I'm on my own
Det finns inte ord för hur mycket jag saknar.
orden är förbjudna
ensamheten kryper sig in oavsett poesi som inte fungerar ändå
tvinga mig själv till att skriva orden ändå
Jag saknar Felix.
jag var en idiot som sökte
andra armar att omfamna mig
för trots att andra famnar
passat bättre
så var det alltid Din
som var varmast
tryggast
och minnet är som klarast
när sömnlösheten slår
kanske är det därför jag altid väntar
på utmattning
innan jag ens försöker
men det är inte ensamhet som håller mig
vaken
så mycket som skuld
och saknad
och ja
jag förstår själv
att insikt är meningslös då den kommer
efter man redan förlorat
men jag saknar med varje fiber av min varelse
och det går inte en dag
utan att jag tänker på Dig
och det är bara Du
som får mig att gråta om nätterna längre
ingenting annat slår lika hårt
för varje sång
och varje ord
påminner om dig
de här orden är
precis som tankarna som föreskred dem
förbjudna
egentligen
men du bryter igenom alla mina försvar
utan att du egentligen
riktigt
existerar
orden är förbjudna
ensamheten kryper sig in oavsett poesi som inte fungerar ändå
tvinga mig själv till att skriva orden ändå
Jag saknar Felix.
You got me dancing and flying
Jag är nästan, nästan klar med del två. Nästan. Måste bara lyckas med ett litet avslut. Inte lika bra (flytande : D) som del ett men den får duga.
Ish har börjat sketcha upp sidor, det betyder att det snart är dags för mig att sätta ord. Och experimentera med ljud. Sandy, du sa att du hade en sida med ljudeffekter?
Det betyder dock också att jag snarast måste börja skriva ett fighting-manus, eftersom kapitel två av serien är en fightingscen och Ish behöver tydliga direktioner för vad hon ska rita.
He hissed at her, but she only grinned confidently. “So you‘re the one everyone‘s so afraid of?” she asked loudly, the grin carrying over to her voice. “Nothing but a fuckin‘ zombie.” She sniggered at the enraged expression on his face, the blood that stained the pale skin, the red hair tangled and wild, the eyes… burning with rage, hatred.
Alex grinned again, gun held tight in her hands. She had never met an undead before - they couldn’t be that big of a deal. Her superior in L.A. had talked about meeting one, how he’d gotten it down easy, no worse then a zombie, except it talked.
When he first looked at her, she had almost staggered with shock. The eyes weren’t dead at all, they were living. William had discussed this with her, how the undead had a soul still, bound to the deceased and often decaying body. But she still hadn’t expected the eyes to look so human. At first, he had paid her no particular attention, until he noticed that she was stalking him. Then he had noticed her outfit, the standard Hunter’s gear, and he had stopped, instantly angry.
And here they were, just staring at each other. Alex had her gun raised at him, and he had a baseball bat ready to swing. That almost made her laugh. At the same time, her confidence was lessened, a gut feeling telling her to be wary, to not be over-confident. Her senses were tensed, she noticed every movement he made.
“Don‘t fucking call me that,” he growled and it sent chills down her spine. Undiluted rage burnt in his voice. But rage made one careless, less calculative and more impulsive. She had to walk the thin line just before he was pushed over the edge. She smirked and leaned back, standing on her heels. “Call you what, zombie?” she asked, sounding careless. She wanted him to underestimate her.
He growled again, louder, more like an animal, his shoulders hunching forward. Her muscles tensed and the hairs on her arms stood on end. Then he lunged at her, bat held high. She rolled away, dodging, and the clanging sound of the aluminum against the floor, the crack that followed, told her that there was enough force behind that swing to break her bones. Her heart pounded in her chest, the sound filling her head violently, telling her to be careful.
She took half a second to aim, then fired three shots into his body; it jerked from the force of the bullets, and he was pushed over. Then he moved to stand up like nothing had happened, and she hurried to not remain on her knees. Then she fired two more shots, slower this time, into his neck. Something snapped with a disgusting sound and she saw a grin in his eyes. Then he pulled off the scarf.
Even though she had seen much more disgusting things, her stomach wanted to reel at the sight. The upper row of teeth were there, but that was all. The tongue lolled lazily against his throat, or what was left of it. It was like someone had ripped off his lower jaw entirely, leaving nothing but rotted, decaying flesh. She lifted her gun again and fired straight into this dark abyss.
A low, throaty, dangerous laughter rose from his chest as he lunged out. Again, she dodged out of the way, hastily reloading her weapon. She was not sure of what to do here, and she couldn’t pause to call for backup. It had been stupid to not call this in before she had started following him. She bit her tongue, but then thought better of it.
Another lunge at her just as she popped the magazine back into the gun. She ducked and rolled again, but the tip of the bat stroked her shoulder with a sick crack. Pain seared through her but was quickly dulled by the adrenaline coursing through her veins.
“Not so tough now, are you,” Edward hissed, leaning the bat to his shoulder as she got to her feet again, panting heavily. His tongue didn’t move as he spoke; in fact, his voice didn’t seem to be coming from where his mouth should be at all. It came from his chest. “Thought you were stronger then you really are, didn‘t you? Get away from me. Leave me alone.” There was a nearly pleading tone to his voice as he said this, but Alex spat at the ground.
“I don‘t run, freak,” she growled back at him, aiming her gun at his face and then, as he started at her again, she shot twice at his right knee. Both bullets pierced right through and his knee caved in, forcing him to one knee. She shot twice at the other - one missed and the other shot straight through like the first two. Hesitantly, she walked closer, gun steadied over her other arm, aimed at his head. He was growling dangerously, so she made sure to keep at a bat’s distance from him.
She exhaled. It hurt her shoulder. “What are you doing here?” she asked, but he merely growled in response. “What‘s your fucking purpose? Where‘s your necromancer?” how she wouldn’t love to take down a necromancer, one of the causes for these abnormal creeps. “Answer me, zombie!”
“I‘m not,” he growled, glaring up at her, his iris almost glowing now, red filling his eyes, “A zombie.”
It happened so quickly. One second, he was down on his knees with her gun in his face. The next, he had pulled her off her feet, she had kicked him in the face but that had barely stopped him, she had emptied her magazine in him and rolled away but he was too quick, her shoulder burned against the hard floor and then there was a sickening crack that echoed in her head, bouncing between the walls of her skull painfully.
Everything went black, but she was still conscious. She heard a low growling, then footsteps. Her heart echoed with the pounding in her skull, and something warm drizzled down her neck. Maybe it was more like gushing, she thought, but thinking hurt. The footsteps stopped, and she felt something nudge her shoulder. An unwilling whimper escaped her, and then the footsteps pounded hard against the floor. Was he running away?
She was unsure how much time passed before she could open her eyes again. Everything was blurry. Her mouth tasted of blood - coughing, she spat it out, trying to push herself up. Her shoulder seared with pain, and it distracted her from the pounding in her head. It felt like a terrible migraine. She managed to pull herself to sitting position, but everything spun around her. She couldn’t find her gun, but she didn’t have the strength to look around properly either.
With shaky hands, she managed to grab her radio and pulled it to her mouth. “This… is Jones,” she murmured, her throat burning from the blood she had swallowed. Her lip must have broken. “I‘m… I need medical… attention…” everything was spinning badly, and she felt like she would be sick. Had she swallowed that much blood? “Anyone listening?”
“Jones,” it wasn’t William’s voice that answered. “What‘s your location?” she slurred it out, hoping for the best. But whose voice was it? “Roger that.” The unfamiliar voice said, and the static stopped. The silence hurt her head even more and she leaned against her knees, wondering how bad it was. Her memory was foggy, but the adrenalin was going out of her body. She would be feeling the full onslaught soon enough.
Again, she wasn’t sure how much time passed when she heard the clamp of boots again. She had found her gun, unwilling to remain defenseless when there could still be zombies left walking. Her head snapped up at the footsteps, but she regretted it immediately when pain shot through her head and neck.
“Sit still,” a voice commanded. She raised the gun, unsure of what to do, but her arm shook from the strain it caused. Something touched her hand and she instinctively twitched it away, but something held her arm firmly and took the gun from her. “You‘re a mess,” the voice grunted, and she looked up, more carefully this time. It was the gun master, free from his underground lair and out in a field mission. She tried to laugh, but her throat wouldn’t work with her.
The grip on her wrist loosened and gently but firmly moved its way up her arm. She was only wearing a vest, because her jacket had been torn earlier when a bunch of zombie had tried to overwhelm her. Some of them could be… smart wasn’t the right word, but the best she could come up with now. “What happened?” the gun master grunted at her, poking at her damaged shoulder. She held back a pained whimper.
“Undead,” she grunted instead, trying not to wince as he moved her shoulder. “That… augh… Edward guy.” Tony was quiet for a while, keeping on with her shoulder.
“Then you‘re lucky,” he said finally, a slightly different tone in his voice. “Shoulder‘s out of place,” he grunted quietly. “Where‘s all the blood…” he trailed off and she glanced at him. He was looking at her head. “Sit still,” he ordered again and, more gently then she thought his large, rough hands were capable of, he touched her hair, pushing it out of place.
