tro på det här med att vara trogen den man älskar.
Det betyder då att jag inte tänker hjälpa någon vara otrogen. Därav kommer det inte på tal att ha sex med killen i fråga. Bara tanken äcklar mig, för varje gång jag funderar på saken (inte tar det i övervägande utan funderar på hela situationen) så blir jag så äcklad att jag mår illa. Usch!
I vilket fall så undrar jag om jag borde berätta för hans flickvän. Kanske inte att han haft sex med hennes bästa vän, men att han varit otrogen fler gånger än han erkännt och att han försökt ha sex med mig, att jag tycker hon förtjänar bättre. Men hur berättar man något sådant? Jag vet att hon är en väldigt känslig person. Jag är så osäker och förvirrad!
Imorgon blir det mer webcomic-arbete är tanken, onsdag har jag inget planerat (kanske ska lyckas få iväg ett samtal till Lovi?) och torsdag hoppas jag få träffa Charmander, och ge honom en skiva med Tom McRae, mest specifikt Killing Balloons. Om han inte redan hittat den själv, jag vet inte. Fredag och lördag stänger jag, söndag jobbar jag sent, så helgen går åt på det sättet.
Mars-schemat ska komma upp imorgon eller så fick jag höra idag, så det ska bli trevligt. På tal om trevligt så har jag den här månaden spräckt 10 000 kronors gränsen på min lönespec, visserligen före skatt men ändå. Jag har altså aldrig tjänat mer än den här månaden! Det gav mig vackra 8300 efter skatt.Wohoo! Homecoming är inköpt, Lägenhetsliv är inköpt, en del filmer också. Ska beställa Joes födelsedagspresent också, kommer gå på ca 1300, så ska jag köpa present på Koski och så blir det ju krogen nästa helg också! :3
Well, avslutningsvis så ger jag er en bild på mig i mitt fina egenklippta hår:
(Låt: Mirah - Don't die in me)
Jag börjar undra om det inte bara är för länge sedan jag haft sex. Jag behöver sex. Jag är en väldigt sexuell människa och har en hög sexdrift, egentligen. Jag har inte haft sex sen i början av november! Börjar bli lite nyeh på det hela nu. Tröttnat på att vara utan. Varför ska jag vara så petig med vem och var för?
Sen har jag ett dilemma. Det är så att en kille kommer förbi jobbet ibland och frågar om jag vill ha skjuts hem (inte inatt men annars, fast jag tror han har börjat fatta vinken) saken är den att jag vet att han vill ha sex med mi (han har sagt det rent ut) och här är det inte ens på tal att det ska hända, eftersom jag vet att han har flickvän. En flickvän jag dessutom känner (kände?). Han har erkänt en del saker för mig när vi var ute och körde en morgon efter jobbet, bland annat att han varit otrogen mot henne flera, flera gånger och till och med haft sex med hennes bästa vän! Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner inte hans flickvän längre, vet inget sätt att kontakta henne personligen, men det känns så oschysst att låta det här fortsätta för hon förtjänar bättre. Visst, jag tyckte kanske inte om henne sådär jättemycket men hon var ändå snäll och det gick att umgås med henne litegrann.
Blir så äcklad av killar som tror de kan hålla på hur de vill. Som när Alvin skrev ett mail till mig (usch vilken historia den killen har blivit) och skrev typ "Tack vare dig är monogami något jag ser mer som riktlinjer än regler" ungefär (har inte sparat mailet) och jag blir så äcklad av sånt. Vadå riktlinjer? Ska man gå och ha sex med vem man vill när man lovat någon att vara trogen bara för att man inte har sex "tillräckligt ofta"? I sånt fall borde jag fanimig ha sex både höger och vänster oavsett civilstatus eftersom jag skulle kunna ha sex hela tiden! Men nej, jag råkar tro på det här med att vara trogen den man älskar.
Det betyder då att jag inte tänker hjälpa någon vara otrogen. Därav kommer det inte på tal att ha sex med killen i fråga. Bara tanken äcklar mig, för varje gång jag funderar på saken (inte tar det i övervägande utan funderar på hela situationen) så blir jag så äcklad att jag mår illa. Usch!
I vilket fall så undrar jag om jag borde berätta för hans flickvän. Kanske inte att han haft sex med hennes bästa vän, men att han varit otrogen fler gånger än han erkännt och att han försökt ha sex med mig, att jag tycker hon förtjänar bättre. Men hur berättar man något sådant? Jag vet att hon är en väldigt känslig person. Jag är så osäker och förvirrad!
Imorgon blir det mer webcomic-arbete är tanken, onsdag har jag inget planerat (kanske ska lyckas få iväg ett samtal till Lovi?) och torsdag hoppas jag få träffa Charmander, och ge honom en skiva med Tom McRae, mest specifikt Killing Balloons. Om han inte redan hittat den själv, jag vet inte. Fredag och lördag stänger jag, söndag jobbar jag sent, så helgen går åt på det sättet.
