This is just a test take it with love and you will pass
Muahahha! Jag överlevde förkylningen!
Okej, den är inte helt borta, men jag är absolut på förfriskningsvägen. :)
Men AUGH vad folk ska hålla på. I helgen har TVÅ av mina arbetskollegor försökt att prata med mig om deras känslor för mig. Den ena satt hela min rast, när jag var slutkörd, megasjuk och bara ville sova alternativt slå något och pratade om hur jag måste ge honom en chans, och att jag inte kunde veta om jag var intresserad eller inte om jag inte gav honom en chans utanför jobbet. Jag försökte till och med köra på jag-har-kanske-en-flickvän-på-g kortet utan lycka, efter att han inte accepterade att jag sa att jag inte var intresserad.
Min lösning? Nästa gång han frågar ska jag bara säga rakt ut, jag är inte intresserad och jag är inte attraherad av dig. Punkt slut.
Den andra är knepigare, för jag är lite småintresserad, men inte av ett förhållande. Jag är lite småintresserad för han har en så jävla snygg kropp. Smal och muskulös. Yummie. Men samtidigt skulle det bara bli komplicerat, för vi jobbar tillsammans och det skulle skapa problem mellan honom och den andra killen. Jag orkar inte med det. Dessutom tror jag han tycker om mig på ett helt annat sätt. Där har jag ingen lösning ännu.
SEN har Stalkern börjat ringa mig igen. Idag (måndag dvs) har han ringt mig 10 gånger totalt. Irriterande! Han väckte mig imorse! Visserligen en halvtimme innan min väckarklocka ringde och det var efter tolv men i alla fall! Lösning: Skicka ett sms och säga åt honom att sluta ringa och att han borde ha fattat vinken i och med att jag inte svarat på tre veckor. Kan man säga desperat eller vad?
Slutligen börjar jag bli riktigt irriterad på vem det nu är som bestämmer över livet i sin helhet. Varför ska jag vara hur snygg som helst och hur intressant som helst, men bara få killar efter mig som jag inte är intresserad av? VARFÖR kan inte Molnis höra av sig? Visst, vi är aldrig online samtidigt och visserligen pratar vi en hel del när han nu har tid, men AUGH! Där har jag å andra sidan bestämmt mig för att allt som behövs är att vi lär känna varandra bättre sen kommer det flyga kärlek överallt. Det är bestämmt så. Måste bara få tag på den jäveln! Får prata lite med Ish om det, se om jag kan utnyttja hennes vänner litegrann.
Jaja. Det är så livet är. Jag ska ta någon ledig eftermiddag / kväll här snart och genomföra mitt ord till Sandyshrew, dvs skriva ett inlägg om min egna perversa blodslust. Dock kräver det en trigger, och i mitt fall är den säkraste triggern att titta på 28 dagar senare (vilket gör mig sjukt kåt av någon anledning) och sedan Hannibal. Hannibal i sig är rätt seg som film, men vid en punkt i filmen slår det bara om i mitt huvud och upp till den punkten har mitt undermedvetna byggt upp en rätt stabil bas. Sedan är jag bara galen, sist jag såg den gick jag till jobbet efteråt och hela kvällen föreställde jag mig att jag skulle skära upp halsen på varannan gäst som kom, inte för att de var irriterande utan bara för att jag ville se hur blodet rann. Intressant kväll kan jag säga.
Men nu ska jag faktiskt sova, ska upp om sex timmar för att följa med darling Ish till sjukhuset för dropp. Det betyder att jag ska knarka energidricka, och jag blir sjukt hypad av energidricka märkte jag sist. Orden rinner ur munnen på mig och jag kan inte sluta prata alls.
Så jag lämnar er med denna bild som jag jobbat på för ett tag sen.
Bai!
(Låt: Kimya Dawson - Anthrax tack Sandyshrew, jag hade nästintill glömt den underbara Kimya Dawson!)
Okej, den är inte helt borta, men jag är absolut på förfriskningsvägen. :)
Men AUGH vad folk ska hålla på. I helgen har TVÅ av mina arbetskollegor försökt att prata med mig om deras känslor för mig. Den ena satt hela min rast, när jag var slutkörd, megasjuk och bara ville sova alternativt slå något och pratade om hur jag måste ge honom en chans, och att jag inte kunde veta om jag var intresserad eller inte om jag inte gav honom en chans utanför jobbet. Jag försökte till och med köra på jag-har-kanske-en-flickvän-på-g kortet utan lycka, efter att han inte accepterade att jag sa att jag inte var intresserad.
Min lösning? Nästa gång han frågar ska jag bara säga rakt ut, jag är inte intresserad och jag är inte attraherad av dig. Punkt slut.
Den andra är knepigare, för jag är lite småintresserad, men inte av ett förhållande. Jag är lite småintresserad för han har en så jävla snygg kropp. Smal och muskulös. Yummie. Men samtidigt skulle det bara bli komplicerat, för vi jobbar tillsammans och det skulle skapa problem mellan honom och den andra killen. Jag orkar inte med det. Dessutom tror jag han tycker om mig på ett helt annat sätt. Där har jag ingen lösning ännu.
