mmicha

Har inte skrivit på ett tag här. Inte så mycket att säga egentligen, fredagen var mycket trevlig, sake är äckligt, rollspel är wunderbar.
Lördag, trevligt, nivå 22 sen hem efter några shots på Banken i Kallhäll. Mysko ställe.
Söndag, Prince of Persia i 10 timmar och nu är jag helt fastkörd på bosshelvetet och det är så tråkigt att göra om och om och om igen.
Måndag, slött, försökte spöa bossen igen, sen jobb vilket var rätt chill för det var Martin som jobbade :3

Idag? Jobb i tre värdelösa timmar sedan förbi Kallhäll för att hämta ut resten av Twilight-serien.

Tittade in i bloggen för att se om jag hade skrivit och nej, det har jag inte. Jag har, i en stund av extrem svaghet, köpt Twilight. Joe ville ha den och jag tänkte why not, kan lika gärna göra henne lite glad och så får jag mig ett gott skratt över hur dålig den här boken är. För det måste den vara.

Så på kvällen när jag ska sova (för jag jobbade dagen efter, 15-00) bestämmer jag mig för att jag läser ett kapitel eller två, får mig ett gott skratt och sen sover jag. WRONG. Fyra timmar senare TVINGAR jag ifrån mig boken för att jag måste sova. Nästa natt? Jag läste till sex på morgonen, altså ca sex timmar. Då var boken slut. Sedan dess har jag inte fått Edward Cullen ur mitt huvud, han infekterar mina tankar och mitt humör och jag kan, när som helst, vid till synes random tillfällen brista ut i en lång, längtande suck och om någon frågar säger jag bara "Edward Cullen". Ish har tvingat mig att säga hela hans namn för annars blir hon förvirrad och får bilder av hennes Edward, också odöd men mer åt zombie-hållet.

Twilight altså. Det som verkligen slog mig är att boken är inte bra. Huvudkaraktären är sjukligt-klumpig-men-alla-tycker-det-är-gulligt, alla killar på skolan slås genast av hennes otroliga skönhet och flera verkar bli blixtförälskade redan första dagen och svartsjuka på alla andra killar hon pratar med, hon pratar ofta om hur mogen hon är, hamnar alltid i farliga situationer på något sätt och är allmänt en MARY-SUE. Edward Cullen, glittrande vampyr indeed, har visserligen kraften att charma vem som helst (till och med mig) men han har så många humörsvägningar att jag hade lust att lägga ner boken bara för att försöka hänga med, något jag dock inte kunde göra. Han växlar blixtfort mellan att vara vänlig, charmig, omtänksam till iskall och ilsken. Ibland känns det som om de säger en sak i dialog till varandra och sedan helt glömmer bort vad de sa, för nästa sak har ingenting med det första att göra eftersom de båda helt bytt humör.

Varför läste jag det då? Först och främst för min gamla svaghet för vampyrer och för romantiska noveller. Jag hatar chickflics, men som jag sa till Joe imorse är det här en chick-fic och jag har altid tyckt om sådana, oavsett hur cheesy de är. För det andra så har författaren (Stephanie Meyers) lyckats med något som de allra flesta författare söker - hon vet hur man skriver för att fånga en läsare. Inte konstanta cliffhangers eller så, utan det är något i orden. Vem som helst kan slänga ihop några ord och kalla det en berättelse, men det krävs talang för att fånga en läsare, för att få dem att vilja ha mer (och mer och mer och till slut har man helt plötsligt köpt alla tre uppföljare!) och att verkligen inte vilja lägga ner boken.

Well, those were my two cents. Jag återkommer när jag läst klart hela serien, för jag ser så fram emot möjligheten av ett krig mellan vampyrer och varulvar (mums!) och ifall Edward faktiskt gör Bella till en vampyr, något som känns rätt självklart egentligen men man vet aldrig.

Sen läser jag just nu, i väntan på uppföljarna, I am Legend av Richard Matheson som hittils är väldigt fascinerande om inget annat, så den ska jag väl också skriva om senare. Nu måste jag klä på mig, work awaits!

(Låt: Tom McRae - Killing Balloons)