mmicha

Jag vet, jag har inte varit här på hur länge som helst.

Men jag var tvungen att dela med mig någonstans för alla ligger och sover just nu.


SQUEEEEEE~~~


ÄNTLIGEN! :3

Han frågade om jag vill bli hans!!!

Kan någon förklara för mig varför det alltid är blondiner?

Jag ska inte ta ut lyckan för tidigt, särskilt inte skriva blogginlägg om det. För bara dagen efter så visar det sig att en annan tjej som han träffat på Närcon var intressantare än jag, eller så förstod han inte själv signalerna han skickade ut till mig via msn vilket jag inte tror på eftersom han har ändrat sättet att skriva på. En blondin.

Det är alltid blondiner av någon jäkla anledning! Alla gånger jag har blivit dissad för någon annan, hur oskyldigt eller seriöst det än må vara, så är det för en blondin.

Kan jag avrätta alla blondiner?

Nä, det kan jag inte. Vore inte särskilt snällt. Dessutom skulle alla bara välja en annan hårfärg att dissa mig för.

Jag var riktigt emo över det torsdag kväll när jag fick veta. Jag var halvt deprimerad hela fredagen och lämnade knappt rummet. Lördag mådde jag bättre och idag orkar jag inte längre bry mig.

Alltid blondiner.

(Låt: Blue October - Picking up the Pieces)

Ibland kan livet vända på så lite som en helg.

Närcon var underbart och uppenbarligen precis det jag behövde.

Att träffa en trevlig, intressant söt och väldigt snäll kille gjorde ju inte mitt liv sämre direkt. :) Han må bo i Örebro, men det är tillfälligt; han vill studera på konstfack och bodde i Stockholm innan han flyttade dit. Han är låtskrivare, han är konstnär, han har rosa hår och tungpiercing och han tycker om att baka kladdkaka. :3

Hela helgen har folk jag inte ens känner sagt åt mig att jag måste ta hand om mig själv bättre. Det var intressant. Och Ish försökte ge mig en inblick på hur jag låter angående mina smärtor, det var också intressant. Jag förstår inte varför jag är så envis mot smärtan, varför jag aldrig gör något åt det hela. Är det verkligen bara lathet som gör det?

Jag är ledig en vecka till, ska försöka ta mig till läkaren den här veckan. Verkligen försöka.

Annars, trots att jag har lett väldigt mycket idag, så ligger min nuvarande pengabrist som en mörk skugga över mig. Jag har typ inga pengar för resten av månaden. :(

Ah well. Man kan inte få allt, och om jag nu har hittat en kille som inte är minderårig som vill baka kladdkaka och spela Call of Duty's zombiemode med mig så ska jag väl inte klaga allt för mycket :)

(Låt: Why Is The Rum Gone? - Remix)

Jag håller på att köra sönder min kropp, det är jag helt övertygad om. Först och främst mina knän, som länge länge varit helt knas-trasiga och numer gör ont i stort sett konstant (i alla fall vänster knä, jag börjar kunna skilja på smärtorna och vart de sitter), sedan min axel som varit trasig i ungefär ett år nu. Jag tror jag inflammerade den till att börja med och nu försvinner det bara inte. Jag knakar i otaliga leder, mest noterbart hela nacken, hela ryggen (jag misstänker att det började när jag började försöka stå rakt på jobbet, nu har jag ont hela tiden) ibland höfterna, ofta käken och sällan men läskigast och värst eftersom det gör ont i 30-40 minuter efteråt, vänster nyckelben.

Det nyaste problemet, och det som stör mig mest just nu, är en brännande och typ strålande (har aldrig riktigt förstått det uttrycket) smärta i baksidan av höger lår. Det är dessutom svullet. Smärtan kommer om jag står upp i 30-45 minuter eller om jag går i mer än en halvtimme utan att sitta ner. Jag börjar fundera på en allvarlig tripp till herr doktorn snarast. :(

I alla fall. Nog med klagande, jag gör en lista jag snodde ifrån Sandy istället.

What's your mental illness?

Anorexia
[x ] you feel weak.
[ ] you hate your body.
[/] you have/had starved yourself.
[ ] you have low self esteem.
[ ] you use laxatives.
[ ] you need to be skinnier
[ ] people always say you're skinny, but you disagree.
[ ] you self harm.
[ ] people have told you you're too skinny.
[x] you tend to get colds easily
total: 2,5/10

Haha, inte direkt va. Jag har haft ätstörningar, och jag har fortfarande störda ätvanor, men anorexi har jag inte. Tack gode gud för det.

 

ADHD (attention deficit/hyperactivity disorder)
[ ] you are hyper most of the time.
[x] you barely pay attention to anything.
[ ] you cannot cooperate with people well.
[x] you seem to never sit still.
[x] you talk all the time.
[ ] you need attention 24/7.
total: 3/6

Hälften. Men den här tycker jag är lite för vag i största allmänhet, det krävs mer än det där för ADHD. Å andra sidan kan jag väldigt sällan fokusera på bara en sak, jag tycker om att göra flera saker samtidigt. Ah well.

Bipolar Disorder
[ ] you can act wild at times then the next day you are severely depressed.
[ ] you are very irritable.
[ ] you barely get any or no sleep.
[x] you have very high self esteem at times.
[ ] you have abused alcohol, drugs, or sex.
[x] you have thought of/attempted suicide.
[ ] you have VERY bad mood swings
total: 2/7

Jag har tänkt på självmord, men det var rätt så länge sedan. Det har jag kommit ifrån, och det är jag både glad och stolt över. :)

Bulimia Nervosa
[ ] you've thrown up all of your food.
[ ] you have thrown it up even when you don't feel sick.
[/] you have no control over how you eat.
[ ] you use laxatives.
[x] you eat fast.
[ ] you have overly exercised to where you fainted/passed out.
[ ] you always say you are fat, when people say you aren't.
total: 1.5/7

Welp, här är det årerigen mitt störda sätt att äta på. Vi kan ta den här helgen som exempel; fredag åt jag typ fyra potatisar, lite lax och en kanelbulle. Lördag åt jag en chicken wrap på jobbet och några tuggor av en cheeseburgare och innan jobbet åt jag en macka. Söndag (idag) lär väl se likadan ut. Ofta är jag bara för lat för att fixa något att äta, och jag störs inte av det för jag mår ofta illa oavsett om jag äter eller inte. Väldigt ofta mår jag illa AV att äta, vilket förmodligen är ett väldigt dåligt tecken. Ah well.