SEN har Stalkern börjat ringa mig igen. Idag (måndag dvs) har han ringt mig 10 gånger totalt. Irriterande! Han väckte mig imorse! Visserligen en halvtimme innan min väckarklocka ringde och det var efter tolv men i alla fall! Lösning: Skicka ett sms och säga åt honom att sluta ringa och att han borde ha fattat vinken i och med att jag inte svarat på tre veckor. Kan man säga desperat eller vad?
Slutligen börjar jag bli riktigt irriterad på vem det nu är som bestämmer över livet i sin helhet. Varför ska jag vara hur snygg som helst och hur intressant som helst, men bara få killar efter mig som jag inte är intresserad av? VARFÖR kan inte Molnis höra av sig? Visst, vi är aldrig online samtidigt och visserligen pratar vi en hel del när han nu har tid, men AUGH! Där har jag å andra sidan bestämmt mig för att allt som behövs är att vi lär känna varandra bättre sen kommer det flyga kärlek överallt. Det är bestämmt så. Måste bara få tag på den jäveln! Får prata lite med Ish om det, se om jag kan utnyttja hennes vänner litegrann.
Jaja. Det är så livet är. Jag ska ta någon ledig eftermiddag / kväll här snart och genomföra mitt ord till Sandyshrew, dvs skriva ett inlägg om min egna perversa blodslust. Dock kräver det en trigger, och i mitt fall är den säkraste triggern att titta på 28 dagar senare (vilket gör mig sjukt kåt av någon anledning) och sedan Hannibal. Hannibal i sig är rätt seg som film, men vid en punkt i filmen slår det bara om i mitt huvud och upp till den punkten har mitt undermedvetna byggt upp en rätt stabil bas. Sedan är jag bara galen, sist jag såg den gick jag till jobbet efteråt och hela kvällen föreställde jag mig att jag skulle skära upp halsen på varannan gäst som kom, inte för att de var irriterande utan bara för att jag ville se hur blodet rann. Intressant kväll kan jag säga.
Men nu ska jag faktiskt sova, ska upp om sex timmar för att följa med darling Ish till sjukhuset för dropp. Det betyder att jag ska knarka energidricka, och jag blir sjukt hypad av energidricka märkte jag sist. Orden rinner ur munnen på mig och jag kan inte sluta prata alls.
Så jag lämnar er med denna bild som jag jobbat på för ett tag sen.
Bai!
(Låt: Kimya Dawson - Anthrax tack Sandyshrew, jag hade nästintill glömt den underbara Kimya Dawson!)
That's not good, it SUCKS
Blargh.
Ni vet hur jag skrev att jag älskar mig själv? I change my mind.
USCH för förkylning, USCH för pollenallergi och ännu mer USCH när båda kommer samtidigt!! Jag är helt förskräckligt snuvig och hostar litegrann, och dessutom ont i halsen. Nu har jag laddat upp med sjumiljoner olika receptfria mediciner, och halsen mår lite bättre tack vare alvedon och både flytande och piller-hostmedicin. Jag kan andas genom näsan men det bränner pga nässpray (aldrig mer!!) och jag måste snyta mig då och då.
Och jag ska jobba tre nätter stägning!
Men jag har inte råd att inte jobba. Jobbigt läge kan man väl säga. Jaja.
Mer Sailor Moon åt folket!
(Nej, jag hade inte så mycket vettigt att säga men efter flera långa smarta inlägg behövde jag bara klaga!)
Ni vet hur jag skrev att jag älskar mig själv? I change my mind.
USCH för förkylning, USCH för pollenallergi och ännu mer USCH när båda kommer samtidigt!! Jag är helt förskräckligt snuvig och hostar litegrann, och dessutom ont i halsen. Nu har jag laddat upp med sjumiljoner olika receptfria mediciner, och halsen mår lite bättre tack vare alvedon och både flytande och piller-hostmedicin. Jag kan andas genom näsan men det bränner pga nässpray (aldrig mer!!) och jag måste snyta mig då och då.
Och jag ska jobba tre nätter stägning!
Men jag har inte råd att inte jobba. Jobbigt läge kan man väl säga. Jaja.
Mer Sailor Moon åt folket!
(Nej, jag hade inte så mycket vettigt att säga men efter flera långa smarta inlägg behövde jag bara klaga!)
she calls my name
Jag har funderat mycket på det här med träning den senaste veckan eller så, och jag såg precis ett program om överviktiga barn i Storbrittanien (som pepp när jag var på maskinen). Och jag slogs precis av en väldigt, väldigt bra sak.