Then he stood up. “Jones, I need to get you out now. Can you stand?” she tried to push herself up; pain seared through her upper body. “I‘m going to lift you up, okay?” he asked, but it wasn’t so much an actual question. Everything spun too much for her to protest anyway. She tried lifting her other arm to feel the back of her head, to find out what had caused the sudden hint of alarm, but he held down her hand. “Don‘t,” he said, looking her in the eyes for the first time in the three months she had been there. His eyes were brown, she thought. Or, realized. It was an odd thought.
He lifted her easily, which wasn’t surprising to her because she had seen him working on those huge guns that were more bombs then firearms. She had also seen him in the gym a few times, and he lifted crazy numbers. She almost giggled at that, feeling rather dazed. His arms were gentle despite their strength, but she barely shook as he jogged to the vans.
“Is it that bad?” she asked dully, hearing the slur of her lips. If only things would stop spinning she would be able to concentrate again. He just grunted non-responsively and picked up his pace. It was almost too soon that the little joyride in Tony’s arms was over, and she saw the Hunter’s vans closing in. Tony muttered something, but it was getting a lot harder to pay attention now. Her head was threatening to implode and she was increasingly dizzy.
“Relax,” his voice said close to her ear, warm and soft. She closed her eyes, and was placed on a gurney inside the med van. She didn’t have to see to know Bob was fussing over her now, feeling his hands on her head, the needle pricking her arm to make sure she hadn’t been infected. “She lost a lot of blood,” Bob said quietly, and someone grunted as a response. A silent pause while she felt his hands move along her injuries, then, nervously, “You don‘t have to stick around you know.”
Another grunt, and she heard footsteps leaving. She could only assume it was Tony.
Ugh. Slutet blev förhastat och allmänt blä. Tror jag kommer skriva om någon annan nästa gång. Måste fixa en ordentlig bild på Alex också, har en i mitt sketchblock men scannern fungerar inte för tillfället. Ah well.
Nu ska jag gå och lägga mig, eftersom jag inte kan komma på något annat att göra. Även om klockan bara är halv två på morgonen. Helt otroligt.
Jag lär väl öppna Twilight igen och fastna tills det ljusnar!
(Musik: Random techno)
Ish har börjat sketcha upp sidor, det betyder att det snart är dags för mig att sätta ord. Och experimentera med ljud. Sandy, du sa att du hade en sida med ljudeffekter?
Det betyder dock också att jag snarast måste börja skriva ett fighting-manus, eftersom kapitel två av serien är en fightingscen och Ish behöver tydliga direktioner för vad hon ska rita.
He hissed at her, but she only grinned confidently. “So you‘re the one everyone‘s so afraid of?” she asked loudly, the grin carrying over to her voice. “Nothing but a fuckin‘ zombie.” She sniggered at the enraged expression on his face, the blood that stained the pale skin, the red hair tangled and wild, the eyes… burning with rage, hatred.
Alex grinned again, gun held tight in her hands. She had never met an undead before - they couldn’t be that big of a deal. Her superior in L.A. had talked about meeting one, how he’d gotten it down easy, no worse then a zombie, except it talked.
When he first looked at her, she had almost staggered with shock. The eyes weren’t dead at all, they were living. William had discussed this with her, how the undead had a soul still, bound to the deceased and often decaying body. But she still hadn’t expected the eyes to look so human. At first, he had paid her no particular attention, until he noticed that she was stalking him. Then he had noticed her outfit, the standard Hunter’s gear, and he had stopped, instantly angry.
And here they were, just staring at each other. Alex had her gun raised at him, and he had a baseball bat ready to swing. That almost made her laugh. At the same time, her confidence was lessened, a gut feeling telling her to be wary, to not be over-confident. Her senses were tensed, she noticed every movement he made.
“Don‘t fucking call me that,” he growled and it sent chills down her spine. Undiluted rage burnt in his voice. But rage made one careless, less calculative and more impulsive. She had to walk the thin line just before he was pushed over the edge. She smirked and leaned back, standing on her heels. “Call you what, zombie?” she asked, sounding careless. She wanted him to underestimate her.
He growled again, louder, more like an animal, his shoulders hunching forward. Her muscles tensed and the hairs on her arms stood on end. Then he lunged at her, bat held high. She rolled away, dodging, and the clanging sound of the aluminum against the floor, the crack that followed, told her that there was enough force behind that swing to break her bones. Her heart pounded in her chest, the sound filling her head violently, telling her to be careful.
She took half a second to aim, then fired three shots into his body; it jerked from the force of the bullets, and he was pushed over. Then he moved to stand up like nothing had happened, and she hurried to not remain on her knees. Then she fired two more shots, slower this time, into his neck. Something snapped with a disgusting sound and she saw a grin in his eyes. Then he pulled off the scarf.
Even though she had seen much more disgusting things, her stomach wanted to reel at the sight. The upper row of teeth were there, but that was all. The tongue lolled lazily against his throat, or what was left of it. It was like someone had ripped off his lower jaw entirely, leaving nothing but rotted, decaying flesh. She lifted her gun again and fired straight into this dark abyss.
A low, throaty, dangerous laughter rose from his chest as he lunged out. Again, she dodged out of the way, hastily reloading her weapon. She was not sure of what to do here, and she couldn’t pause to call for backup. It had been stupid to not call this in before she had started following him. She bit her tongue, but then thought better of it.
Another lunge at her just as she popped the magazine back into the gun. She ducked and rolled again, but the tip of the bat stroked her shoulder with a sick crack. Pain seared through her but was quickly dulled by the adrenaline coursing through her veins.
“Not so tough now, are you,” Edward hissed, leaning the bat to his shoulder as she got to her feet again, panting heavily. His tongue didn’t move as he spoke; in fact, his voice didn’t seem to be coming from where his mouth should be at all. It came from his chest. “Thought you were stronger then you really are, didn‘t you? Get away from me. Leave me alone.” There was a nearly pleading tone to his voice as he said this, but Alex spat at the ground.
“I don‘t run, freak,” she growled back at him, aiming her gun at his face and then, as he started at her again, she shot twice at his right knee. Both bullets pierced right through and his knee caved in, forcing him to one knee. She shot twice at the other - one missed and the other shot straight through like the first two. Hesitantly, she walked closer, gun steadied over her other arm, aimed at his head. He was growling dangerously, so she made sure to keep at a bat’s distance from him.
She exhaled. It hurt her shoulder. “What are you doing here?” she asked, but he merely growled in response. “What‘s your fucking purpose? Where‘s your necromancer?” how she wouldn’t love to take down a necromancer, one of the causes for these abnormal creeps. “Answer me, zombie!”
“I‘m not,” he growled, glaring up at her, his iris almost glowing now, red filling his eyes, “A zombie.”
It happened so quickly. One second, he was down on his knees with her gun in his face. The next, he had pulled her off her feet, she had kicked him in the face but that had barely stopped him, she had emptied her magazine in him and rolled away but he was too quick, her shoulder burned against the hard floor and then there was a sickening crack that echoed in her head, bouncing between the walls of her skull painfully.
Everything went black, but she was still conscious. She heard a low growling, then footsteps. Her heart echoed with the pounding in her skull, and something warm drizzled down her neck. Maybe it was more like gushing, she thought, but thinking hurt. The footsteps stopped, and she felt something nudge her shoulder. An unwilling whimper escaped her, and then the footsteps pounded hard against the floor. Was he running away?
She was unsure how much time passed before she could open her eyes again. Everything was blurry. Her mouth tasted of blood - coughing, she spat it out, trying to push herself up. Her shoulder seared with pain, and it distracted her from the pounding in her head. It felt like a terrible migraine. She managed to pull herself to sitting position, but everything spun around her. She couldn’t find her gun, but she didn’t have the strength to look around properly either.
With shaky hands, she managed to grab her radio and pulled it to her mouth. “This… is Jones,” she murmured, her throat burning from the blood she had swallowed. Her lip must have broken. “I‘m… I need medical… attention…” everything was spinning badly, and she felt like she would be sick. Had she swallowed that much blood? “Anyone listening?”
“Jones,” it wasn’t William’s voice that answered. “What‘s your location?” she slurred it out, hoping for the best. But whose voice was it? “Roger that.” The unfamiliar voice said, and the static stopped. The silence hurt her head even more and she leaned against her knees, wondering how bad it was. Her memory was foggy, but the adrenalin was going out of her body. She would be feeling the full onslaught soon enough.
Again, she wasn’t sure how much time passed when she heard the clamp of boots again. She had found her gun, unwilling to remain defenseless when there could still be zombies left walking. Her head snapped up at the footsteps, but she regretted it immediately when pain shot through her head and neck.
“Sit still,” a voice commanded. She raised the gun, unsure of what to do, but her arm shook from the strain it caused. Something touched her hand and she instinctively twitched it away, but something held her arm firmly and took the gun from her. “You‘re a mess,” the voice grunted, and she looked up, more carefully this time. It was the gun master, free from his underground lair and out in a field mission. She tried to laugh, but her throat wouldn’t work with her.