Mars-schemat ska komma upp imorgon eller så fick jag höra idag, så det ska bli trevligt. På tal om trevligt så har jag den här månaden spräckt 10 000 kronors gränsen på min lönespec, visserligen före skatt men ändå. Jag har altså aldrig tjänat mer än den här månaden! Det gav mig vackra 8300 efter skatt.Wohoo! Homecoming är inköpt, Lägenhetsliv är inköpt, en del filmer också. Ska beställa Joes födelsedagspresent också, kommer gå på ca 1300, så ska jag köpa present på Koski och så blir det ju krogen nästa helg också! :3
Well, avslutningsvis så ger jag er en bild på mig i mitt fina egenklippta hår:
(Låt: Mirah - Don't die in me)
On your machine I slur a plea
Dagen i ära ska Koski komma över och vi ska spela Silent Hill 2, förmodligen försöka se ifall buggen kvarstår i Project Zero 2, och möjligtvis försöka våga oss på lite Haunting Ground. JA, denna 14 av Februari ska vi spela SKRÄCKSPEL!
Muahahaha.
Inatt spelade jag Left4Dead mot Rüb och Faux, Rüb har jag även refererat till (vet inte om jag skrivit om honom här) som supernörden och han har tidigare frågat om jag vill ta en lunch med honom. Efter att ha hört honom (voice convos i spelet) och lite av hans humor är jag mycket mer intresserad än tidigare. Han verkar som en väldigt trevlig person och han har humor, även om mycket av den relaterar till spel. Jag tycker ju sånt är fascinerande. Så jag har bestämd att jag ska ge honom en chans, nästa gång han frågar. Om inte jag ska fråga till och med!
Killing balloons är fortfarande för vacker för att vara sann. Hade den på hela natten medans jag sov. Helt otroligt vacker.
Tänker inte rita några jävla kärlekspar idag. Tänker kanske tvinga Koski att rita lite Ed / Lydia men förmodligen bara tvinga henne att rita mer Sanity ^^
Speaking of -
(tagen från www.nocturnalmodels.com)
Såhär har jag altid föreställt mig att min grönhåriga älskling ser ut! Lite mindre haka, lite annorlunda näsa, ingen piercing och annat skägg bara! Helt otroligt när jag såg den här modellen, jag ville dö för han är så snygg!
Nu ska jag packa ihop mitt PS2 innan Joe kommer och skäller ut mig!
(Låt: Death Cab for Cutie - We looked like giants)
Muahahaha.
Inatt spelade jag Left4Dead mot Rüb och Faux, Rüb har jag även refererat till (vet inte om jag skrivit om honom här) som supernörden och han har tidigare frågat om jag vill ta en lunch med honom. Efter att ha hört honom (voice convos i spelet) och lite av hans humor är jag mycket mer intresserad än tidigare. Han verkar som en väldigt trevlig person och han har humor, även om mycket av den relaterar till spel. Jag tycker ju sånt är fascinerande. Så jag har bestämd att jag ska ge honom en chans, nästa gång han frågar. Om inte jag ska fråga till och med!
Killing balloons är fortfarande för vacker för att vara sann. Hade den på hela natten medans jag sov. Helt otroligt vacker.
Tänker inte rita några jävla kärlekspar idag. Tänker kanske tvinga Koski att rita lite Ed / Lydia men förmodligen bara tvinga henne att rita mer Sanity ^^
Speaking of -
(tagen från www.nocturnalmodels.com)
Såhär har jag altid föreställt mig att min grönhåriga älskling ser ut! Lite mindre haka, lite annorlunda näsa, ingen piercing och annat skägg bara! Helt otroligt när jag såg den här modellen, jag ville dö för han är så snygg!
Nu ska jag packa ihop mitt PS2 innan Joe kommer och skäller ut mig!
(Låt: Death Cab for Cutie - We looked like giants)
Killing balloons
Idag tog en oförväntad uppsväng när jag bestämde mig för att kolla om Google Really Is My Friend.
Jag sökte efter en sång av Tom McRae som jag har letat efter på diverse torrent-sidor väldigt länge, en sång som jag aldrig tidigare hört men vars text jag läst många gånger och tyckt var otroligt vacker. En sång som höll många förväntningar och förhoppningar, lite som en dröm som man kanske aldrig vill uppnå av rädsla att resultatet inte kommer vara lika vackert som drömmen i sig.
Det tog mig 15-20 minuter att våga spela sången. Att våga lyssna på den. Första noten gave mig rysningar. När han började sjunga var jag tårögd. Vid slutet av låten grät jag stora tårar.