Conduct Disorder
[/] you are a bully.
[ ] you threaten other people.
[ ] you often find yourself in fights.
[ ] you have used a weapon that could cause injury to others. (ex: knife, bat,lock,etc.)
[ ] you are cruel to animals.
[ ] you have raped/molested someone.
[ ] you destroy property on purpose.
[ ] you lie.
[ ] you stay out all night.
[ ] you have ran away from home.
total: 0.5/10

Jag kan vara rätt rå i mina skämt mot mina vänner, därav en halv poäng. Men awesome, this is not me.

Depression
[/] you are always sad.
[ ] you always are crying.
[ ] you no longer find excitement over the activities you used to love.
[x] you always find yourself around the house or in bed all day.
[x] you can be anti-social.
[ ] you have low self esteem.
[ ] everything bad that happens is always your fault.
total: 2.5/7

Always sad är väl pga att de senaste två-tre veckorna har jag mått väldigt, väldigt dåligt. Till och från, lite upp och ner, men jag är nära tårar mycket oftare än vanligt och jag orkar inte. Jag känner mig rätt ensam tror jag. Och jobbet håller på att köra slut på mig, alla de fysiska besvären gör mig orolig och ger mig ångest. Aj fan vad min axel började göra ont nu. :(

OCD (obsessive compulsive disorder)
[x] you have disturbing thoughts or thoughts you hate.
[ ] you have to do a certain thing until it feels right.
[ ] you have to keep things in a certain order. Certain things have to be in a certain order, and the space in between must be identical
[x] you have harmed yourself.
[ ] you are afraid you will get a std, aids, or any kind of germs.
[ ] you have to check some stuff over again.
total: 2/6

Jag kan vara rätt OCD ibland, över vissa saker, men inte så det stör. Inte mig i alla fall. Oftast är det när jag bakar, men det händer i andra tillfällen också. Ibland får jag maniska perioder och ska jag till exempel städa så ska det vara RÄTT. Det är därför jag aldrig orkar bädda sängen xD Och än en gång, ett av poängen var länge sedan och det är förbi. Även om jag får impulsen någon gång då och då så vet jag att det inte kommer hjälpa. Inte ens lite.

 

Schizophrenia
[/] you often have hallucinations (seeing things or hearing things that aren't there)
[ ] you can be confused about reality and fantasy.
[/] you think people are always staring or talking about you.
[ ] you have extreme anxiety or fearfulness.
[ ] you do not take care of your hygiene like you should.
[x] you are shy
total: 2/6

Ah, tusan också. Den enda jag skulle vilja ha, för det verkar väldigt intressant. Jobbigt, visst, och jag är glad över att jag inte har det, men det vore fascinerande ändå.

So, that was the list. Nu har jag ont i hela kroppen av att bara sitta ner. Suck.
Jag tror jag ska sova nu. Jag vill bara passa på att rekommendera Lily Allen till er musikfantaster därute. För ni är så många som läser min blogg inte sant? xD

(Låt: Lily Allen - Not fair)

Ja, så mycket blev det för att skriva här igen.

Jag mår verkligen inte bra just nu.

Orkar inte med någonting.

Tre dagar till, sedan åker mina morföräldrar och jag får mitt rum tillbaka.

Då ska jag skriva om mina semesterveckor :)

(Låt: Psychic Stunts - Speakers Block)

Ahhhh.

*andas ut*

Semester. Jag skulle egentligen fortsatt att städa ikväll men jag bestämmde mig att ta det lugnt efter jobbet istället. Jag är på semester nu.

På onsdag kommer mina kära grandparents och då ska mitt rum vara rent. Typ, kliniskt rent. Men det är då, och nu är nu.

Nickelback har flyttats på min lista över favoritartister. Tom McRae är såklart förstaplats, Nickelback var andra men är nu tredje, och andraplatsen tas upp av gruppen Blue October. Har ni inte lyssnat, lyssna på dem, har ni hört dem (förmodligen deras låt Hate Me) så lyssna på mer. Så vackra texter de har. Favoriten är just nu Chameleon Boy, underbar underbar underbar. Calling You , Schizophrenia och Ugly Side är andra favoriter.

Har inte sådär jättemycket att säga egentligen. Är lite småtrött.

Istället kan jag skryta med att när inspirationen slår, då slår den bra, även om det är halv fyra på morgonen.



Första Promo-bilden för vår Webcomic då. Den vackra Alexandra Jones, som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Är mycket nöjd.

Nu ska jag måla.

(Låt: Blue October - Chameleon boy)

--

Mer!

AAAAAAAAAAAH DEN ÄR HÄÄÄÄÄÄÄR!!!

Ahum.

Backstory här då. Det första spel jag någonsin klarade på egen hand (med bara lite hjälp av internet) är ett så kallat point-and-click adventure spel kallat Broken Sword: Shadow of the Templars. Det är Mitt Spel. Point-and-click adventures är Min genre. Jag pratar ofta om hur jag är skräckspelsfantast osv, men de klassiska äventyrsspelen till PC från mitten av 90-talet är Mina spel. Mina små älsklingar.

Vi hade aldrig några spelkonsoller när jag var barn, utan vi hade datan. Och det finns så många underbara spel till PC som ni tv-spelare aldrig fått höra av. En sådan kategori är dessa äventyrsspel. Ofta med fasta bakgrunder, några hotspots som man måste leka pixelhunter för att hitta. Man ska prata med alla om allt i ens inventory (Show:Clown nose. Response: Eugh, has that been USED?) och hoppas att man kan hitta en ledtråd för att fortsätta äventyret.

Broken Sword: Shadow of the Templars handlar om George Stobbart, en Amerikan vars yrke jag inte minns som är på semester i Paris när han är vittne till ett bombdåd på en person (minns inte exakt varför har var viktig just nu) av en clown. Han följer efter clownen men tappar bort den, när han träffar Nicole Collard, en fransk journalist som hade ett möte med den döde mannen. Han hade information om något (minns inte!) men nu är han död så det går inte så bra. De hjälps åt för att ta reda på vad som egentligen hände och dras in i en virvel av massa historiska saker och måste stoppa något hemskt från att hända.

Jag älskar det spelet.

Och poängen med det här inlägget?

De har släppt en Director's Cut till Wii.

Jag har den i min ägo.