The grip on her wrist loosened and gently but firmly moved its way up her arm. She was only wearing a vest, because her jacket had been torn earlier when a bunch of zombie had tried to overwhelm her. Some of them could be… smart wasn’t the right word, but the best she could come up with now. “What happened?” the gun master grunted at her, poking at her damaged shoulder. She held back a pained whimper.
“Undead,” she grunted instead, trying not to wince as he moved her shoulder. “That… augh… Edward guy.” Tony was quiet for a while, keeping on with her shoulder.
“Then you‘re lucky,” he said finally, a slightly different tone in his voice. “Shoulder‘s out of place,” he grunted quietly. “Where‘s all the blood…” he trailed off and she glanced at him. He was looking at her head. “Sit still,” he ordered again and, more gently then she thought his large, rough hands were capable of, he touched her hair, pushing it out of place.
Then he stood up. “Jones, I need to get you out now. Can you stand?” she tried to push herself up; pain seared through her upper body. “I‘m going to lift you up, okay?” he asked, but it wasn’t so much an actual question. Everything spun too much for her to protest anyway. She tried lifting her other arm to feel the back of her head, to find out what had caused the sudden hint of alarm, but he held down her hand. “Don‘t,” he said, looking her in the eyes for the first time in the three months she had been there. His eyes were brown, she thought. Or, realized. It was an odd thought.
He lifted her easily, which wasn’t surprising to her because she had seen him working on those huge guns that were more bombs then firearms. She had also seen him in the gym a few times, and he lifted crazy numbers. She almost giggled at that, feeling rather dazed. His arms were gentle despite their strength, but she barely shook as he jogged to the vans.
“Is it that bad?” she asked dully, hearing the slur of her lips. If only things would stop spinning she would be able to concentrate again. He just grunted non-responsively and picked up his pace. It was almost too soon that the little joyride in Tony’s arms was over, and she saw the Hunter’s vans closing in. Tony muttered something, but it was getting a lot harder to pay attention now. Her head was threatening to implode and she was increasingly dizzy.
“Relax,” his voice said close to her ear, warm and soft. She closed her eyes, and was placed on a gurney inside the med van. She didn’t have to see to know Bob was fussing over her now, feeling his hands on her head, the needle pricking her arm to make sure she hadn’t been infected. “She lost a lot of blood,” Bob said quietly, and someone grunted as a response. A silent pause while she felt his hands move along her injuries, then, nervously, “You don‘t have to stick around you know.”
Another grunt, and she heard footsteps leaving. She could only assume it was Tony.
Ugh. Slutet blev förhastat och allmänt blä. Tror jag kommer skriva om någon annan nästa gång. Måste fixa en ordentlig bild på Alex också, har en i mitt sketchblock men scannern fungerar inte för tillfället. Ah well.
Nu ska jag gå och lägga mig, eftersom jag inte kan komma på något annat att göra. Även om klockan bara är halv två på morgonen. Helt otroligt.
Jag lär väl öppna Twilight igen och fastna tills det ljusnar!
(Musik: Random techno)
I still believe in your eyes
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva inatt, men jag känner att jag måste tvinga mig själv att skriva annars kommer jag inte att fortsätta med bloggen!
Det senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på techno av olika slag. De har snygga beats och jag längtar efter att gå ut och dansa på en klubb! Snart, snart, har Lovi sagt. Det gör mig glad.
Jo! Häromdagen hade jag ÄNTLIGEN bestämmt mig för att fråga Cloud om han ville ta en fika med mig någon dag, för jag var så trött på att vänta och att göra ingenting och att vara så passiv så nu jävlar skulle jag göra det! Så, jag öppnar snyggt, vi pratar om ett konvent i maj och jag säger att jag känner mig opepp på det, och enda anledningen till att jag vill gå är för att typ, träffa honom igen.
Och vad händer då?
Den jäveln kastar mina tankebanor helt upp och ner genom att säga "men det är lugnt, vi kommer att träffas igen innan konventet!" men mer säger han inte för han vill inte förstöra överraskningen! AAAAUGH! Jag tappade helt fokus och allt blev snurr i mitt huvud och även om jag nu i efterhand ser sätt jag hade kunnat fråga om fika ändå så kunde jag inte fokusera längre! Augh!
Killar. Suck.
Jag har några stycken av det manliga könet jag är intresserad av för tillfället. Förutom den jag inte får vara intresserad av då, men jag gör ett rätt okej jobb med att ignorera honom för närvarande, mycket eftersom han ignorerar mig. Oh well. Först har vi en kille på jobbet, han är schysst, relativt rolig, spelar en hel del spel och häromhelgen frågade han mig spontant ifall jag spelar några roliga spel just nu. Han är inte sådär jättesnygg men helt okej och inte alls ful, så det duger. MEN vi jobbar tillsammans och jag har så svårt att tänka förbi den, även om jag är lite småkär i honom.
Högst upp på intresselistan är då Cloud, som jag så smått kallar honom för annars blir Lovi förvirrad. Han och jag hade väldigt bra kemi på konventet och jag tänker på honom rätt ofta, men jag är inte kär än. Mest för att jag inte träffat honom sen dess. Men jag får lite hjärtklappning när jag pratar med honom på msn. Nu fick jag någon slags dejavu till en annan kille, men jag minns inte vem. Hm, mystiskt. Men han är i varje fall gorgeous och han tränar varje dag har jag fått höra, dessutom tycker han om cosplay och konvent och tv-spel och han har börjat titta på anime, och han är bagare och gör otroliga chokladprylar. En vinnare all around. Det höll mamma och Joe med om också, men jag misstänker att de bara vill ha choklad!
Sen eh, en kille jag pratat med online ett tag. Han är väldigt rolig, och han lyckas alltid få mig att skratta och ändå har vi kunnat prata (även om det bara varit vagt) om lite tyngre saker. Han ser okej ut, inte något jag skulle kolla två gånger efter på gatan dock. Dessutom är han finne och säger själv att han har en väldigt tung brytning, något jag inte är säker på om jag skulle kunna förbise. Tänker bara på Jonas Gardell i "Tillfällig gäst i ditt liv". xD
Antar att man inte kan räkna Edward Cullen. Damn him, varför ska han vara fiktiv? Jäkla vampyr. Såg filmen häromnatten, WOW är allt jag säger. Förrutom att Jacob i filmen såg ut alldeles för mycket som en viss människa jag försöker glömma helt och hållet, även om jag inte vill glömma honom. Inte samma som den förbjudna, utan en som jag bara måste komma över, rent vänskapligt. Den förbjudna har jag accepterat att vi kommer nog aldrig fungera som ens vänner igen, jag har kommit över den delen, även om jag fortfarande sörjer. Men... Fei har jag inte kommit över. Jag kan fortfarande tänka att det här skulle jag vilja berätta, och jag har flera gånger önskat hans kramar eller hans tankar och ord. Jag får fortfarande ångest och till och med panikattacker över att han inte finns i mitt liv längre. Det har varit över sju månader sen vi pratade sist, om man ignorerar i den obesvarade födelsedagsgratulationen jag skrev till honom. Jag saknar honom så otroligt mycket.
På tal om filmer, för att helt byta ämne innan jag får ångest. Jag var med Ish och såg Watchmen i söndags. WOW, igen. Helt otroligt häftig, sättet de använde musik var otroligt, och BLÅ JÄVLA PENIS. That's all you need to know.
Eh... nu tappade jag tråden. Någon dag ska jag faktiskt ge en ordentlig review på Twilight-serien, jag vill bara... ha en ursäkt att läsa den flera gånger! Jag är så svag för Edward.
Och för att avsluta då, eftersom jag för tillfället inte har någon text att lägga upp, så kan jag ge er en bild jag nästan är färdig med, och som kommer att klä mitt nya bankkort om någon vecka!
That's all folks!
(Låt: Happy Hardcore No Doubt - Don't speak (Techno remix))
Det senaste dagarna har jag lyssnat väldigt mycket på techno av olika slag. De har snygga beats och jag längtar efter att gå ut och dansa på en klubb! Snart, snart, har Lovi sagt. Det gör mig glad.
Jo! Häromdagen hade jag ÄNTLIGEN bestämmt mig för att fråga Cloud om han ville ta en fika med mig någon dag, för jag var så trött på att vänta och att göra ingenting och att vara så passiv så nu jävlar skulle jag göra det! Så, jag öppnar snyggt, vi pratar om ett konvent i maj och jag säger att jag känner mig opepp på det, och enda anledningen till att jag vill gå är för att typ, träffa honom igen.
Och vad händer då?
Den jäveln kastar mina tankebanor helt upp och ner genom att säga "men det är lugnt, vi kommer att träffas igen innan konventet!" men mer säger han inte för han vill inte förstöra överraskningen! AAAAUGH! Jag tappade helt fokus och allt blev snurr i mitt huvud och även om jag nu i efterhand ser sätt jag hade kunnat fråga om fika ändå så kunde jag inte fokusera längre! Augh!
