I gotta feel you in my bones again
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Rent fysiskt. Och jag har haft så fruktansvärt, fruktansvärt mycket tid att tänka inatt, mycket mer än jag borde med tanke på tidigare samtalsämne.
För jag känner precis likadant.
Och nu tvekar jag - hur mycket vågar jag skriva? Hur mycket svaghet vågar (orkar) jag visa? Jag vill bryta ihop och gråta.
Jag vill ha så mycket mer än jag får vilja. Jag insåg det ungefär samtidigt som jag förklarade för Lovi, när jag försökte sätta ord på det och då kom jag på det, och då stockade sig orden i halsen och jag ville inte säga mer men jag fortsatte ändå, för hon (och jag) behövde höra dem. Jag vet inte om jag klarar det här. Jag vet inte om jag klarar att inte förklara det.
Inte för alla. Alla behöver inte veta om min svaghet. Alla behöver inte veta för just nu känner jag mig så otroligt patetisk och jag vill inget mer än att krypa upp i Lovis soffa med en kopp te, oändligt massa cigg och bara gråta om det. Jag FÅR inte känna såhär. Det kommer bara såra (mig).
Har tvingat mig själv att tänka det om och om, för att få mig själv att inte börja förneka det som jag nu vet är den smärtsamma sanningen. Det fungerar inte. Det fungerar inte. Jag höll på att börja gråta när jag skulle plocka fram kakor ur frysen för tining på jobbet. Det fungerar inte. Att jag ens tänkt tanken är löjligt. Patetiskt? Kanske.
Det sjukaste är ju sättet som min hjärna fortsätter säga hur det skulle kunna fungera. Hur det inte skulle vara detsamma. Och hur det ändå skulle vara det.
Saknar någons armar runt mig när jag ska sova. Saknar en kropp som passar min så perfekt. Saknar någon att smsa ett hjärta till på det sättet och få ett tillbaka. Saknar någon att slötitta på tv med, någon att luta mig mot i biosalongen.
Jag måste ta en paus nu.
(låt: The Spill Canvas - All over you)
Om ni inte vet vilken låt det är, bara lyssna på den. Inte för att förstå det jag skrivit, men för att det är en väldigt, väldigt bra låt.
En Origins-video senare och nu känns det lite bättre. Funderar på att försöka skriva något av det som varit i mitt huvud (skönlitteratur, inte privata tankar) men det känns som om det här tynger på min kreativitet också.
Ungefär så ja. Det är antingen den här låten eller Everybody Hurts och den gör ännu mer ont. Klockan är visserligen fyra på morgonen så jag kanske borde försöka sova istället för att sitta här och leka emo.
(låt: REM - Everybody hurts)
För jag känner precis likadant.
Och nu tvekar jag - hur mycket vågar jag skriva? Hur mycket svaghet vågar (orkar) jag visa? Jag vill bryta ihop och gråta.
(when I
just want you
to love me back
why can't you just
love me back?)
just want you
to love me back
why can't you just
love me back?)
Jag vill ha så mycket mer än jag får vilja. Jag insåg det ungefär samtidigt som jag förklarade för Lovi, när jag försökte sätta ord på det och då kom jag på det, och då stockade sig orden i halsen och jag ville inte säga mer men jag fortsatte ändå, för hon (och jag) behövde höra dem. Jag vet inte om jag klarar det här. Jag vet inte om jag klarar att inte förklara det.
Inte för alla. Alla behöver inte veta om min svaghet. Alla behöver inte veta för just nu känner jag mig så otroligt patetisk och jag vill inget mer än att krypa upp i Lovis soffa med en kopp te, oändligt massa cigg och bara gråta om det. Jag FÅR inte känna såhär. Det kommer bara såra (mig).
Har tvingat mig själv att tänka det om och om, för att få mig själv att inte börja förneka det som jag nu vet är den smärtsamma sanningen. Det fungerar inte. Det fungerar inte. Jag höll på att börja gråta när jag skulle plocka fram kakor ur frysen för tining på jobbet. Det fungerar inte. Att jag ens tänkt tanken är löjligt. Patetiskt? Kanske.
Det sjukaste är ju sättet som min hjärna fortsätter säga hur det skulle kunna fungera. Hur det inte skulle vara detsamma. Och hur det ändå skulle vara det.
Saknar någons armar runt mig när jag ska sova. Saknar en kropp som passar min så perfekt. Saknar någon att smsa ett hjärta till på det sättet och få ett tillbaka. Saknar någon att slötitta på tv med, någon att luta mig mot i biosalongen.
Jag måste ta en paus nu.
(låt: The Spill Canvas - All over you)
Om ni inte vet vilken låt det är, bara lyssna på den. Inte för att förstå det jag skrivit, men för att det är en väldigt, väldigt bra låt.
En Origins-video senare och nu känns det lite bättre. Funderar på att försöka skriva något av det som varit i mitt huvud (skönlitteratur, inte privata tankar) men det känns som om det här tynger på min kreativitet också.
(all I'm asking for is love
but you never seem to have enough)
but you never seem to have enough)
Ungefär så ja. Det är antingen den här låten eller Everybody Hurts och den gör ännu mer ont. Klockan är visserligen fyra på morgonen så jag kanske borde försöka sova istället för att sitta här och leka emo.
(låt: REM - Everybody hurts)
Kommentarer
Postat av: Zoftis
Vad är det för tanke? Vill du vara med någon?
Någon som är upptagen? krama
Jag tänkte på dig hela tiden efteråt, så detta är nog varför.
Postat av: Dorothea
förstår precis hur du känner, och jag lider med dig.. Men det är som mörkast innan gryningen
Trackback