Jag har ju haft ätstörningar på sätt och vis, jag har överätit och ätit dåligt väldigt länge. Mat har varit svårt för mig, och kroppsideal har varit väldigt svårt. Jag har varit på den punkt där jag velat skära bort delar av mig själv, jag har absolut hatat hur jag sett ut och hur min kropp kändes. Att tänka tillbaka på det gör det intressant, att känna skillnaden. Den är enorm.
Just nu trivs jag med mig själv, och jag trivs med vem jag är. Jag vet att andra ser mig, att andra tycker jag är snygg. Jag är charmig, jag är gullig och jag är intressant, samtidigt har jag tillräckligt med tuffhet för att få ett visst mått av respekt.
Men jag har tröttnat på att känna hur vissa delar av mig dallrar. Jag struntar blankt i vad jag väger för tillfället, även om jag vet att det är mer än jag borde väga. Jag vet att min kropp ser snygg ut, och jag känner mig nöjd som jag är, men jag skulle inte ha något emot att tighta lite. Skaffa lite muskler. Det är svårt att förklara hur, trots att jag vill det här, så känner jag inget behov av det. Kanske det är för att jag inte gör det för någon annan, utan för mig själv. Jag har ont i kroppen hela tiden, särskilt i ryggen. Och jag har dessutom märkt att när jag tränar är jag mycket mindre sugen på sött, precis som när jag är hungrig så blir jag mer sugen på mat.
Det känns så svårt att sätta i ord på något sätt. Men det känns bra ändå, dels att jag mår så mycket bättre nu och dels för att jag insåg att hur mycket jag väger spelar ingen roll alls för mig. Hur mycket skräp jag ätit spelar inte heller någon roll.
Det som spelar roll är att jag inte kan jogga vägen till busshållplatsen utan att få en typ astmaattack, att jag bara nästan klarar av att gå fort till jobbet utan att bli andfådd (hjälper inte att jag röker på den vägen men ändå), att jag får ont i ryggen av minsta lilla. Det är det som spelar roll. Jag rör på mig alldeles för lite helt enkelt, och det måste sluta. Om jag dessutom kan se lite bättre ut på köpet, genom att träna upp armar och rygg och få lite muskler, why not?
Var väl ungefär det jag hade att säga. Jag älskar mig själv. :)
(Tittar på Sex and the City)
Jag har ju haft ätstörningar på sätt och vis, jag har överätit och ätit dåligt väldigt länge. Mat har varit svårt för mig, och kroppsideal har varit väldigt svårt. Jag har varit på den punkt där jag velat skära bort delar av mig själv, jag har absolut hatat hur jag sett ut och hur min kropp kändes. Att tänka tillbaka på det gör det intressant, att känna skillnaden. Den är enorm.
Just nu trivs jag med mig själv, och jag trivs med vem jag är. Jag vet att andra ser mig, att andra tycker jag är snygg. Jag är charmig, jag är gullig och jag är intressant, samtidigt har jag tillräckligt med tuffhet för att få ett visst mått av respekt.
Men jag har tröttnat på att känna hur vissa delar av mig dallrar. Jag struntar blankt i vad jag väger för tillfället, även om jag vet att det är mer än jag borde väga. Jag vet att min kropp ser snygg ut, och jag känner mig nöjd som jag är, men jag skulle inte ha något emot att tighta lite. Skaffa lite muskler. Det är svårt att förklara hur, trots att jag vill det här, så känner jag inget behov av det. Kanske det är för att jag inte gör det för någon annan, utan för mig själv. Jag har ont i kroppen hela tiden, särskilt i ryggen. Och jag har dessutom märkt att när jag tränar är jag mycket mindre sugen på sött, precis som när jag är hungrig så blir jag mer sugen på mat.
Det känns så svårt att sätta i ord på något sätt. Men det känns bra ändå, dels att jag mår så mycket bättre nu och dels för att jag insåg att hur mycket jag väger spelar ingen roll alls för mig. Hur mycket skräp jag ätit spelar inte heller någon roll.
Det som spelar roll är att jag inte kan jogga vägen till busshållplatsen utan att få en typ astmaattack, att jag bara nästan klarar av att gå fort till jobbet utan att bli andfådd (hjälper inte att jag röker på den vägen men ändå), att jag får ont i ryggen av minsta lilla. Det är det som spelar roll. Jag rör på mig alldeles för lite helt enkelt, och det måste sluta. Om jag dessutom kan se lite bättre ut på köpet, genom att träna upp armar och rygg och få lite muskler, why not?
Var väl ungefär det jag hade att säga. Jag älskar mig själv. :)
(Tittar på Sex and the City)
Tell me what you've done now
Jag orkar inte. Går det att ge upp?
Jag hade tänkt, inspirerad av Thea, skriva ett inlägg om kärleken (läs här). Min erfarenhet av kärlek är rätt mycket annorlunda än hennes, trots allt, och jag har många tankar och ideer om det. Jag trodde aldrig att det här är det som jag skulle komma fram till.