Killar. Suck.
Jag har några stycken av det manliga könet jag är intresserad av för tillfället. Förutom den jag inte får vara intresserad av då, men jag gör ett rätt okej jobb med att ignorera honom för närvarande, mycket eftersom han ignorerar mig. Oh well. Först har vi en kille på jobbet, han är schysst, relativt rolig, spelar en hel del spel och häromhelgen frågade han mig spontant ifall jag spelar några roliga spel just nu. Han är inte sådär jättesnygg men helt okej och inte alls ful, så det duger. MEN vi jobbar tillsammans och jag har så svårt att tänka förbi den, även om jag är lite småkär i honom.
Högst upp på intresselistan är då Cloud, som jag så smått kallar honom för annars blir Lovi förvirrad. Han och jag hade väldigt bra kemi på konventet och jag tänker på honom rätt ofta, men jag är inte kär än. Mest för att jag inte träffat honom sen dess. Men jag får lite hjärtklappning när jag pratar med honom på msn. Nu fick jag någon slags dejavu till en annan kille, men jag minns inte vem. Hm, mystiskt. Men han är i varje fall gorgeous och han tränar varje dag har jag fått höra, dessutom tycker han om cosplay och konvent och tv-spel och han har börjat titta på anime, och han är bagare och gör otroliga chokladprylar. En vinnare all around. Det höll mamma och Joe med om också, men jag misstänker att de bara vill ha choklad!
Sen eh, en kille jag pratat med online ett tag. Han är väldigt rolig, och han lyckas alltid få mig att skratta och ändå har vi kunnat prata (även om det bara varit vagt) om lite tyngre saker. Han ser okej ut, inte något jag skulle kolla två gånger efter på gatan dock. Dessutom är han finne och säger själv att han har en väldigt tung brytning, något jag inte är säker på om jag skulle kunna förbise. Tänker bara på Jonas Gardell i "Tillfällig gäst i ditt liv". xD
Antar att man inte kan räkna Edward Cullen. Damn him, varför ska han vara fiktiv? Jäkla vampyr. Såg filmen häromnatten, WOW är allt jag säger. Förrutom att Jacob i filmen såg ut alldeles för mycket som en viss människa jag försöker glömma helt och hållet, även om jag inte vill glömma honom. Inte samma som den förbjudna, utan en som jag bara måste komma över, rent vänskapligt. Den förbjudna har jag accepterat att vi kommer nog aldrig fungera som ens vänner igen, jag har kommit över den delen, även om jag fortfarande sörjer. Men... Fei har jag inte kommit över. Jag kan fortfarande tänka att det här skulle jag vilja berätta, och jag har flera gånger önskat hans kramar eller hans tankar och ord. Jag får fortfarande ångest och till och med panikattacker över att han inte finns i mitt liv längre. Det har varit över sju månader sen vi pratade sist, om man ignorerar i den obesvarade födelsedagsgratulationen jag skrev till honom. Jag saknar honom så otroligt mycket.
På tal om filmer, för att helt byta ämne innan jag får ångest. Jag var med Ish och såg Watchmen i söndags. WOW, igen. Helt otroligt häftig, sättet de använde musik var otroligt, och BLÅ JÄVLA PENIS. That's all you need to know.
Eh... nu tappade jag tråden. Någon dag ska jag faktiskt ge en ordentlig review på Twilight-serien, jag vill bara... ha en ursäkt att läsa den flera gånger! Jag är så svag för Edward.
Och för att avsluta då, eftersom jag för tillfället inte har någon text att lägga upp, så kan jag ge er en bild jag nästan är färdig med, och som kommer att klä mitt nya bankkort om någon vecka!
That's all folks!
(Låt: Happy Hardcore No Doubt - Don't speak (Techno remix))
So beautiful and wild
Tänkte att jag kunde ju använda Theas kommentar på mitt förra inlägg som bas för detta.
Postat av: Dorothea
basebollträ? ouch! den var bra, väldigt välskriven, vill läsa mer! Först
verkad det bara handla om en vanlig tjej, och sen ba pang! zombies!
oväntat, men kul :P
Har du några planer för den, eller e den bara skriven för ditt eget höga
nöjes skull?
Ja, jag har planer för den. Jag och Ish är i full planering.
Det är rätt så länge sedan jag började med text-baserat rollspel över internet. Jag undviker större forum, särskilt de fria sorterna, utan tycker om att ha en GM, någon som bestämmer och kan ta ploten i "rätt" riktning. Någon som har en plot planerad, någon som har lagt ner tid och tanke på att göra något ordentligt.
Det var i och med detta som jag själv började rollspela med Ish över PM på mewcons forum. Först var det fanfic-rollspel, inte så långa. Sedan började vi experimentera med våra karaktärer, leka runt med ideer och bara spela ut alla tänkbara scenarion.
Det var så vi insåg att Edward, hennes "Undead", passade rätt bra ihop med Lydia, en ung nekrofil som är min karaktär. Därefter utvecklades det, hon hade en värld där zombier och odöda jagades av en organisation kallad The Hunters och jag, fast i min författarhjärna som jag är, började leka runt med det, skapade plotlines och så i rollspelet med Ish.
För några månader sedan skulle Ish börja arbeta med sitt projekt i skolan eftersom hon ska ta studenten i år. Hon kom fram till att hon ville göra en serie. Vi har pratat ett tag om att göra en webcomic, men inte helt seriöst förrän hon insåg att det vore perfekt för hennes projekt. Då började vi spinna på riktigt - försöka lägga upp en ide om en timeline, en major plot, osv. Det var inte riktigt en fråga om att jag skulle vara involverad, och nu är det jag som är författaren för denna serie och Ish är tecknaren, no surprise there.
Jag har ett annorlunda sätt att skriva seriemanus än de flesta jag läst om (tutorials och så). Jag skriver inte manus, utan jag skriver precis som jag alltid gör, skönlitterärt, alternativt använder vi rollspelet rakt av som manus. Vi är uppe i typ 300 sidor av text. Sedan sätter vi oss ner och sketchar upp, lägger upp en layoutplan och skriver in små anteckningar här och var, inga fasta ord eller så dock. Så långt har vi kommit hittils, vi har ca 10 sidor kvar att sketcha upp av första kapitlet. Efter det ska Ish börja sketcha panel för panel ordentligt, samtidigt ska vi ta referensbilder för alla paneler som behöver det (jag är referenskaraktär dessutom). Efter det är vi inte helt säkra på processen, men när hela kapitlet är sketchat klart ska jag börja sätta ord i det.
Den specifika kvinnan jag skrev om i mitt senaste inlägg (Alexandra Jones) är en medlem i the Hunters, en team leader. Hon är 24, otroligt vacker och väldigt intelligent. Hon är också före detta alkoholist, ensamstående mamma till en flicka med sjukligt hög IQ som bor på en privatskola medans mamma jagar zombier. Tony Congelati är Ish karaktär till att börja med, italienare med väldiga sociala svårigheter.
Någon gång ska jag väl förklara magin som orsakar zombier och så, det är ett väldigt fascinerande system (tycker jag iaf, men det kan vara för att det är jag som skapat det. Tillsammans med Ish såklart.) och det är kul att prata om, och det har inte varit helt fel att skriva om heller.
(Låt: Reamonn - Tonight)
She knows that there's another little hole in her heart
Jag är sliten - jag vill skriva, men jag ska till affären och köpa morötter och vitlöksdip. Fredagssnacks.
Det gör ont inombords. Aj. Aj. Aj. Det krävs så lite för att tända ångestflamman.
En promenad, sen skriver jag mer.
Mår bättre, har morötter och cola och vitlöksdip och ska se på 28 days later med Joe.
Okej, vi såg inte på 28 days later utan övertalade pappa att bränna CSI säsong 6 istället, så vi såg på den.
Klockan är nu 02:40 och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill sova, men jag vågar nästan inte lägga mig i sängen. Den är så stor, så tom. Har suttit och skrivit i en och en halv timme, så även om jag inte skrev på bloggen så skrev jag. Bara mycket kreativare saker.
Har inte haft social kontakt med en utomstående människa (dvs inte jobb eller familj) sen i måndags. Imorgon ska jag ut och bowla med jobbet och på söndag ska jag och Ish se Watchmen of fangirla oss som vi gör när vi ser på nördfilm.
Jag vet inte riktigt. Det finns en tomhet som jag försöker fylla upp, men det går inte så bra.
Någon snygg knarkarkille som är intresserad? Haha. Internal joke.
Istället för att jag ska babbla på (vad är babbla när man skriver?) läs det jag har spenderat de senaste timmarna på. Eller, den delen av det som är färdig.
Moonlight shone in through the window in the office. Her office. It felt so odd, thinking that. Alex swept back her curtain of red hair, leaning against the window. She couldn’t sleep, too many thoughts occupying her mind. She could use a drink right now.