Min favoritlåt av Tom McRae var för ungefär en timme sedan "En of the World News". Inte längre. Killing Balloons är så vacker. Killing Balloons is beyond beauty, skrev jag till Charlie i ett mail. För det är sant - den är mer än vacker. Det finns inga ord för att beskriva hur vacker Killing Balloons är. Den sätter sig i hjärtat och i själen och äter upp dig innifrån med sin skönhet.
Så det är väl ingen förvåning att just nu lyssnar jag på Tom McRae - Killing Balloons
Det är inte så att låtarna på den nya skivan jag hittade (sad songs for the left hand alone) inte är lika vackra som Tom McRae's låtar vanligtvis är.
Det är bara att ingen av dem kommer upp i samma kvalitet som Killing Balloons.
remember the rabbit girl who drowned
all that she left, an inflatable moon
remember the boy breathing her in
day after day after day after the boat went down
the show's over, the house lights are on
lipstick smushed on a plastic cup
tickets dropped on the stairs and the street
three black taxis circle the square and leave
(Fortfarande: Tom McRae - Killing Balloons)
Jag sökte efter en sång av Tom McRae som jag har letat efter på diverse torrent-sidor väldigt länge, en sång som jag aldrig tidigare hört men vars text jag läst många gånger och tyckt var otroligt vacker. En sång som höll många förväntningar och förhoppningar, lite som en dröm som man kanske aldrig vill uppnå av rädsla att resultatet inte kommer vara lika vackert som drömmen i sig.
Det tog mig 15-20 minuter att våga spela sången. Att våga lyssna på den. Första noten gave mig rysningar. När han började sjunga var jag tårögd. Vid slutet av låten grät jag stora tårar.
Min favoritlåt av Tom McRae var för ungefär en timme sedan "En of the World News". Inte längre. Killing Balloons är så vacker. Killing Balloons is beyond beauty, skrev jag till Charlie i ett mail. För det är sant - den är mer än vacker. Det finns inga ord för att beskriva hur vacker Killing Balloons är. Den sätter sig i hjärtat och i själen och äter upp dig innifrån med sin skönhet.
Så det är väl ingen förvåning att just nu lyssnar jag på Tom McRae - Killing Balloons
Det är inte så att låtarna på den nya skivan jag hittade (sad songs for the left hand alone) inte är lika vackra som Tom McRae's låtar vanligtvis är.
Det är bara att ingen av dem kommer upp i samma kvalitet som Killing Balloons.
remember the rabbit girl who drowned
all that she left, an inflatable moon
remember the boy breathing her in
day after day after day after the boat went down
the show's over, the house lights are on
lipstick smushed on a plastic cup
tickets dropped on the stairs and the street
three black taxis circle the square and leave
(Fortfarande: Tom McRae - Killing Balloons)
...
Jag har psykbryt och kan inte få tag på någon av de som kan hjälpa.
Det finns en till men han är halvt anledningen till att jag har psykbryt.
Eller hans käre "man" är det.
jag tycker inte om psykbryt och jag har bara en B och jag VET INTE VAD JAG SKA GÖRA
det är så illa att jag nästan överväger att gå och väcka mamma
jag är rädd
Jag har blivit HOTAD till och med
jag visste att det fanns en anledning till att jag inte tyckte om den mannen-
ingen är vaken
ingen svarar
vi har stesolid i kylskåpet
jag udnrar om de är för gamla
jag är räddd
så fruktansvärt rädd
för mig själv
det står
används före 02-2009
altså nu
NU
jag är rädd
vad har jag mer
jag har cito
jag har en B
jag har väldigt väldigt milda sömntabletter
jag vill inte överdosa oroa er inte
jag vill bara slippa ångesten just nu
men jag vet inte om jag vågar
Det finns en till men han är halvt anledningen till att jag har psykbryt.
Eller hans käre "man" är det.
jag tycker inte om psykbryt och jag har bara en B och jag VET INTE VAD JAG SKA GÖRA
det är så illa att jag nästan överväger att gå och väcka mamma
jag är rädd
Jag har blivit HOTAD till och med
jag visste att det fanns en anledning till att jag inte tyckte om den mannen-
ingen är vaken
ingen svarar
vi har stesolid i kylskåpet
jag udnrar om de är för gamla
jag är räddd
så fruktansvärt rädd
för mig själv
det står
används före 02-2009
altså nu
NU
jag är rädd
vad har jag mer
jag har cito
jag har en B
jag har väldigt väldigt milda sömntabletter
jag vill inte överdosa oroa er inte
jag vill bara slippa ångesten just nu
men jag vet inte om jag vågar
Waooooo
Klockan är halv fyra på morgonen och jag är KLARVAKEN!
Har jävligt ont i knät å andra sidan, lite mindre bra, men det är fyra nätter av stägning i rad som gjort det.
Emma har fortfarande inte godkänt min ledighetsansökan. Jag undrar om hon jobbar imorgon så jag kan tjata på henne om det. Tack gode gud så stänger jag inte imorgon, jobbar 16-21 och sen ska jag försöka sova relativt tidigt (dvs typ 1-2) och få igen sömnen jag förlorat. Jag var HELT borta i huvudet imorse (imorse being halv två) när Ish kom på besök.