Bakgrundshistorian måste ju fås fram, då jag var på studentskiva tisdag kväll och efteråt åkte in till akuten på St Görans eftersom Ish hade så ont att hon inte kunde gå. Ett besök som var totalt onödigt då de bara sa att hennes blodvärden var normala och gav henne diklofenak, som inte längre hjälper alls, efter fyra timmar. Av detta drog jag slutsatsen att personalen är idioter, nästa gång åker vi till Karolinska, och sjukhusgolv må vara alldeles för kalla för att sova på men man kan fortfarande svimma och ligga däckad i en timme eller så.
I alla fall.
På studentskivan, precis när vi kommit dit, stötte jag på något som verkade till att börja med som en väldigt trevlig överraskning, nämnligen att Cloud var där. Cloud från UC, som jag har skrivit om några gånger. Och som verkar vanligt för mig vid det här laget, så var mina känslor lika starka nu när vi pratade lite över en cigarett eller två (han feströker) som då. Med andra ord, jag är kär.
Den här insikten slog mig hårt och nu när jag skriver den så gör det ont inombords. Inte för att det är garanterat att det är olyckligt, tvärtom är vi relativt övertygade om att han tittade mot mig hela kvällen även om han inte ville dansa med mig och han log mot mig ett flertal gånger. Inte för att jag inte vill vara kär i honom, igen tvärtom då han är helt fucking gorgeous och har en kropp perfekt för det jag är attraherad utav, till och med mer attraherad igår då jag fick se hans riktiga hår istället för peruken. Dessutom är han 23, har jobb och egen bil och lägenhet. Han är intresserad av cosplay, av anime och konvent och spel, utan att vara överdrivet nördig, och han tränar flera gånger i veckan. Wow är allt jag har att säga helt enkelt, han är underbar.
Det som slår mig så hårt är rädslan som helt plötsligt följde med insikten. Helt plötsligt förstod jag allt som hänt mig de senaste månaderna när det kommer till killar, med en början, så som jag ser det, hos Alvin, min senaste pojkvän (augusti - oktober). Med Alvin kunde jag inte vara mig själv. Med honom hade jag en facad, en mask uppe hela tiden för jag ville inte att han skulle se när jag mådde dåligt. Han hade inte kunnat hantera det, han kunde inte hantera det. Han var för omogen helt enkelt. Men sedan honom, och sedan incidenten med min far i december som gjorde att jag har inte automatisk fight-or-flight mot i stort sett alla killar jag träffar på krogen eller annars (med undantag av konvent, för där är det myspyskänsla hela tiden i alla fall) och det har gjort att jag varit väldigt frånvarande mot killar.
Jag har varit kylig, överlägsen, när de gett mig komplimanger har jag svarat "jag vet" eller liknande och aldrig gett komplimanger tillbaka. Jag har satt mig själv utanför situationer, och ingen som har försökt de senaste månaderna har fångat mitt intresse alls på det sättet, även om jag finner mig själv attraherad av några (Hussein till exempel). Och nu förstår jag.
Rädslan altså. Jag är rädd för att komma någon nära, för att vara någon nära. Jag är rädd för att släppa in någon under huden. Det här gäller också till viss grad mina vänner, även de närmsta, att jag mycket hellre försöker fokusera på deras problem än att ens ta upp mina egna. Absolut inte till samma grad som mot killar dock, de ger jag inte ens en chans trots att de verkar trevliga (Erik) eller liknande. Jag är rädd för tanken på att vara någon nära, både psykiskt och även fysiskt.
Det känns som om jag glömt hur man gör. Hur gör man för att lära känna någon? Jag vill bli vän med Cloud, jag vill bli mer än vän men den känslan är, trots att jag är kär, nedtryckt av rädslan till den grad att hade jag inte haft alkohol hade jag varit handlingsförlamad igår när jag bestämde mig för att försöka dansa med honom och trots alkoholen var jag handlingsförlamad när vi stod utomhus senare på kvällen när jag hade insett att känslorna för honom var lika starka som efter UC.
Sen var det en annan känsla, en jag känner igen bättre men inte på det sätt den var riktad igår. Svartsjuka. Jag har känt svartsjuka många gånger förrut, men alla gånger jag minns har det involverat Char, något som inte har funnits på senaste tiden. Jag erkänner att det fanns in liten glimt igår, när jag såg att Char hade kul men det var för att jag var inne med Ish och verkligen ville kunna ha det trevligt med Cloud. Med andra ord, en helt annan form av svartsjuka. Men svartsjukan jag kände igår var mixad med en tävlingsinstinkt, något jag absolut inte varit van med på senaste tiden.