“Can‘t believe I‘m back in New York,” she mumbled to herself. Back in New York for the first time in five years. For the first time in her life, she was also in a position of power - being newly appointed as a Team Leader for the New York division of the organization known from the inside as the Hunters. She had served for the past 15 months in the Los Angeles division, and been referred by her Team Leader and the Head of Operations to this post.
She couldn’t believe only two years ago she had been dancing around poles for drooling, droning, middle-aged men.
She walked over to the desk, unused and clean, only a few pieces of paper and one framed photo there. Picking up the photo, she studied it carefully - it showed a woman who looked only a few years older then her and a girl of three - her mother, Suzanne and her daughter, Jessica. Of course, the people here would never guess that was the way it was, that she, 23 years old, had a daughter of four and that the woman, who looked barely 30, was her mother. Sometimes, even Alex herself had trouble imagining it.
Sitting down, Alex let out a sigh. “What am I supposed to do?” she mumbled, pulling up her legs and feeling very much like a little girl right then. “Can‘t just sit here,” she muttered, closing her eyes. “But I‘m really not tired.”
The habit had come when she had gotten Jessica. Talking to herself. Back then, she had been talking to the baby of course, but she had gotten used to talking out loud and still did when she was alone.
Feeling too nervous to sit still, she stood up again, pushing back the red hair once more. She stood tall, straight-backed and proud, much taller than the average woman at 189 cm. Her body was slimmed and athletic; once upon a time, she had won nation-wide dancing competitions and had been near a professional career as a proper dancer. Now, her body was hardened by little over a year of hunting zombies, but she still retained the elegance of a dancer.
Pulling on a blue cardigan, she decided to head down to the shooting range. Target practice would always let her vent frustration, why not help her relax a little? Besides, it was always important to practice, and she hadn’t tried sniping in some time.
It took her some time to find her way, but she felt better moving around instead of staring at the traffic from the window in her office. “My office,” she said the words out loud to get a better feel of them. The words tasted weird in her mouth.
Eventually, she managed to find the shooting range, located well below ground level, just above the holding cells. William had explained most things to her, and she knew the shooting range was the zone of a man named Tony. She had been there a week (though this was her first night shift) and still hadn’t met the man. He was Head of Weapons Development and doubled as a TL when Cecil wasn’t available, but now he wouldn’t have to do that as much anymore since they had gotten funding for one more team. Alex’ team.
The shooting range was silent, but the familiar feeling of guns stayed in the walls. The first time Alex had held a gun, she had been twelve. One of their neighbors had decided, after Suzanne had broken up with a particularly creepy and stalker-ish man, that she needed extra protection. Suzanne had refused, saying she had no intent to ever use a gun, but a few days later Alex had visited the neighbor and said that she could take the gun. So she could protect her mom, she told him, and he had laughed, but then he had also told her that she was a good girl. They had gone to a forest not too far away, and he had shown her how to shoot and let her fire some shots.
She hadn’t used the gun at any other time but that, and it lay, unused, in her bedside drawer. When she had joined the hunters, she had gotten a license to carry a concealed weapon, and since then she always carried the standard Glock with her out of fear of a zombie outbreak. She had also learnt how to properly use heavier weapons, and even though it was fairly ineffective she loved using sniper rifles.
She found the gun storage and took her time, running her fingers over the guns to get the proper feel, lifting them and feeling them. She was well-trained in AK-47s and both automatic and semi-automatic weapons. She disliked shotguns because they were too messy. Handguns were great, but sometimes they lacked the proper force. Her absolute preference was staying behind at a safe and hidden location above an open space, aiming with a sniper or a hunting rifle and hitting everything in sight in the head.
Picking up a hunting rifle, she felt it in her arms, aiming it carefully, then headed out to the shooting range. Being alone in there, she opted not to take any protection. She leaned the rifle carefully against the edge and pulled off the cardigan. Other then that, she was wearing a black tank top with thick straps, cargo pants, and heavy boots. Since she was so new they had decided not to allow her field missions just yet, thus she was still in civilian clothes.
She picked up the rifle again and aimed at her target. This was a zen state, a state of calm and peace of mind, she had to be relaxed and in focus. She fired. She reloaded. She fired again. The sound of the gun shot pierced her mind, broke through her thoughts and shattered her anxiety.
Being so focused on her aim, she never heard his footsteps as he approached, wondering who was up at this hour. She didn’t notice when he stopped dead in his step, and as such couldn’t see his jaw drop from the sight.
Now, Tony wasn’t a man to be surprised, even less so to show it. But it was late, he hadn’t slept in many hours and she was just so damn beautiful. Dark, fiery red hair cascaded down her round shoulders, ending just above the slimmed waist. She was on one knee, face entirely focused on her aim, her defined jaw line set with determination, her eyes narrowed as she peered into the scope. The arm holding the rifle steady was elegantly muscled, the wrist thin and the hand steady.
He drew a breath as his eye wandered down, taking in the natural curves of the hair, then gazing over her body, framed by the plain tank she was wearing. Her back was straight, she wasn’t very curvy - he would assume her hips were more shaped from a straight-on view, but like this her… chest was shown, hinted behind the arm, and her lower body was generally hidden beneath the baggy combat-pants. Her skin was very pale, especially in contrast with the vivid hair.
Just as he managed to reattach his jaw, she stood up, stretching. She was nearly as tall as he was, unusually tall for a woman, and frankly she seemed like more of a model then someone who knew how to use guns. The way she held the rifle showed that she wasn’t just some wannabe either, she knew what she was doing. That made him very interested.
Alex turned around, her eyes widening from the surprise that someone was standing there, watching her, and she gasped, her heart jumping from fright. “Oh,” she said after a few seconds, straightening up and smiling. “I didn‘t see you there,” she walked forward, but her walk was so effortless he might nearly have called it floating, even though she was wearing heavy combat boots. She put the safety back on the rifle before hitching it over her shoulder by the strap, and stretching out a hand. “Alex Jones,” she said confidently. “And I guess you‘re Tony, uh, Congelati?”
He slowly stretched out his own hand, and they shook, her grip every bit as firm as his only very different. “Yeah,” he muttered, leaving it at that. They stood in silence for a while, before she turned back to check how she did on the shooting. The target had come back, and she had gotten within the inner circle on almost all her shots.
“You uh, you shoot good,” he said finally, pointing needlessly to the target. She smiled. “Thank you,” she said sweetly. Pale hand shot up to push back the mane of hair, which seemed to threaten to consume her thin shoulders. Tony looked a little confused. “When did you come here?”
She shrugged, still smiling politely, but there was a protective wall behind her green eyes. “Don‘t think I‘ve been down here long, thought everyone would be asleep by now.” He shook his head. “Not the shooting range. How long have you been at this office?” he sounded honestly confused.
Crossing her arms, she waited with her answer, taking the moment of silence to study him. He was taller then she, something not many managed, but only by about a decimeter, she guessed. His face was broad, square, his jaw line very strong. His eyes were warm, but guarded, his skin tanned, his hair dark. She couldn’t see what color because there weren’t many lights on. His neck was thick, his shoulders broad, huge, and even though the height difference wasn’t that pronounced he could have been towering over her. But he didn’t - introversion shone through his body language. Large, burly arms clung close to the thick chest, his arms crossed as hers. He wore a light-colored t-shirt that clung to his upper body, and it was hard for her not to notice just how muscular he had to be.
As he noticed that she was looking him over, his jaw tightened, nearly clenching. This surprised her, and she almost took a step back, but stopped herself before the impulse shot through her body enough to see it. It was like she was on his territory, an invader, a foreign object, one that both piqued his curiosity and threatened his turf. Which in itself was a rather ridiculous thought and she almost laughed out loud, wondering where it had come from.
“I‘ve been here a few weeks,” she said carefully, smiling, trying to relax again. It might be paranoid, but large men did intimidate her, whether she wanted to admit it or not. The last few years before she had found the Hunters had put their trace on her, but even so, she shouldn’t judge this man in front of her. William was a very decent man, and he did not seem like the type of man who would hire jerks.
Surprise crossed his face again. Was it because he they hadn’t met before? It was very possible. He was hard to read, Alex realized and frowned slightly. Then she looked down, biting her cheek as she pretended that something else had caused her to frown.
“Well,” he said slowly, thinking hard on something. “I hope you‘ve been fitting in. I need to go again.” His voice broke into a mumble and he looked away, then shuffled back to what Alex could guess was an office, her eyes almost widened, confused. Who was this guy anyway? He seemed like such an outsider somehow. Not that it mattered, really. Big guy like him could only mean trouble.
She shrugged to herself, put the gun back in the storage and headed back to her own office to get a few hours of sleep.
I nästa del får hon skallbenet spräckt av ett basebollträ. Whoop.
(Låtar under tiden jag skrivit detta inlägg:
Scouting for Girls - Elvis ain't dead
Aqualung - Another little hole)
Det gör ont inombords. Aj. Aj. Aj. Det krävs så lite för att tända ångestflamman.
En promenad, sen skriver jag mer.
Mår bättre, har morötter och cola och vitlöksdip och ska se på 28 days later med Joe.