Vi har börjat seriöst på våran Webcomic nu (som hittills heter The Great Adventures of Ed the Undead, en arbetstitel) och har layouten för de första fem sidorna klara! Jag ska börja fila på mina HTML-kunskaper och börja få någon sorts design för en hemsida. Min deadline för att börja det här är i sommar, då har Ish mest tid att rita och så.
Jag hoppas verkligen att jag lyckas få jobb på Gröna Lund. Visst, jobbigare att ta sig till / från än McD, men jag behöver något nytt. Två år börjar närma sig och jag vill verkligen inte mer. Mest av allt behöver jag göra något nytt, jag är så trött på att göra samma sak varenda dag. Dessutom lär det ju vara mycket bättre lön på Gröna Lund än jag får nu. Och jag behöver något mer att skriva på mitt CV, mer erfarenhet än jag har nu. :/ Min plan är såhär, om jag faktiskt får jobbet säger jag upp mig samma ögonblick jag får veta. Det spelar ingen roll hur länge det är mellan dess och att jag ska börja på Grönan, jag känner att jag kan vara värd någon månads frihet, få mig att längta tillbaka till att jobba.
I höst ska jag börja plugga, på ett eller annat sätt, och det är mycket möjligt att jag i sommar skickar in en ansökan till Arla för varannan helg i höst. Mamma kan hjälpa mig lite där. Och efter McD i två år borde jag klara av Arla, så länge som jag morskar upp mig lite och skärper till mig. Jag måste kolla mina studiemöjligheter, kanske försöka läsa Svenska på distans redan nu. Jag funderar också på att läsa upp Historia på distans, så jag har den kursen. Jag kan faktiskt bättre än IG.
Ibland tänker jag att det vore så underbart att spola tillbaka tiden och ge mig själv en ordentlig käftsmäll så jag skärpte till mina betyg, men samtidigt känner jag att det är okej såhär i alla fall. Jag kommer klara det här, så känner jag nu, och det är bra för då är min Februari-depp borta. Det gick fort :)
Jag har också förstått att jag behöver inga killar för att göra mig glad, jag har helt underbara vänner som jag kan ta vara på mer för att jag inte har en kille att umgås med konstant. Jag och Lovi har inte pratat på några dagar men jag vet att hon har fullt upp just nu, det är mycket som pågår för henne. Jag ska ringa henne snart, så fort som hennes soc-möte har varit, för jag bryr mig om henne och vill veta hur det kommer bli och så. Jag hoppas Sandyshrew börjar telefonterra mig mer också :) Ish har aldrig varit en telefonpratare, och det är chill för henne träffar jag så ofta ändå xD Charmander lär jag väl prata med lite mer när frilagda är över, har valt att inte pressa honom på något sätt för tillfället.
Åh, jag hoppas Emma godkänner min ledighetsansökan, jag vill så gärna gå på föreställningen! I värsta fall säger jag fuck you all och sjukanmäler mig, för jag skickade faktiskt två veckor i förväg! Ska fråga mamma imorgon om det är okej att göra så :3
Inte sovdags än, men jag tänkte om jag ska försöka skriva lite, eller kanske se på Sailor Moon...
(Låt: Loke - Halvtimme i himmelen)
Har jävligt ont i knät å andra sidan, lite mindre bra, men det är fyra nätter av stägning i rad som gjort det.
Emma har fortfarande inte godkänt min ledighetsansökan. Jag undrar om hon jobbar imorgon så jag kan tjata på henne om det. Tack gode gud så stänger jag inte imorgon, jobbar 16-21 och sen ska jag försöka sova relativt tidigt (dvs typ 1-2) och få igen sömnen jag förlorat. Jag var HELT borta i huvudet imorse (imorse being halv två) när Ish kom på besök.
Vi har börjat seriöst på våran Webcomic nu (som hittills heter The Great Adventures of Ed the Undead, en arbetstitel) och har layouten för de första fem sidorna klara! Jag ska börja fila på mina HTML-kunskaper och börja få någon sorts design för en hemsida. Min deadline för att börja det här är i sommar, då har Ish mest tid att rita och så.
Jag hoppas verkligen att jag lyckas få jobb på Gröna Lund. Visst, jobbigare att ta sig till / från än McD, men jag behöver något nytt. Två år börjar närma sig och jag vill verkligen inte mer. Mest av allt behöver jag göra något nytt, jag är så trött på att göra samma sak varenda dag. Dessutom lär det ju vara mycket bättre lön på Gröna Lund än jag får nu. Och jag behöver något mer att skriva på mitt CV, mer erfarenhet än jag har nu. :/ Min plan är såhär, om jag faktiskt får jobbet säger jag upp mig samma ögonblick jag får veta. Det spelar ingen roll hur länge det är mellan dess och att jag ska börja på Grönan, jag känner att jag kan vara värd någon månads frihet, få mig att längta tillbaka till att jobba.