Jag är den lyckligaste nörden i världen nu. Fram till SH:Shattered Memories släpps dvs. Men samtidigt är jag lite orolig - de har lagt till nya delar, bland annat får man spela som Nicole några gånger. Tänk om de brutalt våldtagit min barndomskärlek?

Dessutom får jag inte spela på över en vecka. Eller, får och får, jag ska vänta på Ish och hon har inte sommarlov förrän om en vecka. Och så måste jag jobba och städa till på onsdag, då mina morföräldrar kommer.

Jag kommer inte ha så mycket tillgång till internet från och med onsdag och tre veckor frammåt. Grandma och Grandpa ska ockupera mitt rum och då finns det inte mycket plats för mig. Jag ska sova på soffan, när jag inte sover hos Ish.

I andra nyheter har jag numer två datorer i mitt rum. En är den jag sitter på nu, med Vista och alla mina program. Den andra är en windows98, som jag ska använda som speldator för mina älsklingsspel. Måste få tag på ett par högtalare, sen är det min andra älskling som jag aldrig spelade klart för det var för svårt - Under A Killing Moon.

Ahhh, nostalgi. :3



(Låt: The Jungle Book 2 - Jungle Rhythm)

Muahahha! Jag överlevde förkylningen!

Okej, den är inte helt borta, men jag är absolut på förfriskningsvägen. :)

Men AUGH vad folk ska hålla på. I helgen har TVÅ av mina arbetskollegor försökt att prata med mig om deras känslor för mig. Den ena satt hela min rast, när jag var slutkörd, megasjuk och bara ville sova alternativt slå något och pratade om hur jag måste ge honom en chans, och att jag inte kunde veta om jag var intresserad eller inte om jag inte gav honom en chans utanför jobbet. Jag försökte till och med köra på jag-har-kanske-en-flickvän-på-g kortet utan lycka, efter att han inte accepterade att jag sa att jag inte var intresserad.

Min lösning? Nästa gång han frågar ska jag bara säga rakt ut, jag är inte intresserad och jag är inte attraherad av dig. Punkt slut.

Den andra är knepigare, för jag är lite småintresserad, men inte av ett förhållande. Jag är lite småintresserad för han har en så jävla snygg kropp. Smal och muskulös. Yummie. Men samtidigt skulle det bara bli komplicerat, för vi jobbar tillsammans och det skulle skapa problem mellan honom och den andra killen. Jag orkar inte med det. Dessutom tror jag han tycker om mig på ett helt annat sätt. Där har jag ingen lösning ännu.

SEN har Stalkern börjat ringa mig igen. Idag (måndag dvs) har han ringt mig 10 gånger totalt. Irriterande! Han väckte mig imorse! Visserligen en halvtimme innan min väckarklocka ringde och det var efter tolv men i alla fall! Lösning: Skicka ett sms och säga åt honom att sluta ringa och att han borde ha fattat vinken i och med att jag inte svarat på tre veckor. Kan man säga desperat eller vad?

Slutligen börjar jag bli riktigt irriterad på vem det nu är som bestämmer över livet i sin helhet. Varför ska jag vara hur snygg som helst och hur intressant som helst, men bara få killar efter mig som jag inte är intresserad av? VARFÖR kan inte Molnis höra av sig? Visst, vi är aldrig online samtidigt och visserligen pratar vi en hel del när han nu har tid, men AUGH! Där har jag å andra sidan bestämmt mig för att allt som behövs är att vi lär känna varandra bättre sen kommer det flyga kärlek överallt. Det är bestämmt så. Måste bara få tag på den jäveln! Får prata lite med Ish om det, se om jag kan utnyttja hennes vänner litegrann.

Jaja. Det är så livet är. Jag ska ta någon ledig eftermiddag / kväll här snart och genomföra mitt ord till Sandyshrew, dvs skriva ett inlägg om min egna perversa blodslust. Dock kräver det en trigger, och i mitt fall är den säkraste triggern att titta på 28 dagar senare (vilket gör mig sjukt kåt av någon anledning) och sedan Hannibal. Hannibal i sig är rätt seg som film, men vid en punkt i filmen slår det bara om i mitt huvud och upp till den punkten har mitt undermedvetna byggt upp en rätt stabil bas. Sedan är jag bara galen, sist jag såg den gick jag till jobbet efteråt och hela kvällen föreställde jag mig att jag skulle skära upp halsen på varannan gäst som kom, inte för att de var irriterande utan bara för att jag ville se hur blodet rann. Intressant kväll kan jag säga.

Men nu ska jag faktiskt sova, ska upp om sex timmar för att följa med darling Ish till sjukhuset för dropp. Det betyder att jag ska knarka energidricka, och jag blir sjukt hypad av energidricka märkte jag sist. Orden rinner ur munnen på mig och jag kan inte sluta prata alls.

Så jag lämnar er med denna bild som jag jobbat på för ett tag sen.


Bai!

(Låt: Kimya Dawson - Anthrax tack Sandyshrew, jag hade nästintill glömt den underbara Kimya Dawson!)

Blargh.

Ni vet hur jag skrev att jag älskar mig själv? I change my mind.

USCH för förkylning, USCH för pollenallergi och ännu mer USCH när båda kommer samtidigt!! Jag är helt förskräckligt snuvig och hostar litegrann, och dessutom ont i halsen. Nu har jag laddat upp med sjumiljoner olika receptfria mediciner, och halsen mår lite bättre tack vare alvedon och både flytande och piller-hostmedicin. Jag kan andas genom näsan men det bränner pga nässpray (aldrig mer!!) och jag måste snyta mig då och då.

Och jag ska jobba tre nätter stägning!

Men jag har inte råd att inte jobba. Jobbigt läge kan man väl säga. Jaja.

Mer Sailor Moon åt folket!

(Nej, jag hade inte så mycket vettigt att säga men efter flera långa smarta inlägg behövde jag bara klaga!)

Jag har funderat mycket på det här med träning den senaste veckan eller så, och jag såg precis ett program om överviktiga barn i Storbrittanien (som pepp när jag var på maskinen). Och jag slogs precis av en väldigt, väldigt bra sak.

Jag har ju haft ätstörningar på sätt och vis, jag har överätit och ätit dåligt väldigt länge. Mat har varit svårt för mig, och kroppsideal har varit väldigt svårt. Jag har varit på den punkt där jag velat skära bort delar av mig själv, jag har absolut hatat hur jag sett ut och hur min kropp kändes. Att tänka tillbaka på det gör det intressant, att känna skillnaden. Den är enorm.