Okej, vi såg inte på 28 days later utan övertalade pappa att bränna CSI säsong 6 istället, så vi såg på den.
Klockan är nu 02:40 och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill sova, men jag vågar nästan inte lägga mig i sängen. Den är så stor, så tom. Har suttit och skrivit i en och en halv timme, så även om jag inte skrev på bloggen så skrev jag. Bara mycket kreativare saker.
Har inte haft social kontakt med en utomstående människa (dvs inte jobb eller familj) sen i måndags. Imorgon ska jag ut och bowla med jobbet och på söndag ska jag och Ish se Watchmen of fangirla oss som vi gör när vi ser på nördfilm.
Jag vet inte riktigt. Det finns en tomhet som jag försöker fylla upp, men det går inte så bra.
Någon snygg knarkarkille som är intresserad? Haha. Internal joke.
Istället för att jag ska babbla på (vad är babbla när man skriver?) läs det jag har spenderat de senaste timmarna på. Eller, den delen av det som är färdig.
Moonlight shone in through the window in the office. Her office. It felt so odd, thinking that. Alex swept back her curtain of red hair, leaning against the window. She couldn’t sleep, too many thoughts occupying her mind. She could use a drink right now.
“Can‘t believe I‘m back in New York,” she mumbled to herself. Back in New York for the first time in five years. For the first time in her life, she was also in a position of power - being newly appointed as a Team Leader for the New York division of the organization known from the inside as the Hunters. She had served for the past 15 months in the Los Angeles division, and been referred by her Team Leader and the Head of Operations to this post.
She couldn’t believe only two years ago she had been dancing around poles for drooling, droning, middle-aged men.
She walked over to the desk, unused and clean, only a few pieces of paper and one framed photo there. Picking up the photo, she studied it carefully - it showed a woman who looked only a few years older then her and a girl of three - her mother, Suzanne and her daughter, Jessica. Of course, the people here would never guess that was the way it was, that she, 23 years old, had a daughter of four and that the woman, who looked barely 30, was her mother. Sometimes, even Alex herself had trouble imagining it.
Sitting down, Alex let out a sigh. “What am I supposed to do?” she mumbled, pulling up her legs and feeling very much like a little girl right then. “Can‘t just sit here,” she muttered, closing her eyes. “But I‘m really not tired.”
The habit had come when she had gotten Jessica. Talking to herself. Back then, she had been talking to the baby of course, but she had gotten used to talking out loud and still did when she was alone.
Feeling too nervous to sit still, she stood up again, pushing back the red hair once more. She stood tall, straight-backed and proud, much taller than the average woman at 189 cm. Her body was slimmed and athletic; once upon a time, she had won nation-wide dancing competitions and had been near a professional career as a proper dancer. Now, her body was hardened by little over a year of hunting zombies, but she still retained the elegance of a dancer.
Pulling on a blue cardigan, she decided to head down to the shooting range. Target practice would always let her vent frustration, why not help her relax a little? Besides, it was always important to practice, and she hadn’t tried sniping in some time.
It took her some time to find her way, but she felt better moving around instead of staring at the traffic from the window in her office. “My office,” she said the words out loud to get a better feel of them. The words tasted weird in her mouth.
Eventually, she managed to find the shooting range, located well below ground level, just above the holding cells. William had explained most things to her, and she knew the shooting range was the zone of a man named Tony. She had been there a week (though this was her first night shift) and still hadn’t met the man. He was Head of Weapons Development and doubled as a TL when Cecil wasn’t available, but now he wouldn’t have to do that as much anymore since they had gotten funding for one more team. Alex’ team.
The shooting range was silent, but the familiar feeling of guns stayed in the walls. The first time Alex had held a gun, she had been twelve. One of their neighbors had decided, after Suzanne had broken up with a particularly creepy and stalker-ish man, that she needed extra protection. Suzanne had refused, saying she had no intent to ever use a gun, but a few days later Alex had visited the neighbor and said that she could take the gun. So she could protect her mom, she told him, and he had laughed, but then he had also told her that she was a good girl. They had gone to a forest not too far away, and he had shown her how to shoot and let her fire some shots.
She hadn’t used the gun at any other time but that, and it lay, unused, in her bedside drawer. When she had joined the hunters, she had gotten a license to carry a concealed weapon, and since then she always carried the standard Glock with her out of fear of a zombie outbreak. She had also learnt how to properly use heavier weapons, and even though it was fairly ineffective she loved using sniper rifles.
She found the gun storage and took her time, running her fingers over the guns to get the proper feel, lifting them and feeling them. She was well-trained in AK-47s and both automatic and semi-automatic weapons. She disliked shotguns because they were too messy. Handguns were great, but sometimes they lacked the proper force. Her absolute preference was staying behind at a safe and hidden location above an open space, aiming with a sniper or a hunting rifle and hitting everything in sight in the head.
Picking up a hunting rifle, she felt it in her arms, aiming it carefully, then headed out to the shooting range. Being alone in there, she opted not to take any protection. She leaned the rifle carefully against the edge and pulled off the cardigan. Other then that, she was wearing a black tank top with thick straps, cargo pants, and heavy boots. Since she was so new they had decided not to allow her field missions just yet, thus she was still in civilian clothes.
She picked up the rifle again and aimed at her target. This was a zen state, a state of calm and peace of mind, she had to be relaxed and in focus. She fired. She reloaded. She fired again. The sound of the gun shot pierced her mind, broke through her thoughts and shattered her anxiety.
Being so focused on her aim, she never heard his footsteps as he approached, wondering who was up at this hour. She didn’t notice when he stopped dead in his step, and as such couldn’t see his jaw drop from the sight.
Now, Tony wasn’t a man to be surprised, even less so to show it. But it was late, he hadn’t slept in many hours and she was just so damn beautiful. Dark, fiery red hair cascaded down her round shoulders, ending just above the slimmed waist. She was on one knee, face entirely focused on her aim, her defined jaw line set with determination, her eyes narrowed as she peered into the scope. The arm holding the rifle steady was elegantly muscled, the wrist thin and the hand steady.
He drew a breath as his eye wandered down, taking in the natural curves of the hair, then gazing over her body, framed by the plain tank she was wearing. Her back was straight, she wasn’t very curvy - he would assume her hips were more shaped from a straight-on view, but like this her… chest was shown, hinted behind the arm, and her lower body was generally hidden beneath the baggy combat-pants. Her skin was very pale, especially in contrast with the vivid hair.
Just as he managed to reattach his jaw, she stood up, stretching. She was nearly as tall as he was, unusually tall for a woman, and frankly she seemed like more of a model then someone who knew how to use guns. The way she held the rifle showed that she wasn’t just some wannabe either, she knew what she was doing. That made him very interested.
Alex turned around, her eyes widening from the surprise that someone was standing there, watching her, and she gasped, her heart jumping from fright. “Oh,” she said after a few seconds, straightening up and smiling. “I didn‘t see you there,” she walked forward, but her walk was so effortless he might nearly have called it floating, even though she was wearing heavy combat boots. She put the safety back on the rifle before hitching it over her shoulder by the strap, and stretching out a hand. “Alex Jones,” she said confidently. “And I guess you‘re Tony, uh, Congelati?”
He slowly stretched out his own hand, and they shook, her grip every bit as firm as his only very different. “Yeah,” he muttered, leaving it at that. They stood in silence for a while, before she turned back to check how she did on the shooting. The target had come back, and she had gotten within the inner circle on almost all her shots.
“You uh, you shoot good,” he said finally, pointing needlessly to the target. She smiled. “Thank you,” she said sweetly. Pale hand shot up to push back the mane of hair, which seemed to threaten to consume her thin shoulders. Tony looked a little confused. “When did you come here?”
She shrugged, still smiling politely, but there was a protective wall behind her green eyes. “Don‘t think I‘ve been down here long, thought everyone would be asleep by now.” He shook his head. “Not the shooting range. How long have you been at this office?” he sounded honestly confused.
Crossing her arms, she waited with her answer, taking the moment of silence to study him. He was taller then she, something not many managed, but only by about a decimeter, she guessed. His face was broad, square, his jaw line very strong. His eyes were warm, but guarded, his skin tanned, his hair dark. She couldn’t see what color because there weren’t many lights on. His neck was thick, his shoulders broad, huge, and even though the height difference wasn’t that pronounced he could have been towering over her. But he didn’t - introversion shone through his body language. Large, burly arms clung close to the thick chest, his arms crossed as hers. He wore a light-colored t-shirt that clung to his upper body, and it was hard for her not to notice just how muscular he had to be.
As he noticed that she was looking him over, his jaw tightened, nearly clenching. This surprised her, and she almost took a step back, but stopped herself before the impulse shot through her body enough to see it. It was like she was on his territory, an invader, a foreign object, one that both piqued his curiosity and threatened his turf. Which in itself was a rather ridiculous thought and she almost laughed out loud, wondering where it had come from.