I höst ska jag börja plugga, på ett eller annat sätt, och det är mycket möjligt att jag i sommar skickar in en ansökan till Arla för varannan helg i höst. Mamma kan hjälpa mig lite där. Och efter McD i två år borde jag klara av Arla, så länge som jag morskar upp mig lite och skärper till mig. Jag måste kolla mina studiemöjligheter, kanske försöka läsa Svenska på distans redan nu. Jag funderar också på att läsa upp Historia på distans, så jag har den kursen. Jag kan faktiskt bättre än IG.
Ibland tänker jag att det vore så underbart att spola tillbaka tiden och ge mig själv en ordentlig käftsmäll så jag skärpte till mina betyg, men samtidigt känner jag att det är okej såhär i alla fall. Jag kommer klara det här, så känner jag nu, och det är bra för då är min Februari-depp borta. Det gick fort :)
Jag har också förstått att jag behöver inga killar för att göra mig glad, jag har helt underbara vänner som jag kan ta vara på mer för att jag inte har en kille att umgås med konstant. Jag och Lovi har inte pratat på några dagar men jag vet att hon har fullt upp just nu, det är mycket som pågår för henne. Jag ska ringa henne snart, så fort som hennes soc-möte har varit, för jag bryr mig om henne och vill veta hur det kommer bli och så. Jag hoppas Sandyshrew börjar telefonterra mig mer också :) Ish har aldrig varit en telefonpratare, och det är chill för henne träffar jag så ofta ändå xD Charmander lär jag väl prata med lite mer när frilagda är över, har valt att inte pressa honom på något sätt för tillfället.
Åh, jag hoppas Emma godkänner min ledighetsansökan, jag vill så gärna gå på föreställningen! I värsta fall säger jag fuck you all och sjukanmäler mig, för jag skickade faktiskt två veckor i förväg! Ska fråga mamma imorgon om det är okej att göra så :3
Inte sovdags än, men jag tänkte om jag ska försöka skriva lite, eller kanske se på Sailor Moon...
(Låt: Loke - Halvtimme i himmelen)
I'll never be afraid
Jag SKA skriva det där seriösa diskutionsinlägget angående porr. Men inte just nu. Jag är för trött. :(
Jag har ändå varit duktig idag. Med Sandshrew som motivation via telefon sökte jag tre jobb på Gröna Lund. Det är nämnligen så att från och med april / maj ska McDonalds i Stäket börja ha öppet i både Drive och Restaurange till klockan två på morgonen, fredagar och lördagar. Alla andra dagar är det bara Drive-through som har öppet efter midnatt.
Om det är en sak jag inte orkar, är det ännu fler äckliga människor som kan stöta på mig, särskilt utan skyddet av luckan mellan oss. Som det är nu kan jag altid le lite försmätt och stänga luckan in their faces. Då? Not so lucky. Mir sa visserligen att det kommer finnas två säkerhetsvakter i restaurangen, men helt ärligt så är det dags för mig att göra något annat. I mars har jag jobbat där i två år. Två fucking jävla år. Och på senaste tiden har jag känt mig väldigt ouppskattad av cheferna, särskilt efter att Patrik tog in mig på kontoret och sa att "Vi tycker du har blivit lite för långsam. Har det hänt något? Jag saknar den där glada, kvicka Jessica som jag känner." Fucking bullshit, med tanke på att han "kände" mig typ när jag jobbade fyra-fem timmar i veckan. Nu jobbar jag 100 timmar i månaden, de flesta passen stägning. Klart som fan att jag är trött när jag jobbar dag!
I vilket fall så har jag blivit (förhoppningsvis inte bara tillfälligt) motiverad att söka ett nytt jobb. Jag längtar också tillbaka till skolan, och funderar på att söka helgjobb på Arla tills när jag pluggar. Först och främst måste jag kolla upp vuxenutbildningen och se vilka av mina kurser jag kan läsa på distans, för jag måste läsa Svenska B, Religion A och Natur A innan jag har högskolebehörighet. Svenska och Religion borde ju absolut finnas på distans, men jag är inte lika säker på Naturkunskap eftersom det är en väldigt praktisk utbildning. Får sätta mig ner med pappa någon dag, tvinga honom att hjälpa mig, annars kommer jag aldrig få det gjort. Sen är det bara att välja en utbildning, jag tror faktiskt jag ska läsa Engelska i ett år, ta examen i det, innan jag bestämmer mig fullt ut vad jag vill läsa vidare till.
Jag borde börja söka lägenheter också, men jag vet verkligen inte hur man gör! Vart söker man? Vart letar man? Jag vet bara vart man hittar bostadsrätter och det har jag inte råd med! Vart hittar man hyreslägenheter? Måste man ha kontakter? Jag är så omotiverad för sånt här!!!