Just nu trivs jag med mig själv, och jag trivs med vem jag är. Jag vet att andra ser mig, att andra tycker jag är snygg. Jag är charmig, jag är gullig och jag är intressant, samtidigt har jag tillräckligt med tuffhet för att få ett visst mått av respekt.

Men jag har tröttnat på att känna hur vissa delar av mig dallrar. Jag struntar blankt i vad jag väger för tillfället, även om jag vet att det är mer än jag borde väga. Jag vet att min kropp ser snygg ut, och jag känner mig nöjd som jag är, men jag skulle inte ha något emot att tighta lite. Skaffa lite muskler. Det är svårt att förklara hur, trots att jag vill det här, så känner jag inget behov av det. Kanske det är för att jag inte gör det för någon annan, utan för mig själv. Jag har ont i kroppen hela tiden, särskilt i ryggen. Och jag har dessutom märkt att när jag tränar är jag mycket mindre sugen på sött, precis som när jag är hungrig så blir jag mer sugen på mat.

Det känns så svårt att sätta i ord på något sätt. Men det känns bra ändå, dels att jag mår så mycket bättre nu och dels för att jag insåg att hur mycket jag väger spelar ingen roll alls för mig. Hur mycket skräp jag ätit spelar inte heller någon roll.

Det som spelar roll är att jag inte kan jogga vägen till busshållplatsen utan att få en typ astmaattack, att jag bara nästan klarar av att gå fort till jobbet utan att bli andfådd (hjälper inte att jag röker på den vägen men ändå), att jag får ont i ryggen av minsta lilla. Det är det som spelar roll. Jag rör på mig alldeles för lite helt enkelt, och det måste sluta. Om jag dessutom kan se lite bättre ut på köpet, genom att träna upp armar och rygg och få lite muskler, why not?

Var väl ungefär det jag hade att säga. Jag älskar mig själv. :)

(Tittar på Sex and the City)

Jag orkar inte. Går det att ge upp?

Jag hade tänkt, inspirerad av Thea, skriva ett inlägg om kärleken (läs här). Min erfarenhet av kärlek är rätt mycket annorlunda än hennes, trots allt, och jag har många tankar och ideer om det. Jag trodde aldrig att det här är det som jag skulle komma fram till.

Bakgrundshistorian måste ju fås fram, då jag var på studentskiva tisdag kväll och efteråt åkte in till akuten på St Görans eftersom Ish hade så ont att hon inte kunde gå. Ett besök som var totalt onödigt då de bara sa att hennes blodvärden var normala och gav henne diklofenak, som inte längre hjälper alls, efter fyra timmar. Av detta drog jag slutsatsen att personalen är idioter, nästa gång åker vi till Karolinska, och sjukhusgolv må vara alldeles för kalla för att sova på men man kan fortfarande svimma och ligga däckad i en timme eller så.

I alla fall.

På studentskivan, precis när vi kommit dit, stötte jag på något som verkade till att börja med som en väldigt trevlig överraskning, nämnligen att Cloud var där. Cloud från UC, som jag har skrivit om några gånger. Och som verkar vanligt för mig vid det här laget, så var mina känslor lika starka nu när vi pratade lite över en cigarett eller två (han feströker) som då. Med andra ord, jag är kär.

Den här insikten slog mig hårt och nu när jag skriver den så gör det ont inombords. Inte för att det är garanterat att det är olyckligt, tvärtom är vi relativt övertygade om att han tittade mot mig hela kvällen även om han inte ville dansa med mig och han log mot mig ett flertal gånger. Inte för att jag inte vill vara kär i honom, igen tvärtom då han är helt fucking gorgeous och har en kropp perfekt för det jag är attraherad utav, till och med mer attraherad igår då jag fick se hans riktiga hår istället för peruken. Dessutom är han 23, har jobb och egen bil och lägenhet. Han är intresserad av cosplay, av anime och konvent och spel, utan att vara överdrivet nördig, och han tränar flera gånger i veckan. Wow är allt jag har att säga helt enkelt, han är underbar.

Det som slår mig så hårt är rädslan som helt plötsligt följde med insikten. Helt plötsligt förstod jag allt som hänt mig de senaste månaderna när det kommer till killar, med en början, så som jag ser det, hos Alvin, min senaste pojkvän (augusti - oktober). Med Alvin kunde jag inte vara mig själv. Med honom hade jag en facad, en mask uppe hela tiden för jag ville inte att han skulle se när jag mådde dåligt. Han hade inte kunnat hantera det, han kunde inte hantera det. Han var för omogen helt enkelt. Men sedan honom, och sedan incidenten med min far i december som gjorde att jag har inte automatisk fight-or-flight mot i stort sett alla killar jag träffar på krogen eller annars (med undantag av konvent, för där är det myspyskänsla hela tiden i alla fall) och det har gjort att jag varit väldigt frånvarande mot killar.

Jag har varit kylig, överlägsen, när de gett mig komplimanger har jag svarat "jag vet" eller liknande och aldrig gett komplimanger tillbaka. Jag har satt mig själv utanför situationer, och ingen som har försökt de senaste månaderna har fångat mitt intresse alls på det sättet, även om jag finner mig själv attraherad av några (Hussein till exempel). Och nu förstår jag.

Rädslan altså. Jag är rädd för att komma någon nära, för att vara någon nära. Jag är rädd för att släppa in någon under huden. Det här gäller också till viss grad mina vänner, även de närmsta, att jag mycket hellre försöker fokusera på deras problem än att ens ta upp mina egna. Absolut inte till samma grad som mot killar dock, de ger jag inte ens en chans trots att de verkar trevliga (Erik) eller liknande. Jag är rädd för tanken på att vara någon nära, både psykiskt och även fysiskt.

Det känns som om jag glömt hur man gör. Hur gör man för att lära känna någon? Jag vill bli vän med Cloud, jag vill bli mer än vän men den känslan är, trots att jag är kär, nedtryckt av rädslan till den grad att hade jag inte haft alkohol hade jag varit handlingsförlamad igår när jag bestämde mig för att försöka dansa med honom och trots alkoholen var jag handlingsförlamad när vi stod utomhus senare på kvällen när jag hade insett att känslorna för honom var lika starka som efter UC.

