she calls my name
Jag har funderat mycket på det här med träning den senaste veckan eller så, och jag såg precis ett program om överviktiga barn i Storbrittanien (som pepp när jag var på maskinen). Och jag slogs precis av en väldigt, väldigt bra sak.
Jag har ju haft ätstörningar på sätt och vis, jag har överätit och ätit dåligt väldigt länge. Mat har varit svårt för mig, och kroppsideal har varit väldigt svårt. Jag har varit på den punkt där jag velat skära bort delar av mig själv, jag har absolut hatat hur jag sett ut och hur min kropp kändes. Att tänka tillbaka på det gör det intressant, att känna skillnaden. Den är enorm.
Just nu trivs jag med mig själv, och jag trivs med vem jag är. Jag vet att andra ser mig, att andra tycker jag är snygg. Jag är charmig, jag är gullig och jag är intressant, samtidigt har jag tillräckligt med tuffhet för att få ett visst mått av respekt.
Men jag har tröttnat på att känna hur vissa delar av mig dallrar. Jag struntar blankt i vad jag väger för tillfället, även om jag vet att det är mer än jag borde väga. Jag vet att min kropp ser snygg ut, och jag känner mig nöjd som jag är, men jag skulle inte ha något emot att tighta lite. Skaffa lite muskler. Det är svårt att förklara hur, trots att jag vill det här, så känner jag inget behov av det. Kanske det är för att jag inte gör det för någon annan, utan för mig själv. Jag har ont i kroppen hela tiden, särskilt i ryggen. Och jag har dessutom märkt att när jag tränar är jag mycket mindre sugen på sött, precis som när jag är hungrig så blir jag mer sugen på mat.
Det känns så svårt att sätta i ord på något sätt. Men det känns bra ändå, dels att jag mår så mycket bättre nu och dels för att jag insåg att hur mycket jag väger spelar ingen roll alls för mig. Hur mycket skräp jag ätit spelar inte heller någon roll.
Det som spelar roll är att jag inte kan jogga vägen till busshållplatsen utan att få en typ astmaattack, att jag bara nästan klarar av att gå fort till jobbet utan att bli andfådd (hjälper inte att jag röker på den vägen men ändå), att jag får ont i ryggen av minsta lilla. Det är det som spelar roll. Jag rör på mig alldeles för lite helt enkelt, och det måste sluta. Om jag dessutom kan se lite bättre ut på köpet, genom att träna upp armar och rygg och få lite muskler, why not?
Var väl ungefär det jag hade att säga. Jag älskar mig själv. :)
(Tittar på Sex and the City)
Jag har ju haft ätstörningar på sätt och vis, jag har överätit och ätit dåligt väldigt länge. Mat har varit svårt för mig, och kroppsideal har varit väldigt svårt. Jag har varit på den punkt där jag velat skära bort delar av mig själv, jag har absolut hatat hur jag sett ut och hur min kropp kändes. Att tänka tillbaka på det gör det intressant, att känna skillnaden. Den är enorm.
Just nu trivs jag med mig själv, och jag trivs med vem jag är. Jag vet att andra ser mig, att andra tycker jag är snygg. Jag är charmig, jag är gullig och jag är intressant, samtidigt har jag tillräckligt med tuffhet för att få ett visst mått av respekt.
Men jag har tröttnat på att känna hur vissa delar av mig dallrar. Jag struntar blankt i vad jag väger för tillfället, även om jag vet att det är mer än jag borde väga. Jag vet att min kropp ser snygg ut, och jag känner mig nöjd som jag är, men jag skulle inte ha något emot att tighta lite. Skaffa lite muskler. Det är svårt att förklara hur, trots att jag vill det här, så känner jag inget behov av det. Kanske det är för att jag inte gör det för någon annan, utan för mig själv. Jag har ont i kroppen hela tiden, särskilt i ryggen. Och jag har dessutom märkt att när jag tränar är jag mycket mindre sugen på sött, precis som när jag är hungrig så blir jag mer sugen på mat.
Det känns så svårt att sätta i ord på något sätt. Men det känns bra ändå, dels att jag mår så mycket bättre nu och dels för att jag insåg att hur mycket jag väger spelar ingen roll alls för mig. Hur mycket skräp jag ätit spelar inte heller någon roll.
Det som spelar roll är att jag inte kan jogga vägen till busshållplatsen utan att få en typ astmaattack, att jag bara nästan klarar av att gå fort till jobbet utan att bli andfådd (hjälper inte att jag röker på den vägen men ändå), att jag får ont i ryggen av minsta lilla. Det är det som spelar roll. Jag rör på mig alldeles för lite helt enkelt, och det måste sluta. Om jag dessutom kan se lite bättre ut på köpet, genom att träna upp armar och rygg och få lite muskler, why not?
Var väl ungefär det jag hade att säga. Jag älskar mig själv. :)
(Tittar på Sex and the City)
Kommentarer
Postat av: Dorothea
Sex and the City, yay!
Jag älskar att träna, man känner sig så cool efteråt, och man märker resultat. Vill du ha en starkare rygg så borde du absolut börja träna, ingen bra grej att få ryggskador innan du fyllt 20...
Postat av: Zoftis
Jag bli tvärtemot av sådana där brittiska program, de opeppar mig och talar om hur fult allt är.
Träning är en grej som leder till nåt bra men ändå vår tids största gissel.
Och ja, jag är avundsjuk på att du kan älska dig själv. Det tycks underbart :)
Trackback