Nu - ett avsnitt av Sailor Moon, sen ska jag SOVA så länge jag bara kan.
Jag har ändå varit duktig idag. Med Sandshrew som motivation via telefon sökte jag tre jobb på Gröna Lund. Det är nämnligen så att från och med april / maj ska McDonalds i Stäket börja ha öppet i både Drive och Restaurange till klockan två på morgonen, fredagar och lördagar. Alla andra dagar är det bara Drive-through som har öppet efter midnatt.
Om det är en sak jag inte orkar, är det ännu fler äckliga människor som kan stöta på mig, särskilt utan skyddet av luckan mellan oss. Som det är nu kan jag altid le lite försmätt och stänga luckan in their faces. Då? Not so lucky. Mir sa visserligen att det kommer finnas två säkerhetsvakter i restaurangen, men helt ärligt så är det dags för mig att göra något annat. I mars har jag jobbat där i två år. Två fucking jävla år. Och på senaste tiden har jag känt mig väldigt ouppskattad av cheferna, särskilt efter att Patrik tog in mig på kontoret och sa att "Vi tycker du har blivit lite för långsam. Har det hänt något? Jag saknar den där glada, kvicka Jessica som jag känner." Fucking bullshit, med tanke på att han "kände" mig typ när jag jobbade fyra-fem timmar i veckan. Nu jobbar jag 100 timmar i månaden, de flesta passen stägning. Klart som fan att jag är trött när jag jobbar dag!
I vilket fall så har jag blivit (förhoppningsvis inte bara tillfälligt) motiverad att söka ett nytt jobb. Jag längtar också tillbaka till skolan, och funderar på att söka helgjobb på Arla tills när jag pluggar. Först och främst måste jag kolla upp vuxenutbildningen och se vilka av mina kurser jag kan läsa på distans, för jag måste läsa Svenska B, Religion A och Natur A innan jag har högskolebehörighet. Svenska och Religion borde ju absolut finnas på distans, men jag är inte lika säker på Naturkunskap eftersom det är en väldigt praktisk utbildning. Får sätta mig ner med pappa någon dag, tvinga honom att hjälpa mig, annars kommer jag aldrig få det gjort. Sen är det bara att välja en utbildning, jag tror faktiskt jag ska läsa Engelska i ett år, ta examen i det, innan jag bestämmer mig fullt ut vad jag vill läsa vidare till.
Jag borde börja söka lägenheter också, men jag vet verkligen inte hur man gör! Vart söker man? Vart letar man? Jag vet bara vart man hittar bostadsrätter och det har jag inte råd med! Vart hittar man hyreslägenheter? Måste man ha kontakter? Jag är så omotiverad för sånt här!!!
Nu - ett avsnitt av Sailor Moon, sen ska jag SOVA så länge jag bara kan.
It's serious, so serious
Jag hade tänkt ha ett seriöst, diskussionsinriktat blogginlägg men jag orkar inte skriva det just nu.
Lyssnar på musik, pratar med pojkar och rollspelar. Och dricker cola såklart. Cola makes my world go 'round. Jag har också kollat på alldeles för mycket Sailor Moon.
Det går väl inte direkt att undvika att jag tycker om X-men. Det finns en ny serie, "Wolverine and the X-men" som handlar om Wolverine som ledare för X-men. Jag trodde det skulle bli en hemsk serie, men ärligt så tycker jag den är nästan lika bra som The Animated Series från det sena 80-talet. Och jag är kär i Kurt (igen), hur får man en tecknad blå alv att vara så sexig? Vill ha! Till och med Koski håller med!
Har inte så mycket annat att säga idag. Förrutom att Sailor Moon är irriterande och jag förstår inte varför jag fortsätter kolla. Det är beroendeframkallande!
The cube, signing off!
(Låt: Richard Hawley - Serious)
Det är väl inte meningen att jag ska förstå RSS-koderna för att ändra bloggen? Jag är så förvirrad! Jag har (typ) kunnat sånt här en gång i tiden, men jag minns inget! Kan inte någon hjälpa mig (göra det åt mig)? Jag vet på ett ungefär vad det är jag vill ha, men.. Jag förstår inte! D:
Lyssnar på musik, pratar med pojkar och rollspelar. Och dricker cola såklart. Cola makes my world go 'round. Jag har också kollat på alldeles för mycket Sailor Moon.
Det går väl inte direkt att undvika att jag tycker om X-men. Det finns en ny serie, "Wolverine and the X-men" som handlar om Wolverine som ledare för X-men. Jag trodde det skulle bli en hemsk serie, men ärligt så tycker jag den är nästan lika bra som The Animated Series från det sena 80-talet. Och jag är kär i Kurt (igen), hur får man en tecknad blå alv att vara så sexig? Vill ha! Till och med Koski håller med!