Sen var det en annan känsla, en jag känner igen bättre men inte på det sätt den var riktad igår. Svartsjuka. Jag har känt svartsjuka många gånger förrut, men alla gånger jag minns har det involverat Char, något som inte har funnits på senaste tiden. Jag erkänner att det fanns in liten glimt igår, när jag såg att Char hade kul men det var för att jag var inne med Ish och verkligen ville kunna ha det trevligt med Cloud. Med andra ord, en helt annan form av svartsjuka. Men svartsjukan jag kände igår var mixad med en tävlingsinstinkt, något jag absolut inte varit van med på senaste tiden.

Och den var riktad mot Ish, något jag är än mindre van med. Det har sina anledningar, två specifikt. Den senaste är att Cloud frågat rätt mycket om henne på msn de få gånger vi har pratat, och igår kunde vi inte klargöra om han tittade på mig eller mot mig, och Ish var alltid i närheten. Den andra anledningen går längre bak, och har med Alvin att göra, då han en gång sa att hade inte Ish varit gay och han därav sett henne som en av the dudes, hade han så stött på henne. Något man inte ska säga om sin flickväns bästa vän. Jag må ha dumpat en kille för hans bästa vän, men när vi var tillsammans sa jag i alla fall aldrig ett ord om att jag ville vara med honom. Och det har satt sina spår, visade gårdagen.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag är så rädd att om jag faktiskt vågar fråga om han vill ta en fika med mig eller liknande, något jag inte tvivlar på att jag vågar, att jag ändå inte klarar av att lära känna honom ordentligt. Att jag kommer vara för rädd.

Hur litar man på någon igen? Jag har inte blivit sårad på det sättet, men jag har sett hur jag har sårat andra, och det har nog satt sig i mitt huvud. Om jag kan göra så, vad säger att andra inte kan? Hur litar man på någon när man vet vad man själv är kapabel av? Hur kommer man någon nära? Alla vänner jag har nu lärde jag känna för så länge sedan att jag inte minns.

Nu ska jag gå och sova igen, trots att jag sov i stort sett hela dagen. Och hoppas att jag slipper tänka på det mer för tillfället. Långa, smarta kommentarer uppskattas. Långa, osmarta kommentarer uppskattas också. Tips någon? :(

(Låt: Nickelback - Just to get high)

Nu är det väl bestämmt.

Vad är bestämmt? Ett flertal saker!

Först: efter att ha läst igenom vårdguiden ordentligt och kollat upp alla mina olika smärtor och symptom, har jag kommit fram till att jag borde ha gått till läkaren för länge sedan. Det jag mest vill ha ut av ett läkarbesök är migränmedicin och kontakt med Danderyd om min jäkla magnetröntgen som jag gjorde i början av December. Okej, jag borde ha ringt dem men jag sover under deras telefontider!

Second: Gym! Jag måste tighta mina muskler en hel del, detta har en del att göra med ovannämnda smärtor och krämpor, särskilt min brist på ryggmuskler som gör att jag får ont av minsta lilla, men också för att jag är trött på att känna mig så "loose-fit". Jag vet att jag är snyggast och bäst, men det betyder inte att jag inte kan bli ännu snyggare! Och dessutom gå ner typ 7 kilo, som jag gick upp efter att jag gjorde slut med Alvin. Jag skyller mycket på p-pillrena för det, men också för att jag faktiskt började slarva riktigt mycket med vad jag åt osv. Jag gick ner 5 kilo i Januari, men de gick jag upp igen med råge pga att jag blev lite deprimerad i Februari.
Men nu har jag och Joe kommit överrens om att vi ska gymma tillsammans! Det finns ett gym i Kallhäll någonstand, ett Friskis och Svettis, och i Jakobsberg också. Jag tänkte ca 2-3 gånger i veckan, hon pratar om Torsdagsmorgonar och det är nog bra det också så jag inte sover bort hela mina dagar! Jag hör hela tiden att motion kan hjälpa att dämpa ångest och det producerar happyhappy-kemikalier i hjärnan också, så det är ju bara ett plus, och dessutom kan det hjälpa att få mig att äta ordentligt. Visst, att träna kommer inte magiskt att få mig att sluta äta chips och choklad *knaprar på en kaka* men jag blir hungrigare och då kanske jag äter riktig mat istället!

Tre: Skola. Ish ska söka till en serietecknarskola i Malmö nästa höst, och samma skola har också precis de kurser jag behöver samlade i ett paket! Det är en folkhögskola, Per säger att Malmö är en fin stad och det innebär att vi måste hitta en lägenhet därnere, dvs bo själva. Något jag är mer än villig att göra, men just nu är jag inte redo för det. Ett år arbete till, lära mig att spara pengar ordentligt och sökasökasöka jobb (för jag vill inte jobba heltid på McD) och sen inte längre bara leka vuxen!
Jag har redan börjat söka jobb, ska fixa till mitt CV så det blir riktigt snyggt och lägga till de sista finishing touches och sen när jag har min semester ska jag lämna in det till så många ställen som möjligt!


Fan vad jag känner mig pepp på att fixa i ordning saker nu! Fixa mitt liv litegrann. Eller en hel del. Och det är förhoppningsvis inte något tillfälligt rus, för jag har varit på det här humöret hela veckan. Visserligen misslyckades jag totalt med att sluta röka, klarade mig en dag, men man kan inte vinna alla strider och det är inte lite mysko strid att lägga fokus på för tillfället eftersom jag röker typ 1-5 cigaretter om dagen.

Morgondagen skådar biobesök med Char, vi ska se Wolverine, och jag ska försöka hitta en ögonskugga till på tisdag. Måndag betyder jobb och jag ska bannemig stå på den där nya work-out maskinen i vardagsrummet i minst en halvtimme och kanske köra lite stepups på WiiFit (det är kuuul!). Tisdag är först upp på morgonkvisten och följa med Ish till sjukhuset för dropp, sitta där i fyra timmar, sedan färga håret om jag inte gör det på måndag och på kvällen bär det av till hennes studentskiva. Min klänning är asläcker. Förhoppningsvis kanske sushi med Sandshrew också? Onsdag är jag gudomligt nog ledig och jag lär vara bakisseg i huvudet som fan.

Torsdag och fredag är det jobb, fredag kväll kanske jag ska se Watchmen igen för Joe har inte sett den, lördag är det Fångarna på Fortet med jobbet och trerättersmiddag. Söndag är jag ledig och så ser min vecka ut! Mycket inplanerat. Det är bra att hålla migsjälv upptagen, jag mår bra av det. :)

Nu ska jag kolla min officiella mail och sen soooova. Eller spela pokemon snarare. Yaaay! :3

(Låt: Nickelback - Just to get high)

Kan det bli mycket värre?