“I‘ve been here a few weeks,” she said carefully, smiling, trying to relax again. It might be paranoid, but large men did intimidate her, whether she wanted to admit it or not. The last few years before she had found the Hunters had put their trace on her, but even so, she shouldn’t judge this man in front of her. William was a very decent man, and he did not seem like the type of man who would hire jerks.
Surprise crossed his face again. Was it because he they hadn’t met before? It was very possible. He was hard to read, Alex realized and frowned slightly. Then she looked down, biting her cheek as she pretended that something else had caused her to frown.
“Well,” he said slowly, thinking hard on something. “I hope you‘ve been fitting in. I need to go again.” His voice broke into a mumble and he looked away, then shuffled back to what Alex could guess was an office, her eyes almost widened, confused. Who was this guy anyway? He seemed like such an outsider somehow. Not that it mattered, really. Big guy like him could only mean trouble.
She shrugged to herself, put the gun back in the storage and headed back to her own office to get a few hours of sleep.
I nästa del får hon skallbenet spräckt av ett basebollträ. Whoop.
(Låtar under tiden jag skrivit detta inlägg:
Scouting for Girls - Elvis ain't dead
Aqualung - Another little hole)
I don't want you but
Så, här sitter jag, ett glas vin framför mig och en galen natt på jobbet bakom mig. Jag har inte skrivit på ett tag, av en rätt enkel anledning - jag tycker inte om att skriva här när jag mår dåligt.
Hela veckan har bestått rätt mycket av ångest, ända sen i fredags förra veckan. Innan dess egentligen, hela februari var rätt mycket ångest men den här veckan på ett annat sätt. Ytterligare en anledning att jag inte skrivit - jag vill inte erkänna, för mig själv eller andra, hur ont det egentligen gjorde. Det är inte en sammankoppling med det faktiska sveket, jag kan tänka på det utan att känna ångest eller så, men en underliggande ångest har markerat allting den här veckan. Därav att jag tagit små söta piller nästan varje kväll.
Jobbet är i alla fall snällt, Binnberg (chefen) jobbade ikväll och han sa att jag gjorde ett mycket bra jobb. Jag fick också veta att Maya inte får tillsvidareanställning, vilket gjorde mig lite ledsnare. Jag tycker om Maya, det slår mig varje gång hon jobbar hur underbar hon är. Men vi är på krama-varandra-hejdå-stadiet, så jag kan nog få hennes msn eller nåt. I smell a new friend!
Jag har på något sätt för mycket tid att tänka. Jag dränker min dötid i Something Awful eller i Edward Cullen. I onsdags ringde Gröna Lund och informerade att jag tyvärr inte fått jobbet. Jag orkar inte riktigt bry mig faktiskt.
Det här vinet är rätt gott för att vara rödvin. Inte sådär groteskt äckligt som första klunken kan vara ibland. Inte lika gott som vinet jag och Lovi drack förra helgen dock, det var gott vin, även om det bringar lite sämre minnen med sig. Usch, jag ska inte tänka på det, då får jag lust att bara svepa ner rödvinet och försöka glömma lite.
Det som stör mig allra mest är att jag inte kan sluta tänka på Fei. Jag saknar honom konstant, låtar triggar tankar och jag kan inte sluta. Samtidigt oroar jag mig väldigt mycket för Char, men med honom har jag lärt mig - om jag inte skickar sms med frågor behöver jag inte förvänta mig svar, därför skickar jag aldrig några frågor för jag skulle inte klara om han inte svarar. Särskilt idag känner jag, det är den 14e. Jag skickade sms '<3' i tisdags, den 10e, jag var fullt medveten hela dagen om att det var ett år sedan Strumpan, en annan, tog livet av sig.
Suicidalitet, woohoo!
Nästa månad är det fyra år sedan jag och Char blev tillsammans, och jag undrar om jag kommer känna av det den natten, den där specifika natten. Jag har minnen som är så klara och samtidigt minns jag alldeles för lite. Jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt. Samtidigt betyder april också att det är två år sedan Sigge - och den dagen minns jag så fruktansvärt väl, så fruktansvärt väl för vi var här, hemma hos mig, och mitt rum ser ut som det gjorde då och jag minns hur han grät och grät och grät och hur jag gick till jobbet helt död efteråt, rivmärken över armarna för att jag ville skada mig själv och helt avskärmad från verkligheten.
Jag har en filosofi av att inte ångra saker, utan se det positiva mina misstag förde med sig om det så bara är att jag lärt mig från dem. Men det finns en sak jag verkligen, verkligen ångrar, och det är hur jag betedde mig angående Sigge. Jag var så dum, så egoistisk. Bland annat sa jag en gång, "Jag önskar att det var jag, inte Sigge, som dött, så skulle du i alla fall ha honom kvar." Jag menade varje ord av det, och jag skulle fortfarande byta plats för Charlie förtjänar inte den sorgen.
Jag har gjort så många misstag, men jag känner att nu har jag äntligen tagit lärdom av dem och jag håller på att växa upp. Jag är inte klar på långa vägar men jag vet att jag har mognat på ett helt annat sätt än förr.
På onsdag kommer Ellie, underbara vackra Ellie, den första flickan jag var kär i (även om jag inte visste det då) till Kallhäll och vi ska ta en fika och prata. Första gången jag ser henne på många, många år. Vi har inte setts på fem år. Ändå pratar vi som om inget hänt, i alla fall över msn. Jag är nervös, men samtidigt känns det bra.
Annars vet jag inte. Det finns så myckt jag skulle vilja göra. Så mycket att sakna. Jag får ingen ordning på mitt liv, utan allt bara flyter på och januari blev februari blev mars och snart får jag panik eller något, allting försvinner från mig och jag är inte ens medveten om det.
Jag saknar en anledning att ha den andra halvan av min säng ren och bäddad.
(Låt: The Coral - Dreaming of You)
Hela veckan har bestått rätt mycket av ångest, ända sen i fredags förra veckan. Innan dess egentligen, hela februari var rätt mycket ångest men den här veckan på ett annat sätt. Ytterligare en anledning att jag inte skrivit - jag vill inte erkänna, för mig själv eller andra, hur ont det egentligen gjorde. Det är inte en sammankoppling med det faktiska sveket, jag kan tänka på det utan att känna ångest eller så, men en underliggande ångest har markerat allting den här veckan. Därav att jag tagit små söta piller nästan varje kväll.
Jobbet är i alla fall snällt, Binnberg (chefen) jobbade ikväll och han sa att jag gjorde ett mycket bra jobb. Jag fick också veta att Maya inte får tillsvidareanställning, vilket gjorde mig lite ledsnare. Jag tycker om Maya, det slår mig varje gång hon jobbar hur underbar hon är. Men vi är på krama-varandra-hejdå-stadiet, så jag kan nog få hennes msn eller nåt. I smell a new friend!
Jag har på något sätt för mycket tid att tänka. Jag dränker min dötid i Something Awful eller i Edward Cullen. I onsdags ringde Gröna Lund och informerade att jag tyvärr inte fått jobbet. Jag orkar inte riktigt bry mig faktiskt.
Det här vinet är rätt gott för att vara rödvin. Inte sådär groteskt äckligt som första klunken kan vara ibland. Inte lika gott som vinet jag och Lovi drack förra helgen dock, det var gott vin, även om det bringar lite sämre minnen med sig. Usch, jag ska inte tänka på det, då får jag lust att bara svepa ner rödvinet och försöka glömma lite.
Det som stör mig allra mest är att jag inte kan sluta tänka på Fei. Jag saknar honom konstant, låtar triggar tankar och jag kan inte sluta. Samtidigt oroar jag mig väldigt mycket för Char, men med honom har jag lärt mig - om jag inte skickar sms med frågor behöver jag inte förvänta mig svar, därför skickar jag aldrig några frågor för jag skulle inte klara om han inte svarar. Särskilt idag känner jag, det är den 14e. Jag skickade sms '<3' i tisdags, den 10e, jag var fullt medveten hela dagen om att det var ett år sedan Strumpan, en annan, tog livet av sig.
Suicidalitet, woohoo!
Nästa månad är det fyra år sedan jag och Char blev tillsammans, och jag undrar om jag kommer känna av det den natten, den där specifika natten. Jag har minnen som är så klara och samtidigt minns jag alldeles för lite. Jag vet ännu inte om det är bra eller dåligt. Samtidigt betyder april också att det är två år sedan Sigge - och den dagen minns jag så fruktansvärt väl, så fruktansvärt väl för vi var här, hemma hos mig, och mitt rum ser ut som det gjorde då och jag minns hur han grät och grät och grät och hur jag gick till jobbet helt död efteråt, rivmärken över armarna för att jag ville skada mig själv och helt avskärmad från verkligheten.
Jag har en filosofi av att inte ångra saker, utan se det positiva mina misstag förde med sig om det så bara är att jag lärt mig från dem. Men det finns en sak jag verkligen, verkligen ångrar, och det är hur jag betedde mig angående Sigge. Jag var så dum, så egoistisk. Bland annat sa jag en gång, "Jag önskar att det var jag, inte Sigge, som dött, så skulle du i alla fall ha honom kvar." Jag menade varje ord av det, och jag skulle fortfarande byta plats för Charlie förtjänar inte den sorgen.