Har inte så mycket annat att säga idag. Förrutom att Sailor Moon är irriterande och jag förstår inte varför jag fortsätter kolla. Det är beroendeframkallande!
The cube, signing off!
(Låt: Richard Hawley - Serious)
Det är väl inte meningen att jag ska förstå RSS-koderna för att ändra bloggen? Jag är så förvirrad! Jag har (typ) kunnat sånt här en gång i tiden, men jag minns inget! Kan inte någon hjälpa mig (göra det åt mig)? Jag vet på ett ungefär vad det är jag vill ha, men.. Jag förstår inte! D:
Brainstorm
Jag kan tydligen visst vara glad fastän jag mår förjävligt idag. Ish fick veta igår att medicinerna inte hjälpt typ, alls och nu är hon väldigt deppig för att hon måste börja om från början med två andra mediciner, så hon ska ta 7 tabletter om dagen. Dessutom vill hon göra slut med sin flicka.
Det är mitt jobb att hålla henne på ett okej humör. Jag mår skit, Wertigon hjälper inte direkt med sitt jävla BG-tjat och Lovi har fortfarande inte hört av sig. Jag vill inte skicka för många sms, om något har...
Oh.
Oh well that turned out shitty.
Jag undrar om jag inte ska gå och dö lite nu.
Okej jag mår lite bättre nu, och dessutom har jag EN läsare, WOO!
Känner mig ändå lite bleh, men jag tror jag tänker skylla på februarideppen. Och min brist på choklad jag tycker om. Och att jag inte har några pengar. Och att jag inte har en kärlek som tycker jag är deras kärlek OCKSÅ. Eh... det där blev mer än jag tänkte. Ah well.
In other words...
MICHAEL
He couldn’t pinpoint when it had actually happened. There was no way for him to put a date and time on when the change had come. He was sure she could, being a woman and all, mysterious creatures as they were. At the same time, she was so very unlike other women he had met.
Michael shifted position in the slightly uncomfortable chair, grasping the cup of coffee from the table in front of him. He wanted to explain to her how special she was to him, how she made him feel, how her hair looked when the sun shone on it and how fierce she looked with zombie blood all over her face. He shuddered at the thought. No, if he told her that she would think he was a sick pervert. Which he probably was, but that was entirely beside the point.
The coffee scalded his tongue and he hastily placed it back on the table, holding a hand to his mouth as if to ease the burn. Logics told him it didn’t work like that, but it was natural instinct. Besides, how could he know she felt the same way? Maybe he was just totally assuming stuff. What if she only saw him as a friend, or worse, a colleague? He drummed his fingers nervously against the table. What did he have to lose if he just asked?
Well, except that he might make her incredibly uncomfortable. She really didn’t seem like the kind of woman who got out a lot, or at all. She wasn’t old enough to drink, and he didn’t think she would like the bar scene much anyway. She seemed so content just reading a book or writing a report or hanging out with William.
A frightening thought struck him. Surely, those two weren’t…? No, he shrugged that thought off immediately. William was too old, and had too much moral for that. Though Michael couldn’t feel as sure about Cecil. She could totally fall for that old geezer. She seemed to be enough on the crazy side for that.
He let out a longing sigh. She really was beautiful. When he first saw her, he had to admit, bloody from fighting down zombies, his first thought had been “I‘d tap that.” He was almost ashamed to admit it. Almost. Then when he had pushed the zombie behind her and she had shot the head off of a zombie closing in on him, and they had looked each other in the eyes… He had thought it again.
Okay, so he was still very much thinking he would tap that shit. With her strength and her anger, imagine what she could do in the sack! But that was distracting from the point. He no longer only wanted to tap her, he wanted to.. Well, date her. Or at least ask her on a date, meet her outside of work and zombies and government bullshit. And William. He would swear to God that man seemed to know shit he shouldn’t know. Besides, they were close enough to be father and daughter, something that only made his previous thoughts so much more disturbing, and Michael knew as well as any other man who had once been a horny 15-year-old that dads were the best cockblockers in the world. Even when all that horny 15-year-old wanted to do was to make out and touch some boobies.
Raising his eyebrows, he felt he once again was getting away from the thought subject at hand. How was he supposed to ask Cecil out for a date? Dinner and movie maybe? Or was that overkill and he should settle for maybe a cup of coffee? Nah, they had drunk coffee together before, this job consumed a shitton of coffee. He knew her an a too personal level for just coffee to be a proper date. It had to be a different level. But was the right step really dinner? Dinner felt so… big, somehow. So real.
Just movies? Then it would be two buddies going to catch a flick. Not good enough. But dinner suddenly made him feel very awkward. Okay, get a fucking grip, Mike. You’re cooler then this.