Jag har haft en väldigt trevlig helg. Fredag var Wolverine, som jag möjligtvis kommer försöka skriva mer om efter att jag sett den en andra gång, lördag spenderades med Dead Wiising som jag kallar det och på kvällen spontanbesök till Lovi som hade sin inofficiella inflyttningsfest i sin nya lägenhet i Flemmingsberg. Idag var lite seg och lite jobbig men det kan skyllas på gårdagens rödvin.

Lägenheten är underbar. Stor, luftig, vita väggar och nyrenoverat. Helt underbar.

Tyckte jag fram tills ungefär fem minuter sedan då jag fick veta något som gör att jag aldrig, aldrig kommer kunna slappna av på vägen till eller från lägenheten.

Felix bor i Flemmingsberg.

Åh vad det gör ont att jag fick reda på det. Så fruktansvärt, fasansfullt ont i kropp och själ. Jag saknar honom så förskräckligt mycket varje dag, hela tiden, praktiskt taget oavsett vem jag umgås med. Med ett underbart, förvånansvärt undantag, men med Char så tänker jag oftast inte på Fei och när jag gör det så gör det inte lika ont som vanligtvis.

Men det måste finnas någon, någon som hatar mig. Varför?

Nu ska jag kolla klart på mina internetsidor och sen ska jag begrava mig i Twilight.

(Låt: Tom McRae - Vampire Heart)

.....jag vet verkligen inte. Är det här typ, nära sexuella trakasserier på nåt sätt? En kille jag gav mitt nr till har först och främst ringt mig typ en miljon gånger, och nu skickar han sms till mig och frågade först om jag är oskuld, sen om jag tyckte om sex, om jag tyckte om att bli slickad, och nu... (stavfel etc orörda)

"ta inte d här fel nu för d e en komplemang.. Men ja ha velat slicka dig tills du kommer ända sen första gången ja såg dig.."

WTF? Skriver folk så till människor de bara sett i MCDONALDSKLÄDER på MCDONALDS? Jag typ växlar mellan att tycka att han måste vara störd och undra om jag verkligen är SÅ snygg? Sen vettefan om jag är intresserad över huvud taget. Tanken på att ha sex med någon, än mindre någon jag inte känner och som inte vet någonting om mig skrämmer mig. Typ, en hel del.

Fan, har det gått så länge att jag blivit rädd för sex? Det känns främmande. Okontrollerbart. Nästintill obehagligt till och med. Sist jag hade sex varade det i ungefär fem-tio minuter, förspel inräknat, och bra sex har jag inte haft på vad som känns som en evighet. Men ju längre det går, desto mindre vill jag att det ska vara med bara vemsomhelst, jag blir mer och mer kräsen för varje dag känns det som.

Okej, det där var väl längre än jag egentligen borde skriva om sex på en internetblogg, hehe. Nu ska jag hoppa in i duschen (no pervy thoughts there Sandshrew!!!) och sen ska jag försöka sova. Eller spela lite pokemon.

(Låt: Aqualung - Another little hole)

“Fag!” the guys on the team called after Jonathan as he went into the shower. One of the requirements to letting him stay on the team - that he showered after them. He survived it. They weren’t that bad, as long as they got to tease him a bit and prove their own manliness they would leave him alone and let him on the team.

With a small sigh, he hung up the towel and stepped into the showers. The room was hot and the windows steamed over already, but he didn’t mind. It was relaxing to shower alone, even if he had to sit sweaty and wait first. The rest of the guys were so loud and rowdy anyway.

He didn’t hear the door in the locker room opening, and when someone else stepped into the shower room he was humming to himself, unaware. Then he caught movement out of the corner of his eye, and jumped. “Oh!” he exclaimed, looking away quickly. “Sorry, Daniel, didn‘t hear ya. Didn‘t know you stayed behind.” He cleared his throat awkwardly. “I‘ll go out and let you…”

“Don‘t bother,” Daniel said and Jonathan looked up, a little surprised. “It‘s no biggie. What are you gonna do, rape me?” he chuckled and hung up his own towel.

Jonathan tried a lot to not notice his team mates endowments, but no one on the team had been able to let this go unnoticed. Daniel, the poor bastard, was hung worse then a horse. It was a scarily huge piece of cock hanging between his legs. But what Jonathan had noticed more was how awkward Daniel seemed to be about it, how he hid. He often waited until most of the guys were done in the shower before he went in himself, and preferred showering alone. Sometimes he waited until after Jonathan was done.

“Good work today,” Daniel said softly, and Jonathan felt surprise hit him again. He wasn’t used to anyone at school actually trying to talk to him like this. Not in a one-on-one situation. He had learned to keep his mouth shut, because what if they would ‘catch the gay’ from him? He almost rolled his eyes at the thought, then brought back his focus to Daniel.

“Thanks, you too,” he answered with a grin, chancing a glance over at the other guy. Daniel was tall, thin but athletically so. His hair wasn’t that long, and the edges were shaved off to form a Mohawk in dark brown. His face was square, thin, his eyebrows naturally arched and his lips full and soft-looking. His limbs were long and thin as well, but it was easy to see he spent time in the gym with his biceps and what-nots. His chest was defined, his collarbones and hipbones visible… Okay that was too much thought.

Daniel smiled at him and they both looked away. This felt awkward. A minute or so passed in silence before Daniel cleared his throat again.

Jonathan glanced at him. “Look,” Daniel said, sounding a little awkward. “I know we don‘t talk much and stuff, but you seem like a cool guy so I was wondering if you‘d like to hang out sometime.” He took a deep breath and then laughed. “Wow, that sounded like I was asking you out or something.”

A joke? Jonathan stared wide-eyed at the other guy. He was… Joking. About that. Maybe he had underestimated Daniel. “Don‘t worry,” Daniel corrected hastily with a small chuckle. “I‘m not. Asking you out that is.” Silence again while Jonathan stared at Daniel awkwardly, completely lost for words. Had he ever really noted the green tint to Daniel’s blue eyes? He was very uncertain on that point. Focus! He mentally slapped himself and looked away.

“No worries, man,” Jonathan said with a chuckle. Then he was quiet for a moment while soaping up. “So, you free this afternoon?” Daniel asked, startling Jonathan again. “I, uh, sure,” Jonathan mumbled, looking down. This felt very weird. But it was more surprising then anything else.