Och den var riktad mot Ish, något jag är än mindre van med. Det har sina anledningar, två specifikt. Den senaste är att Cloud frågat rätt mycket om henne på msn de få gånger vi har pratat, och igår kunde vi inte klargöra om han tittade på mig eller mot mig, och Ish var alltid i närheten. Den andra anledningen går längre bak, och har med Alvin att göra, då han en gång sa att hade inte Ish varit gay och han därav sett henne som en av the dudes, hade han så stött på henne. Något man inte ska säga om sin flickväns bästa vän. Jag må ha dumpat en kille för hans bästa vän, men när vi var tillsammans sa jag i alla fall aldrig ett ord om att jag ville vara med honom. Och det har satt sina spår, visade gårdagen.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag är så rädd att om jag faktiskt vågar fråga om han vill ta en fika med mig eller liknande, något jag inte tvivlar på att jag vågar, att jag ändå inte klarar av att lära känna honom ordentligt. Att jag kommer vara för rädd.
Hur litar man på någon igen? Jag har inte blivit sårad på det sättet, men jag har sett hur jag har sårat andra, och det har nog satt sig i mitt huvud. Om jag kan göra så, vad säger att andra inte kan? Hur litar man på någon när man vet vad man själv är kapabel av? Hur kommer man någon nära? Alla vänner jag har nu lärde jag känna för så länge sedan att jag inte minns.
Nu ska jag gå och sova igen, trots att jag sov i stort sett hela dagen. Och hoppas att jag slipper tänka på det mer för tillfället. Långa, smarta kommentarer uppskattas. Långa, osmarta kommentarer uppskattas också. Tips någon? :(
(Låt: Nickelback - Just to get high)
Jag hade tänkt, inspirerad av Thea, skriva ett inlägg om kärleken (läs här). Min erfarenhet av kärlek är rätt mycket annorlunda än hennes, trots allt, och jag har många tankar och ideer om det. Jag trodde aldrig att det här är det som jag skulle komma fram till.
Bakgrundshistorian måste ju fås fram, då jag var på studentskiva tisdag kväll och efteråt åkte in till akuten på St Görans eftersom Ish hade så ont att hon inte kunde gå. Ett besök som var totalt onödigt då de bara sa att hennes blodvärden var normala och gav henne diklofenak, som inte längre hjälper alls, efter fyra timmar. Av detta drog jag slutsatsen att personalen är idioter, nästa gång åker vi till Karolinska, och sjukhusgolv må vara alldeles för kalla för att sova på men man kan fortfarande svimma och ligga däckad i en timme eller så.
I alla fall.
På studentskivan, precis när vi kommit dit, stötte jag på något som verkade till att börja med som en väldigt trevlig överraskning, nämnligen att Cloud var där. Cloud från UC, som jag har skrivit om några gånger. Och som verkar vanligt för mig vid det här laget, så var mina känslor lika starka nu när vi pratade lite över en cigarett eller två (han feströker) som då. Med andra ord, jag är kär.
Den här insikten slog mig hårt och nu när jag skriver den så gör det ont inombords. Inte för att det är garanterat att det är olyckligt, tvärtom är vi relativt övertygade om att han tittade mot mig hela kvällen även om han inte ville dansa med mig och han log mot mig ett flertal gånger. Inte för att jag inte vill vara kär i honom, igen tvärtom då han är helt fucking gorgeous och har en kropp perfekt för det jag är attraherad utav, till och med mer attraherad igår då jag fick se hans riktiga hår istället för peruken. Dessutom är han 23, har jobb och egen bil och lägenhet. Han är intresserad av cosplay, av anime och konvent och spel, utan att vara överdrivet nördig, och han tränar flera gånger i veckan. Wow är allt jag har att säga helt enkelt, han är underbar.
Det som slår mig så hårt är rädslan som helt plötsligt följde med insikten. Helt plötsligt förstod jag allt som hänt mig de senaste månaderna när det kommer till killar, med en början, så som jag ser det, hos Alvin, min senaste pojkvän (augusti - oktober). Med Alvin kunde jag inte vara mig själv. Med honom hade jag en facad, en mask uppe hela tiden för jag ville inte att han skulle se när jag mådde dåligt. Han hade inte kunnat hantera det, han kunde inte hantera det. Han var för omogen helt enkelt. Men sedan honom, och sedan incidenten med min far i december som gjorde att jag har inte automatisk fight-or-flight mot i stort sett alla killar jag träffar på krogen eller annars (med undantag av konvent, för där är det myspyskänsla hela tiden i alla fall) och det har gjort att jag varit väldigt frånvarande mot killar.
Jag har varit kylig, överlägsen, när de gett mig komplimanger har jag svarat "jag vet" eller liknande och aldrig gett komplimanger tillbaka. Jag har satt mig själv utanför situationer, och ingen som har försökt de senaste månaderna har fångat mitt intresse alls på det sättet, även om jag finner mig själv attraherad av några (Hussein till exempel). Och nu förstår jag.
Rädslan altså. Jag är rädd för att komma någon nära, för att vara någon nära. Jag är rädd för att släppa in någon under huden. Det här gäller också till viss grad mina vänner, även de närmsta, att jag mycket hellre försöker fokusera på deras problem än att ens ta upp mina egna. Absolut inte till samma grad som mot killar dock, de ger jag inte ens en chans trots att de verkar trevliga (Erik) eller liknande. Jag är rädd för tanken på att vara någon nära, både psykiskt och även fysiskt.