Jag har gjort så många misstag, men jag känner att nu har jag äntligen tagit lärdom av dem och jag håller på att växa upp. Jag är inte klar på långa vägar men jag vet att jag har mognat på ett helt annat sätt än förr.
På onsdag kommer Ellie, underbara vackra Ellie, den första flickan jag var kär i (även om jag inte visste det då) till Kallhäll och vi ska ta en fika och prata. Första gången jag ser henne på många, många år. Vi har inte setts på fem år. Ändå pratar vi som om inget hänt, i alla fall över msn. Jag är nervös, men samtidigt känns det bra.
Annars vet jag inte. Det finns så myckt jag skulle vilja göra. Så mycket att sakna. Jag får ingen ordning på mitt liv, utan allt bara flyter på och januari blev februari blev mars och snart får jag panik eller något, allting försvinner från mig och jag är inte ens medveten om det.
Jag saknar en anledning att ha den andra halvan av min säng ren och bäddad.
(Låt: The Coral - Dreaming of You)
Ashtray thoughts
Har inte skrivit på ett tag här. Inte så mycket att säga egentligen, fredagen var mycket trevlig, sake är äckligt, rollspel är wunderbar.
Lördag, trevligt, nivå 22 sen hem efter några shots på Banken i Kallhäll. Mysko ställe.
Söndag, Prince of Persia i 10 timmar och nu är jag helt fastkörd på bosshelvetet och det är så tråkigt att göra om och om och om igen.
Måndag, slött, försökte spöa bossen igen, sen jobb vilket var rätt chill för det var Martin som jobbade :3
Idag? Jobb i tre värdelösa timmar sedan förbi Kallhäll för att hämta ut resten av Twilight-serien.
Tittade in i bloggen för att se om jag hade skrivit och nej, det har jag inte. Jag har, i en stund av extrem svaghet, köpt Twilight. Joe ville ha den och jag tänkte why not, kan lika gärna göra henne lite glad och så får jag mig ett gott skratt över hur dålig den här boken är. För det måste den vara.
Så på kvällen när jag ska sova (för jag jobbade dagen efter, 15-00) bestämmer jag mig för att jag läser ett kapitel eller två, får mig ett gott skratt och sen sover jag. WRONG. Fyra timmar senare TVINGAR jag ifrån mig boken för att jag måste sova. Nästa natt? Jag läste till sex på morgonen, altså ca sex timmar. Då var boken slut. Sedan dess har jag inte fått Edward Cullen ur mitt huvud, han infekterar mina tankar och mitt humör och jag kan, när som helst, vid till synes random tillfällen brista ut i en lång, längtande suck och om någon frågar säger jag bara "Edward Cullen". Ish har tvingat mig att säga hela hans namn för annars blir hon förvirrad och får bilder av hennes Edward, också odöd men mer åt zombie-hållet.
Twilight altså. Det som verkligen slog mig är att boken är inte bra. Huvudkaraktären är sjukligt-klumpig-men-alla-tycker-det-är-gulligt, alla killar på skolan slås genast av hennes otroliga skönhet och flera verkar bli blixtförälskade redan första dagen och svartsjuka på alla andra killar hon pratar med, hon pratar ofta om hur mogen hon är, hamnar alltid i farliga situationer på något sätt och är allmänt en MARY-SUE. Edward Cullen, glittrande vampyr indeed, har visserligen kraften att charma vem som helst (till och med mig) men han har så många humörsvägningar att jag hade lust att lägga ner boken bara för att försöka hänga med, något jag dock inte kunde göra. Han växlar blixtfort mellan att vara vänlig, charmig, omtänksam till iskall och ilsken. Ibland känns det som om de säger en sak i dialog till varandra och sedan helt glömmer bort vad de sa, för nästa sak har ingenting med det första att göra eftersom de båda helt bytt humör.
Varför läste jag det då? Först och främst för min gamla svaghet för vampyrer och för romantiska noveller. Jag hatar chickflics, men som jag sa till Joe imorse är det här en chick-fic och jag har altid tyckt om sådana, oavsett hur cheesy de är. För det andra så har författaren (Stephanie Meyers) lyckats med något som de allra flesta författare söker - hon vet hur man skriver för att fånga en läsare. Inte konstanta cliffhangers eller så, utan det är något i orden. Vem som helst kan slänga ihop några ord och kalla det en berättelse, men det krävs talang för att fånga en läsare, för att få dem att vilja ha mer (och mer och mer och till slut har man helt plötsligt köpt alla tre uppföljare!) och att verkligen inte vilja lägga ner boken.
Well, those were my two cents. Jag återkommer när jag läst klart hela serien, för jag ser så fram emot möjligheten av ett krig mellan vampyrer och varulvar (mums!) och ifall Edward faktiskt gör Bella till en vampyr, något som känns rätt självklart egentligen men man vet aldrig.
Sen läser jag just nu, i väntan på uppföljarna, I am Legend av Richard Matheson som hittils är väldigt fascinerande om inget annat, så den ska jag väl också skriva om senare. Nu måste jag klä på mig, work awaits!
(Låt: Tom McRae - Killing Balloons)
Lördag, trevligt, nivå 22 sen hem efter några shots på Banken i Kallhäll. Mysko ställe.
Söndag, Prince of Persia i 10 timmar och nu är jag helt fastkörd på bosshelvetet och det är så tråkigt att göra om och om och om igen.
Måndag, slött, försökte spöa bossen igen, sen jobb vilket var rätt chill för det var Martin som jobbade :3
Idag? Jobb i tre värdelösa timmar sedan förbi Kallhäll för att hämta ut resten av Twilight-serien.
Tittade in i bloggen för att se om jag hade skrivit och nej, det har jag inte. Jag har, i en stund av extrem svaghet, köpt Twilight. Joe ville ha den och jag tänkte why not, kan lika gärna göra henne lite glad och så får jag mig ett gott skratt över hur dålig den här boken är. För det måste den vara.
Så på kvällen när jag ska sova (för jag jobbade dagen efter, 15-00) bestämmer jag mig för att jag läser ett kapitel eller två, får mig ett gott skratt och sen sover jag. WRONG. Fyra timmar senare TVINGAR jag ifrån mig boken för att jag måste sova. Nästa natt? Jag läste till sex på morgonen, altså ca sex timmar. Då var boken slut. Sedan dess har jag inte fått Edward Cullen ur mitt huvud, han infekterar mina tankar och mitt humör och jag kan, när som helst, vid till synes random tillfällen brista ut i en lång, längtande suck och om någon frågar säger jag bara "Edward Cullen". Ish har tvingat mig att säga hela hans namn för annars blir hon förvirrad och får bilder av hennes Edward, också odöd men mer åt zombie-hållet.
Twilight altså. Det som verkligen slog mig är att boken är inte bra. Huvudkaraktären är sjukligt-klumpig-men-alla-tycker-det-är-gulligt, alla killar på skolan slås genast av hennes otroliga skönhet och flera verkar bli blixtförälskade redan första dagen och svartsjuka på alla andra killar hon pratar med, hon pratar ofta om hur mogen hon är, hamnar alltid i farliga situationer på något sätt och är allmänt en MARY-SUE. Edward Cullen, glittrande vampyr indeed, har visserligen kraften att charma vem som helst (till och med mig) men han har så många humörsvägningar att jag hade lust att lägga ner boken bara för att försöka hänga med, något jag dock inte kunde göra. Han växlar blixtfort mellan att vara vänlig, charmig, omtänksam till iskall och ilsken. Ibland känns det som om de säger en sak i dialog till varandra och sedan helt glömmer bort vad de sa, för nästa sak har ingenting med det första att göra eftersom de båda helt bytt humör.
Varför läste jag det då? Först och främst för min gamla svaghet för vampyrer och för romantiska noveller. Jag hatar chickflics, men som jag sa till Joe imorse är det här en chick-fic och jag har altid tyckt om sådana, oavsett hur cheesy de är. För det andra så har författaren (Stephanie Meyers) lyckats med något som de allra flesta författare söker - hon vet hur man skriver för att fånga en läsare. Inte konstanta cliffhangers eller så, utan det är något i orden. Vem som helst kan slänga ihop några ord och kalla det en berättelse, men det krävs talang för att fånga en läsare, för att få dem att vilja ha mer (och mer och mer och till slut har man helt plötsligt köpt alla tre uppföljare!) och att verkligen inte vilja lägga ner boken.
Well, those were my two cents. Jag återkommer när jag läst klart hela serien, för jag ser så fram emot möjligheten av ett krig mellan vampyrer och varulvar (mums!) och ifall Edward faktiskt gör Bella till en vampyr, något som känns rätt självklart egentligen men man vet aldrig.
Sen läser jag just nu, i väntan på uppföljarna, I am Legend av Richard Matheson som hittils är väldigt fascinerande om inget annat, så den ska jag väl också skriva om senare. Nu måste jag klä på mig, work awaits!
(Låt: Tom McRae - Killing Balloons)