Fun facts in the life of Michael; he listened to Bastion without admitting it, even pretended he was Bastion in front of the mirror on occasion. He separated all vegetables on the plate and ate them separately, one by one, even peas. He rarely ate meat and never fish. He was an only child and his dad had passed away, his mom lived in Virginia. He had started a BA in PI, but didn’t have the attention span to finish it. Maybe some day, he could be a gym teacher, but right now, he was very content fighting zombies.
A grin spread across his lips. He had seriously fought off hundreds of zombies, but he couldn’t even ask one woman out on a date?
(låt: King Creosote - Home in a sentence)
Det är mitt jobb att hålla henne på ett okej humör. Jag mår skit, Wertigon hjälper inte direkt med sitt jävla BG-tjat och Lovi har fortfarande inte hört av sig. Jag vill inte skicka för många sms, om något har...
Oh.
Oh well that turned out shitty.
Jag undrar om jag inte ska gå och dö lite nu.
Okej jag mår lite bättre nu, och dessutom har jag EN läsare, WOO!
Känner mig ändå lite bleh, men jag tror jag tänker skylla på februarideppen. Och min brist på choklad jag tycker om. Och att jag inte har några pengar. Och att jag inte har en kärlek som tycker jag är deras kärlek OCKSÅ. Eh... det där blev mer än jag tänkte. Ah well.
In other words...
MICHAEL
He couldn’t pinpoint when it had actually happened. There was no way for him to put a date and time on when the change had come. He was sure she could, being a woman and all, mysterious creatures as they were. At the same time, she was so very unlike other women he had met.
Michael shifted position in the slightly uncomfortable chair, grasping the cup of coffee from the table in front of him. He wanted to explain to her how special she was to him, how she made him feel, how her hair looked when the sun shone on it and how fierce she looked with zombie blood all over her face. He shuddered at the thought. No, if he told her that she would think he was a sick pervert. Which he probably was, but that was entirely beside the point.
The coffee scalded his tongue and he hastily placed it back on the table, holding a hand to his mouth as if to ease the burn. Logics told him it didn’t work like that, but it was natural instinct. Besides, how could he know she felt the same way? Maybe he was just totally assuming stuff. What if she only saw him as a friend, or worse, a colleague? He drummed his fingers nervously against the table. What did he have to lose if he just asked?
Well, except that he might make her incredibly uncomfortable. She really didn’t seem like the kind of woman who got out a lot, or at all. She wasn’t old enough to drink, and he didn’t think she would like the bar scene much anyway. She seemed so content just reading a book or writing a report or hanging out with William.
A frightening thought struck him. Surely, those two weren’t…? No, he shrugged that thought off immediately. William was too old, and had too much moral for that. Though Michael couldn’t feel as sure about Cecil. She could totally fall for that old geezer. She seemed to be enough on the crazy side for that.
He let out a longing sigh. She really was beautiful. When he first saw her, he had to admit, bloody from fighting down zombies, his first thought had been “I‘d tap that.” He was almost ashamed to admit it. Almost. Then when he had pushed the zombie behind her and she had shot the head off of a zombie closing in on him, and they had looked each other in the eyes… He had thought it again.
Okay, so he was still very much thinking he would tap that shit. With her strength and her anger, imagine what she could do in the sack! But that was distracting from the point. He no longer only wanted to tap her, he wanted to.. Well, date her. Or at least ask her on a date, meet her outside of work and zombies and government bullshit. And William. He would swear to God that man seemed to know shit he shouldn’t know. Besides, they were close enough to be father and daughter, something that only made his previous thoughts so much more disturbing, and Michael knew as well as any other man who had once been a horny 15-year-old that dads were the best cockblockers in the world. Even when all that horny 15-year-old wanted to do was to make out and touch some boobies.
Raising his eyebrows, he felt he once again was getting away from the thought subject at hand. How was he supposed to ask Cecil out for a date? Dinner and movie maybe? Or was that overkill and he should settle for maybe a cup of coffee? Nah, they had drunk coffee together before, this job consumed a shitton of coffee. He knew her an a too personal level for just coffee to be a proper date. It had to be a different level. But was the right step really dinner? Dinner felt so… big, somehow. So real.
Just movies? Then it would be two buddies going to catch a flick. Not good enough. But dinner suddenly made him feel very awkward. Okay, get a fucking grip, Mike. You’re cooler then this.
Fun facts in the life of Michael; he listened to Bastion without admitting it, even pretended he was Bastion in front of the mirror on occasion. He separated all vegetables on the plate and ate them separately, one by one, even peas. He rarely ate meat and never fish. He was an only child and his dad had passed away, his mom lived in Virginia. He had started a BA in PI, but didn’t have the attention span to finish it. Maybe some day, he could be a gym teacher, but right now, he was very content fighting zombies.
A grin spread across his lips. He had seriously fought off hundreds of zombies, but he couldn’t even ask one woman out on a date?
(låt: King Creosote - Home in a sentence)