Det känns som om jag glömt hur man gör. Hur gör man för att lära känna någon? Jag vill bli vän med Cloud, jag vill bli mer än vän men den känslan är, trots att jag är kär, nedtryckt av rädslan till den grad att hade jag inte haft alkohol hade jag varit handlingsförlamad igår när jag bestämde mig för att försöka dansa med honom och trots alkoholen var jag handlingsförlamad när vi stod utomhus senare på kvällen när jag hade insett att känslorna för honom var lika starka som efter UC.
Sen var det en annan känsla, en jag känner igen bättre men inte på det sätt den var riktad igår. Svartsjuka. Jag har känt svartsjuka många gånger förrut, men alla gånger jag minns har det involverat Char, något som inte har funnits på senaste tiden. Jag erkänner att det fanns in liten glimt igår, när jag såg att Char hade kul men det var för att jag var inne med Ish och verkligen ville kunna ha det trevligt med Cloud. Med andra ord, en helt annan form av svartsjuka. Men svartsjukan jag kände igår var mixad med en tävlingsinstinkt, något jag absolut inte varit van med på senaste tiden.
Och den var riktad mot Ish, något jag är än mindre van med. Det har sina anledningar, två specifikt. Den senaste är att Cloud frågat rätt mycket om henne på msn de få gånger vi har pratat, och igår kunde vi inte klargöra om han tittade på mig eller mot mig, och Ish var alltid i närheten. Den andra anledningen går längre bak, och har med Alvin att göra, då han en gång sa att hade inte Ish varit gay och han därav sett henne som en av the dudes, hade han så stött på henne. Något man inte ska säga om sin flickväns bästa vän. Jag må ha dumpat en kille för hans bästa vän, men när vi var tillsammans sa jag i alla fall aldrig ett ord om att jag ville vara med honom. Och det har satt sina spår, visade gårdagen.
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag är så rädd att om jag faktiskt vågar fråga om han vill ta en fika med mig eller liknande, något jag inte tvivlar på att jag vågar, att jag ändå inte klarar av att lära känna honom ordentligt. Att jag kommer vara för rädd.
Hur litar man på någon igen? Jag har inte blivit sårad på det sättet, men jag har sett hur jag har sårat andra, och det har nog satt sig i mitt huvud. Om jag kan göra så, vad säger att andra inte kan? Hur litar man på någon när man vet vad man själv är kapabel av? Hur kommer man någon nära? Alla vänner jag har nu lärde jag känna för så länge sedan att jag inte minns.
Nu ska jag gå och sova igen, trots att jag sov i stort sett hela dagen. Och hoppas att jag slipper tänka på det mer för tillfället. Långa, smarta kommentarer uppskattas. Långa, osmarta kommentarer uppskattas också. Tips någon? :(
(Låt: Nickelback - Just to get high)
He traded everything for suffering
Nu är det väl bestämmt.
Vad är bestämmt? Ett flertal saker!
Först: efter att ha läst igenom vårdguiden ordentligt och kollat upp alla mina olika smärtor och symptom, har jag kommit fram till att jag borde ha gått till läkaren för länge sedan. Det jag mest vill ha ut av ett läkarbesök är migränmedicin och kontakt med Danderyd om min jäkla magnetröntgen som jag gjorde i början av December. Okej, jag borde ha ringt dem men jag sover under deras telefontider!
Second: Gym! Jag måste tighta mina muskler en hel del, detta har en del att göra med ovannämnda smärtor och krämpor, särskilt min brist på ryggmuskler som gör att jag får ont av minsta lilla, men också för att jag är trött på att känna mig så "loose-fit". Jag vet att jag är snyggast och bäst, men det betyder inte att jag inte kan bli ännu snyggare! Och dessutom gå ner typ 7 kilo, som jag gick upp efter att jag gjorde slut med Alvin. Jag skyller mycket på p-pillrena för det, men också för att jag faktiskt började slarva riktigt mycket med vad jag åt osv. Jag gick ner 5 kilo i Januari, men de gick jag upp igen med råge pga att jag blev lite deprimerad i Februari.
Men nu har jag och Joe kommit överrens om att vi ska gymma tillsammans! Det finns ett gym i Kallhäll någonstand, ett Friskis och Svettis, och i Jakobsberg också. Jag tänkte ca 2-3 gånger i veckan, hon pratar om Torsdagsmorgonar och det är nog bra det också så jag inte sover bort hela mina dagar! Jag hör hela tiden att motion kan hjälpa att dämpa ångest och det producerar happyhappy-kemikalier i hjärnan också, så det är ju bara ett plus, och dessutom kan det hjälpa att få mig att äta ordentligt. Visst, att träna kommer inte magiskt att få mig att sluta äta chips och choklad *knaprar på en kaka* men jag blir hungrigare och då kanske jag äter riktig mat istället!
