I'm on my own
jag var en idiot som sökte
andra armar att omfamna mig
för trots att andra famnar
passat bättre
så var det alltid Din
som var varmast
tryggast
och minnet är som klarast
när sömnlösheten slår
kanske är det därför jag altid väntar
på utmattning
innan jag ens försöker
men det är inte ensamhet som håller mig
vaken
så mycket som skuld
och saknad
och ja
jag förstår själv
att insikt är meningslös då den kommer
efter man redan förlorat
men jag saknar med varje fiber av min varelse
och det går inte en dag
utan att jag tänker på Dig
och det är bara Du
som får mig att gråta om nätterna längre
ingenting annat slår lika hårt
för varje sång
och varje ord
påminner om dig
de här orden är
precis som tankarna som föreskred dem
förbjudna
egentligen
men du bryter igenom alla mina försvar
utan att du egentligen
riktigt
existerar
orden är förbjudna
ensamheten kryper sig in oavsett poesi som inte fungerar ändå
tvinga mig själv till att skriva orden ändå
Jag saknar Felix.
(wow, sockerdricka flashbacks, how weird.)
Vackert som alltid. Men varje gång jag läser detta känns det som Moulin Rouge har fel.
"The greteast thing..."