“So, what do you do in your free time?” Daniel asked when they stepped out of the shower, towels wrapped around their waists. “What classes do you even take? I just realized that I know like, nothing about you at all.”

Jonathan shrugged and pulled a hand through his short, blond hair and pulled on a sweater. “You know, hang out with my friends, study a bunch, the normal stuff.” He shrugged. “Play any videogames?”

Augh. Skriva manus för serier är tråkigt. Och svårt. Vilken tur att jag inte gör det!

Inte på ett treditionellt sätt i alla fall. Jag väntar tills allt är ritat och får snabb-sketcher av  sidorna. Till nästa gång ska jag ha anteckningar från när vi gjorde storyboarden å andra sidan, för jag minns inga ideer som jag fick under processen!

Lyckat värre. Större problem är Ish, eftersom hon har tills på fredag att färglägga sex sidor, något som känns svårt. Hon ska be om uppskov visserligen men... ja. Blir väldigt glad att det inte är hela kapitlet. Kommer lägga upp sidorna här när de är klara, om hon godkänner förstås! Eller länka till dem. I alla fall sista sidan, för det är den som det står mest på.

Vet inte. Det var ett tag sedan jag skrev, men det har inte hänt så mycket. På sätt och vis inte, på sätt och vis har det hänt en hel del, det beror på hur man vill se på saken.

Nu ska jag fortsätta skriva lite.

(Låt: The Coral - Dreaming of you)

Jag får skylla mig själv när jag snokar djupare än jag borde.

Jag är inte säker här längre.

Go figure.

Det finns inte ord för hur mycket jag saknar.

---

jag var en idiot som sökte
andra armar att omfamna mig

för trots att andra famnar
passat bättre
så var det alltid Din
som var varmast
tryggast

och minnet är som klarast
när sömnlösheten slår
kanske är det därför jag altid väntar
på utmattning
innan jag ens försöker

men det är inte ensamhet som håller mig
vaken
så mycket som skuld
och saknad

och ja
jag förstår själv
att insikt är meningslös då den kommer
efter man redan förlorat
men jag saknar med varje fiber av min varelse
och det går inte en dag
utan att jag tänker på Dig

och det är bara Du
som får mig att gråta om nätterna längre
ingenting annat slår lika hårt
för varje sång
och varje ord
påminner om dig

de här orden är
precis som tankarna som föreskred dem
förbjudna
egentligen

men du bryter igenom alla mina försvar
utan att du egentligen
riktigt
existerar

---

orden är förbjudna

ensamheten kryper sig in oavsett poesi som inte fungerar ändå

tvinga mig själv till att skriva orden ändå

Jag saknar Felix.

 

Jag är nästan, nästan klar med del två. Nästan. Måste bara lyckas med ett litet avslut. Inte lika bra (flytande : D) som del ett men den får duga.

Ish har börjat sketcha upp sidor, det betyder att det snart är dags för mig att sätta ord. Och experimentera med ljud. Sandy, du sa att du hade en sida med ljudeffekter?

Det betyder dock också att jag snarast måste börja skriva ett fighting-manus, eftersom kapitel två av serien är en fightingscen och Ish behöver tydliga direktioner för vad hon ska rita.

---

He hissed at her, but she only grinned confidently. “So you‘re the one everyone‘s so afraid of?” she asked loudly, the grin carrying over to her voice. “Nothing but a fuckin‘ zombie.” She sniggered at the enraged expression on his face, the blood that stained the pale skin, the red hair tangled and wild, the eyes… burning with rage, hatred.

Alex grinned again, gun held tight in her hands. She had never met an undead before - they couldn’t be that big of a deal. Her superior in L.A. had talked about meeting one, how he’d gotten it down easy, no worse then a zombie, except it talked.

When he first looked at her, she had almost staggered with shock. The eyes weren’t dead at all, they were living. William had discussed this with her, how the undead had a soul still, bound to the deceased and often decaying body. But she still hadn’t expected the eyes to look so human. At first, he had paid her no particular attention, until he noticed that she was stalking him. Then he had noticed her outfit, the standard Hunter’s gear, and he had stopped, instantly angry.

And here they were, just staring at each other. Alex had her gun raised at him, and he had a baseball bat ready to swing. That almost made her laugh. At the same time, her confidence was lessened, a gut feeling telling her to be wary, to not be over-confident. Her senses were tensed, she noticed every movement he made.

“Don‘t fucking call me that,” he growled and it sent chills down her spine. Undiluted rage burnt in his voice. But rage made one careless, less calculative and more impulsive. She had to walk the thin line just before he was pushed over the edge. She smirked and leaned back, standing on her heels. “Call you what, zombie?” she asked, sounding careless. She wanted him to underestimate her.

He growled again, louder, more like an animal, his shoulders hunching forward. Her muscles tensed and the hairs on her arms stood on end. Then he lunged at her, bat held high. She rolled away, dodging, and the clanging sound of the aluminum against the floor, the crack that followed, told her that there was enough force behind that swing to break her bones. Her heart pounded in her chest, the sound filling her head violently, telling her to be careful.

She took half a second to aim, then fired three shots into his body; it jerked from the force of the bullets, and he was pushed over. Then he moved to stand up like nothing had happened, and she hurried to not remain on her knees. Then she fired two more shots, slower this time, into his neck. Something snapped with a disgusting sound and she saw a grin in his eyes. Then he pulled off the scarf.

Even though she had seen much more disgusting things, her stomach wanted to reel at the sight. The upper row of teeth were there, but that was all. The tongue lolled lazily against his throat, or what was left of it. It was like someone had ripped off his lower jaw entirely, leaving nothing but rotted, decaying flesh. She lifted her gun again and fired straight into this dark abyss.

A low, throaty, dangerous laughter rose from his chest as he lunged out. Again, she dodged out of the way, hastily reloading her weapon. She was not sure of what to do here, and she couldn’t pause to call for backup. It had been stupid to not call this in before she had started following him. She bit her tongue, but then thought better of it.

Another lunge at her just as she popped the magazine back into the gun. She ducked and rolled again, but the tip of the bat stroked her shoulder with a sick crack. Pain seared through her but was quickly dulled by the adrenaline coursing through her veins.