Tre: Skola. Ish ska söka till en serietecknarskola i Malmö nästa höst, och samma skola har också precis de kurser jag behöver samlade i ett paket! Det är en folkhögskola, Per säger att Malmö är en fin stad och det innebär att vi måste hitta en lägenhet därnere, dvs bo själva. Något jag är mer än villig att göra, men just nu är jag inte redo för det. Ett år arbete till, lära mig att spara pengar ordentligt och sökasökasöka jobb (för jag vill inte jobba heltid på McD) och sen inte längre bara leka vuxen!
Jag har redan börjat söka jobb, ska fixa till mitt CV så det blir riktigt snyggt och lägga till de sista finishing touches och sen när jag har min semester ska jag lämna in det till så många ställen som möjligt!
Fan vad jag känner mig pepp på att fixa i ordning saker nu! Fixa mitt liv litegrann. Eller en hel del. Och det är förhoppningsvis inte något tillfälligt rus, för jag har varit på det här humöret hela veckan. Visserligen misslyckades jag totalt med att sluta röka, klarade mig en dag, men man kan inte vinna alla strider och det är inte lite mysko strid att lägga fokus på för tillfället eftersom jag röker typ 1-5 cigaretter om dagen.
Morgondagen skådar biobesök med Char, vi ska se Wolverine, och jag ska försöka hitta en ögonskugga till på tisdag. Måndag betyder jobb och jag ska bannemig stå på den där nya work-out maskinen i vardagsrummet i minst en halvtimme och kanske köra lite stepups på WiiFit (det är kuuul!). Tisdag är först upp på morgonkvisten och följa med Ish till sjukhuset för dropp, sitta där i fyra timmar, sedan färga håret om jag inte gör det på måndag och på kvällen bär det av till hennes studentskiva. Min klänning är asläcker. Förhoppningsvis kanske sushi med Sandshrew också? Onsdag är jag gudomligt nog ledig och jag lär vara bakisseg i huvudet som fan.
Torsdag och fredag är det jobb, fredag kväll kanske jag ska se Watchmen igen för Joe har inte sett den, lördag är det Fångarna på Fortet med jobbet och trerättersmiddag. Söndag är jag ledig och så ser min vecka ut! Mycket inplanerat. Det är bra att hålla migsjälv upptagen, jag mår bra av det. :)
Nu ska jag kolla min officiella mail och sen soooova. Eller spela pokemon snarare. Yaaay! :3
(Låt: Nickelback - Just to get high)
Vad är bestämmt? Ett flertal saker!
Först: efter att ha läst igenom vårdguiden ordentligt och kollat upp alla mina olika smärtor och symptom, har jag kommit fram till att jag borde ha gått till läkaren för länge sedan. Det jag mest vill ha ut av ett läkarbesök är migränmedicin och kontakt med Danderyd om min jäkla magnetröntgen som jag gjorde i början av December. Okej, jag borde ha ringt dem men jag sover under deras telefontider!
Second: Gym! Jag måste tighta mina muskler en hel del, detta har en del att göra med ovannämnda smärtor och krämpor, särskilt min brist på ryggmuskler som gör att jag får ont av minsta lilla, men också för att jag är trött på att känna mig så "loose-fit". Jag vet att jag är snyggast och bäst, men det betyder inte att jag inte kan bli ännu snyggare! Och dessutom gå ner typ 7 kilo, som jag gick upp efter att jag gjorde slut med Alvin. Jag skyller mycket på p-pillrena för det, men också för att jag faktiskt började slarva riktigt mycket med vad jag åt osv. Jag gick ner 5 kilo i Januari, men de gick jag upp igen med råge pga att jag blev lite deprimerad i Februari.
Men nu har jag och Joe kommit överrens om att vi ska gymma tillsammans! Det finns ett gym i Kallhäll någonstand, ett Friskis och Svettis, och i Jakobsberg också. Jag tänkte ca 2-3 gånger i veckan, hon pratar om Torsdagsmorgonar och det är nog bra det också så jag inte sover bort hela mina dagar! Jag hör hela tiden att motion kan hjälpa att dämpa ångest och det producerar happyhappy-kemikalier i hjärnan också, så det är ju bara ett plus, och dessutom kan det hjälpa att få mig att äta ordentligt. Visst, att träna kommer inte magiskt att få mig att sluta äta chips och choklad *knaprar på en kaka* men jag blir hungrigare och då kanske jag äter riktig mat istället!
Tre: Skola. Ish ska söka till en serietecknarskola i Malmö nästa höst, och samma skola har också precis de kurser jag behöver samlade i ett paket! Det är en folkhögskola, Per säger att Malmö är en fin stad och det innebär att vi måste hitta en lägenhet därnere, dvs bo själva. Något jag är mer än villig att göra, men just nu är jag inte redo för det. Ett år arbete till, lära mig att spara pengar ordentligt och sökasökasöka jobb (för jag vill inte jobba heltid på McD) och sen inte längre bara leka vuxen!
