mmicha

Jag orkar inte. Går det att ge upp?

Jag hade tänkt, inspirerad av Thea, skriva ett inlägg om kärleken (läs här). Min erfarenhet av kärlek är rätt mycket annorlunda än hennes, trots allt, och jag har många tankar och ideer om det. Jag trodde aldrig att det här är det som jag skulle komma fram till.

Bakgrundshistorian måste ju fås fram, då jag var på studentskiva tisdag kväll och efteråt åkte in till akuten på St Görans eftersom Ish hade så ont att hon inte kunde gå. Ett besök som var totalt onödigt då de bara sa att hennes blodvärden var normala och gav henne diklofenak, som inte längre hjälper alls, efter fyra timmar. Av detta drog jag slutsatsen att personalen är idioter, nästa gång åker vi till Karolinska, och sjukhusgolv må vara alldeles för kalla för att sova på men man kan fortfarande svimma och ligga däckad i en timme eller så.

I alla fall.

På studentskivan, precis när vi kommit dit, stötte jag på något som verkade till att börja med som en väldigt trevlig överraskning, nämnligen att Cloud var där. Cloud från UC, som jag har skrivit om några gånger. Och som verkar vanligt för mig vid det här laget, så var mina känslor lika starka nu när vi pratade lite över en cigarett eller två (han feströker) som då. Med andra ord, jag är kär.

Den här insikten slog mig hårt och nu när jag skriver den så gör det ont inombords. Inte för att det är garanterat att det är olyckligt, tvärtom är vi relativt övertygade om att han tittade mot mig hela kvällen även om han inte ville dansa med mig och han log mot mig ett flertal gånger. Inte för att jag inte vill vara kär i honom, igen tvärtom då han är helt fucking gorgeous och har en kropp perfekt för det jag är attraherad utav, till och med mer attraherad igår då jag fick se hans riktiga hår istället för peruken. Dessutom är han 23, har jobb och egen bil och lägenhet. Han är intresserad av cosplay, av anime och konvent och spel, utan att vara överdrivet nördig, och han tränar flera gånger i veckan. Wow är allt jag har att säga helt enkelt, han är underbar.

Det som slår mig så hårt är rädslan som helt plötsligt följde med insikten. Helt plötsligt förstod jag allt som hänt mig de senaste månaderna när det kommer till killar, med en början, så som jag ser det, hos Alvin, min senaste pojkvän (augusti - oktober). Med Alvin kunde jag inte vara mig själv. Med honom hade jag en facad, en mask uppe hela tiden för jag ville inte att han skulle se när jag mådde dåligt. Han hade inte kunnat hantera det, han kunde inte hantera det. Han var för omogen helt enkelt. Men sedan honom, och sedan incidenten med min far i december som gjorde att jag har inte automatisk fight-or-flight mot i stort sett alla killar jag träffar på krogen eller annars (med undantag av konvent, för där är det myspyskänsla hela tiden i alla fall) och det har gjort att jag varit väldigt frånvarande mot killar.

Jag har varit kylig, överlägsen, när de gett mig komplimanger har jag svarat "jag vet" eller liknande och aldrig gett komplimanger tillbaka. Jag har satt mig själv utanför situationer, och ingen som har försökt de senaste månaderna har fångat mitt intresse alls på det sättet, även om jag finner mig själv attraherad av några (Hussein till exempel). Och nu förstår jag.

Rädslan altså. Jag är rädd för att komma någon nära, för att vara någon nära. Jag är rädd för att släppa in någon under huden. Det här gäller också till viss grad mina vänner, även de närmsta, att jag mycket hellre försöker fokusera på deras problem än att ens ta upp mina egna. Absolut inte till samma grad som mot killar dock, de ger jag inte ens en chans trots att de verkar trevliga (Erik) eller liknande. Jag är rädd för tanken på att vara någon nära, både psykiskt och även fysiskt.

Det känns som om jag glömt hur man gör. Hur gör man för att lära känna någon? Jag vill bli vän med Cloud, jag vill bli mer än vän men den känslan är, trots att jag är kär, nedtryckt av rädslan till den grad att hade jag inte haft alkohol hade jag varit handlingsförlamad igår när jag bestämde mig för att försöka dansa med honom och trots alkoholen var jag handlingsförlamad när vi stod utomhus senare på kvällen när jag hade insett att känslorna för honom var lika starka som efter UC.

Sen var det en annan känsla, en jag känner igen bättre men inte på det sätt den var riktad igår. Svartsjuka. Jag har känt svartsjuka många gånger förrut, men alla gånger jag minns har det involverat Char, något som inte har funnits på senaste tiden. Jag erkänner att det fanns in liten glimt igår, när jag såg att Char hade kul men det var för att jag var inne med Ish och verkligen ville kunna ha det trevligt med Cloud. Med andra ord, en helt annan form av svartsjuka. Men svartsjukan jag kände igår var mixad med en tävlingsinstinkt, något jag absolut inte varit van med på senaste tiden.

Och den var riktad mot Ish, något jag är än mindre van med. Det har sina anledningar, två specifikt. Den senaste är att Cloud frågat rätt mycket om henne på msn de få gånger vi har pratat, och igår kunde vi inte klargöra om han tittade på mig eller mot mig, och Ish var alltid i närheten. Den andra anledningen går längre bak, och har med Alvin att göra, då han en gång sa att hade inte Ish varit gay och han därav sett henne som en av the dudes, hade han så stött på henne. Något man inte ska säga om sin flickväns bästa vän. Jag må ha dumpat en kille för hans bästa vän, men när vi var tillsammans sa jag i alla fall aldrig ett ord om att jag ville vara med honom. Och det har satt sina spår, visade gårdagen.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag är så rädd att om jag faktiskt vågar fråga om han vill ta en fika med mig eller liknande, något jag inte tvivlar på att jag vågar, att jag ändå inte klarar av att lära känna honom ordentligt. Att jag kommer vara för rädd.

Hur litar man på någon igen? Jag har inte blivit sårad på det sättet, men jag har sett hur jag har sårat andra, och det har nog satt sig i mitt huvud. Om jag kan göra så, vad säger att andra inte kan? Hur litar man på någon när man vet vad man själv är kapabel av? Hur kommer man någon nära? Alla vänner jag har nu lärde jag känna för så länge sedan att jag inte minns.

Nu ska jag gå och sova igen, trots att jag sov i stort sett hela dagen. Och hoppas att jag slipper tänka på det mer för tillfället. Långa, smarta kommentarer uppskattas. Långa, osmarta kommentarer uppskattas också. Tips någon? :(

(Låt: Nickelback - Just to get high)