“Not so tough now, are you,” Edward hissed, leaning the bat to his shoulder as she got to her feet again, panting heavily. His tongue didn’t move as he spoke; in fact, his voice didn’t seem to be coming from where his mouth should be at all. It came from his chest. “Thought you were stronger then you really are, didn‘t you? Get away from me. Leave me alone.” There was a nearly pleading tone to his voice as he said this, but Alex spat at the ground.

“I don‘t run, freak,” she growled back at him, aiming her gun at his face and then, as he started at her again, she shot twice at his right knee. Both bullets pierced right through and his knee caved in, forcing him to one knee. She shot twice at the other - one missed and the other shot straight through like the first two. Hesitantly, she walked closer, gun steadied over her other arm, aimed at his head. He was growling dangerously, so she made sure to keep at a bat’s distance from him.

She exhaled. It hurt her shoulder. “What are you doing here?” she asked, but he merely growled in response. “What‘s your fucking purpose? Where‘s your necromancer?” how she wouldn’t love to take down a necromancer, one of the causes for these abnormal creeps. “Answer me, zombie!”

“I‘m not,” he growled, glaring up at her, his iris almost glowing now, red filling his eyes, “A zombie.”

It happened so quickly. One second, he was down on his knees with her gun in his face. The next, he had pulled her off her feet, she had kicked him in the face but that had barely stopped him, she had emptied her magazine in him and rolled away but he was too quick, her shoulder burned against the hard floor and then there was a sickening crack that echoed in her head, bouncing between the walls of her skull painfully.

Everything went black, but she was still conscious. She heard a low growling, then footsteps. Her heart echoed with the pounding in her skull, and something warm drizzled down her neck. Maybe it was more like gushing, she thought, but thinking hurt. The footsteps stopped, and she felt something nudge her shoulder. An unwilling whimper escaped her, and then the footsteps pounded hard against the floor. Was he running away?

She was unsure how much time passed before she could open her eyes again. Everything was blurry. Her mouth tasted of blood - coughing, she spat it out, trying to push herself up. Her shoulder seared with pain, and it distracted her from the pounding in her head. It felt like a terrible migraine. She managed to pull herself to sitting position, but everything spun around her. She couldn’t find her gun, but she didn’t have the strength to look around properly either.

With shaky hands, she managed to grab her radio and pulled it to her mouth. “This… is Jones,” she murmured, her throat burning from the blood she had swallowed. Her lip must have broken. “I‘m… I need medical… attention…” everything was spinning badly, and she felt like she would be sick. Had she swallowed that much blood? “Anyone listening?”

“Jones,” it wasn’t William’s voice that answered. “What‘s your location?” she slurred it out, hoping for the best. But whose voice was it? “Roger that.” The unfamiliar voice said, and the static stopped. The silence hurt her head even more and she leaned against her knees, wondering how bad it was. Her memory was foggy, but the adrenalin was going out of her body. She would be feeling the full onslaught soon enough.

Again, she wasn’t sure how much time passed when she heard the clamp of boots again. She had found her gun, unwilling to remain defenseless when there could still be zombies left walking. Her head snapped up at the footsteps, but she regretted it immediately when pain shot through her head and neck.

“Sit still,” a voice commanded. She raised the gun, unsure of what to do, but her arm shook from the strain it caused. Something touched her hand and she instinctively twitched it away, but something held her arm firmly and took the gun from her. “You‘re a mess,” the voice grunted, and she looked up, more carefully this time. It was the gun master, free from his underground lair and out in a field mission. She tried to laugh, but her throat wouldn’t work with her.

The grip on her wrist loosened and gently but firmly moved its way up her arm. She was only wearing a vest, because her jacket had been torn earlier when a bunch of zombie had tried to overwhelm her. Some of them could be… smart wasn’t the right word, but the best she could come up with now. “What happened?” the gun master grunted at her, poking at her damaged shoulder. She held back a pained whimper.

“Undead,” she grunted instead, trying not to wince as he moved her shoulder. “That… augh… Edward guy.” Tony was quiet for a while, keeping on with her shoulder.

“Then you‘re lucky,” he said finally, a slightly different tone in his voice. “Shoulder‘s out of place,” he grunted quietly. “Where‘s all the blood…” he trailed off and she glanced at him. He was looking at her head. “Sit still,” he ordered again and, more gently then she thought his large, rough hands were capable of, he touched her hair, pushing it out of place.

Then he stood up. “Jones, I need to get you out now. Can you stand?” she tried to push herself up; pain seared through her upper body. “I‘m going to lift you up, okay?” he asked, but it wasn’t so much an actual question. Everything spun too much for her to protest anyway. She tried lifting her other arm to feel the back of her head, to find out what had caused the sudden hint of alarm, but he held down her hand. “Don‘t,” he said, looking her in the eyes for the first time in the three months she had been there. His eyes were brown, she thought. Or, realized. It was an odd thought.

He lifted her easily, which wasn’t surprising to her because she had seen him working on those huge guns that were more bombs then firearms. She had also seen him in the gym a few times, and he lifted crazy numbers. She almost giggled at that, feeling rather dazed. His arms were gentle despite their strength, but she barely shook as he jogged to the vans.

“Is it that bad?” she asked dully, hearing the slur of her lips. If only things would stop spinning she would be able to concentrate again. He just grunted non-responsively and picked up his pace. It was almost too soon that the little joyride in Tony’s arms was over, and she saw the Hunter’s vans closing in. Tony muttered something, but it was getting a lot harder to pay attention now. Her head was threatening to implode and she was increasingly dizzy.

“Relax,” his voice said close to her ear, warm and soft. She closed her eyes, and was placed on a gurney inside the med van. She didn’t have to see to know Bob was fussing over her now, feeling his hands on her head, the needle pricking her arm to make sure she hadn’t been infected. “She lost a lot of blood,” Bob said quietly, and someone grunted as a response. A silent pause while she felt his hands move along her injuries, then, nervously, “You don‘t have to stick around you know.”

Another grunt, and she heard footsteps leaving. She could only assume it was Tony.

---

Ugh. Slutet blev förhastat och allmänt blä. Tror jag kommer skriva om någon annan nästa gång. Måste fixa en ordentlig bild på Alex också, har en i mitt sketchblock men scannern fungerar inte för tillfället. Ah well.

Nu ska jag gå och lägga mig, eftersom jag inte kan komma på något annat att göra. Även om klockan bara är halv två på morgonen. Helt otroligt.

Jag lär väl öppna Twilight igen och fastna tills det ljusnar!

(Musik: Random techno)