Jag har redan börjat söka jobb, ska fixa till mitt CV så det blir riktigt snyggt och lägga till de sista finishing touches och sen när jag har min semester ska jag lämna in det till så många ställen som möjligt!
Fan vad jag känner mig pepp på att fixa i ordning saker nu! Fixa mitt liv litegrann. Eller en hel del. Och det är förhoppningsvis inte något tillfälligt rus, för jag har varit på det här humöret hela veckan. Visserligen misslyckades jag totalt med att sluta röka, klarade mig en dag, men man kan inte vinna alla strider och det är inte lite mysko strid att lägga fokus på för tillfället eftersom jag röker typ 1-5 cigaretter om dagen.
Morgondagen skådar biobesök med Char, vi ska se Wolverine, och jag ska försöka hitta en ögonskugga till på tisdag. Måndag betyder jobb och jag ska bannemig stå på den där nya work-out maskinen i vardagsrummet i minst en halvtimme och kanske köra lite stepups på WiiFit (det är kuuul!). Tisdag är först upp på morgonkvisten och följa med Ish till sjukhuset för dropp, sitta där i fyra timmar, sedan färga håret om jag inte gör det på måndag och på kvällen bär det av till hennes studentskiva. Min klänning är asläcker. Förhoppningsvis kanske sushi med Sandshrew också? Onsdag är jag gudomligt nog ledig och jag lär vara bakisseg i huvudet som fan.
Torsdag och fredag är det jobb, fredag kväll kanske jag ska se Watchmen igen för Joe har inte sett den, lördag är det Fångarna på Fortet med jobbet och trerättersmiddag. Söndag är jag ledig och så ser min vecka ut! Mycket inplanerat. Det är bra att hålla migsjälv upptagen, jag mår bra av det. :)
Nu ska jag kolla min officiella mail och sen soooova. Eller spela pokemon snarare. Yaaay! :3
(Låt: Nickelback - Just to get high)
something is found, something is lost
Kan det bli mycket värre?
Jag har haft en väldigt trevlig helg. Fredag var Wolverine, som jag möjligtvis kommer försöka skriva mer om efter att jag sett den en andra gång, lördag spenderades med Dead Wiising som jag kallar det och på kvällen spontanbesök till Lovi som hade sin inofficiella inflyttningsfest i sin nya lägenhet i Flemmingsberg. Idag var lite seg och lite jobbig men det kan skyllas på gårdagens rödvin.
Lägenheten är underbar. Stor, luftig, vita väggar och nyrenoverat. Helt underbar.
Tyckte jag fram tills ungefär fem minuter sedan då jag fick veta något som gör att jag aldrig, aldrig kommer kunna slappna av på vägen till eller från lägenheten.
Felix bor i Flemmingsberg.
Åh vad det gör ont att jag fick reda på det. Så fruktansvärt, fasansfullt ont i kropp och själ. Jag saknar honom så förskräckligt mycket varje dag, hela tiden, praktiskt taget oavsett vem jag umgås med. Med ett underbart, förvånansvärt undantag, men med Char så tänker jag oftast inte på Fei och när jag gör det så gör det inte lika ont som vanligtvis.
Men det måste finnas någon, någon som hatar mig. Varför?
Nu ska jag kolla klart på mina internetsidor och sen ska jag begrava mig i Twilight.
(Låt: Tom McRae - Vampire Heart)
Jag har haft en väldigt trevlig helg. Fredag var Wolverine, som jag möjligtvis kommer försöka skriva mer om efter att jag sett den en andra gång, lördag spenderades med Dead Wiising som jag kallar det och på kvällen spontanbesök till Lovi som hade sin inofficiella inflyttningsfest i sin nya lägenhet i Flemmingsberg. Idag var lite seg och lite jobbig men det kan skyllas på gårdagens rödvin.
Lägenheten är underbar. Stor, luftig, vita väggar och nyrenoverat. Helt underbar.
Tyckte jag fram tills ungefär fem minuter sedan då jag fick veta något som gör att jag aldrig, aldrig kommer kunna slappna av på vägen till eller från lägenheten.
Felix bor i Flemmingsberg.
Åh vad det gör ont att jag fick reda på det. Så fruktansvärt, fasansfullt ont i kropp och själ. Jag saknar honom så förskräckligt mycket varje dag, hela tiden, praktiskt taget oavsett vem jag umgås med. Med ett underbart, förvånansvärt undantag, men med Char så tänker jag oftast inte på Fei och när jag gör det så gör det inte lika ont som vanligtvis.
Men det måste finnas någon, någon som hatar mig. Varför?
Nu ska jag kolla klart på mina internetsidor och sen ska jag begrava mig i Twilight.
(Låt: Tom McRae - Vampire Heart)
